Jag klev in på kvarterskrogen ”Barrikaden”. Den unge svarte mannen satt helt ensam. Vid alla andra bord trängdes massor av vita män. ”Som i de amerikanska sydstaterna på 1960-talet”, tänkte jag. Men det här var Prag i januari år 1990.
Jag gick fram och frågade om det gick bra att sitta ner. Han nickade och drog fram stolen. Tjeckiska män vid borden bredvid vände sig om och stirrade på mig, som om jag gjorde något förbjudet.
Salim hette min bordskamrat. Han kom från Tanzania och hade fått stipendium för att studera till ingenjör i det dåvarande ”socialistiska” Tjeckoslovakien. Salim var glad att jag ”vågade” sitta vid hans bord. ”Rasismen i detta land är ohygglig” sa han och skakade på huvudet. Vi blev vänner och skulle ses flera gånger.
Ölkrogen ”Barrikaden” låg mittemot stalinskrapan ”Hotel International”, och bara två kvarter från den lilla lägenhet som under nio månader var mitt hem i Prag. I november 1989 hade den tidigare kommunistiska regimen fällts i en imponerande folklig och fredlig resning, ”sammetsrevolutionen”. Jag hade varit med i de enorma demonstrationerna på Vaclavske Namesti i Prags centrum, och skrivit flera reportage till dåvarande VPK:s tidning Ny Dag.

Det var en spännande och omskakande tid. Den ledde för mig till omvärderingar, och fördjupad förståelse, av vad socialismen måste vara. Tjeckoslovakien hade under flera decennier kallat sig ”socialistiskt”, men var en enpartidiktatur som historiskt hållits på plats med hjälp av sovjetiska stridsvagnar. Regimen förföljde alla med kritiska åsikter.
Jag slogs ofta av hur mycket mer progressivt det kapitalistiska Sverige var i frågor som jämställdhet, miljö och antirasism. Utan demokrati, yttrandefrihet och självständiga folkrörelser ingen verklig socialism. Den diktatoriska regimen i Prag gjorde de socialistiska begreppen meningslösa och besmittade för kanske generationer framöver. Samma sak skedde också i Polen, Ungern och andra länder inom den sovjetiska maktsfären.

Men drömmen om frihet, välstånd och återförening av Europa blev inte vad folken hoppats på. Den Europeiska unionen har till positiv skillnad från den sovjetiska inte rullat in med stridsvagnar, men under talet om individens och marknadens frihet har en stenhård neoliberal ekonomisk politik kört över länderna. Resultatet har blivit miljontals människors arbetslöshet och fattigdom. EU:s marknadsliberala ”strukturreformer” har lagt grunden för de reaktionära högerpartiernas framväxt. I Polen och Ungern har de vunnit regeringsmakten med skarp EU-kritik och svammel om att nationen hotas av flyktingar och ”dekadens” (som kvinnors och hbt-personers rättigheter). Den demokrati och yttrandefrihet som erövrades för 25 år sen beskärs nu snabbt och skarpt.
EU, som påstår sig ha rättsstaten och demokratin som grundläggande principer, har reagerat milt. Kommissionen vill ha ”dialog” med Polens regering. Jämför det med EU-elitens extrema hot mot den grekiska vänsterregeringen förra året, och hur de under förnedrande omständigheter tvingade Grekland till fortsatt åtstramningspolitik. För i EU är det ett värre brott att utmana bank- och finanskapitalets vinstintressen än att inskränka demokratin.
När Tjeckiens president Milos Zeman nyligen påstod att flyktingströmmen ”är en organiserad invasion”, så mindes jag mitt första möte med Salim. Och hans ord: ”Rasismen i detta land är ohygglig”.
Jag tänker: Kampen för verklig demokrati, där alla människors lika värde respekteras, är en världsomspännande, långvarig och svår kamp.
En generationernas maratonstafett.
Men en dag ska vi väl lyckas.