”Är man ex-muslim har man kommit ganska långt mot att bli, fullt ut, människa”, sa sverigedemokraten Martin Strid. Innan dess hade han förklarat hur man på en skala från noll till hundra kan gradera hur mycket man är mänsklig och hur mycket man är ”muhammedan”. Uttalandet kom inte i ett kommentarsfält på någon obskyr sajt, utan på Sverigedemokraternas Landsdagar.

I salen befann sig en rad SD-toppar: Mattias Karlsson, gruppledare i riksdagen, Paula Bieler, talesperson inom bland annat migrationsfrågor, Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson, och Markus Wiechel, riksdagsledamot. Jonas Åkerlund, partiets tidigare vice ordförande, fick ordet direkt efter Strid men kommenterade inte uttalandet överhuvudtaget.

Efter att uttalandet uppmärksammats av media har flera av de ovan nämnda uttalat sig. Mattias Karlsson sa att han ”tänkte på helt andra saker” – trots att han bara sekunder senare ses i bild lyssna fokuserat, Paula Bieler förklarade att hon reagerade, men ”hade inte uppfattat helheten av det”. Jimmie Åkesson sa att om det inte ”är rasism, så är det väldigt nära”. Det är inte utan att man frågar sig vad som ska krävas för att Åkesson, med bestämdhet, ska anse att något är rasism.

Martin Strid meddelade under söndagen att han begär utträde ur Sverigedemokraterna, och med det kan faktiskt stormen vara över. Åkesson och resten av partiledningen kan ännu en gång hävda att de är ett parti med ”växtvärk” och att alla partier har sina rötägg.

Det är inte utan att man frågar sig vad som ska krävas för att Åkesson, med bestämdhet, ska anse att något är rasism.

Oavsett hur rasistiskt och häpnadsväckande Martin Strids debattinlägg var, och det var enastående rasistiskt och häpnadsväckande, finns det fortfarande något annat som gnager. Vid tidigare skandaler har ledningen kunnat hävda att de inte visste något och att rasism inte är något partiet står för. Den här gången skedde det dock på deras landsdagar, med en lokal fylld av sverigedemokrater – bland dem partitoppar – och inte en enda person reagerade. Ingen i salen bad om ett förtydligande, ingen i presidiet inflikade att ”så säger man faktiskt inte i ett icke-rasistiskt parti som Sverigedemokraterna” och ingen gjorde ett offentligt uttalande förrän landets samlade mediekår uppmärksammade dem.

Sverigedemokraterna är helt enkelt inte intresserade av att rensa ut rasister ur partiet. De använder sin ”nolltolerans” som ett effektivt vapen mot skandaler, för att skylla på enskilda dårar, inte för att rasism i sig är ett problem. Varför? För att rasism sällan är ett problem i ett rasistiskt parti.