Public service har gjort det igen. Komikern Soran Ismail måste ta en valrörelsepaus från sitt arbete på Sveriges radio. Enligt riktlinjerna som träder i kraft den 25 februari får inte personer som tagit tydlig ställning i en valfråga medverka i Sveriges radio. Det är en del i en samtida tendens där svensk public service uppträder allt mer ängsligt, och där rasismen bagatelliseras.
Det är förstås mycket i fallet Soran Ismail som är värt att poängtera och upprepa. Soran Ismail arbetar inte med nyhetsrapportering. Han är sidekick på P3:s Morgonpasset. Annars är han komiker och lunchar med
sverigedemokrater för att diskutera. Vilket då omöjliggör ett arbete som programledare. Riktlinjerna gäller alltså alla program. Vad kommer egentligen Sveriges radio att kunna sända under valrörelsen?
Vidare. Först sa Lotta Mossberg till Aftonbladet att Soran Ismail ”vill döda Sverigedemokraterna”. Sedan gjorde hon en pudel. Förklarade i ett pressmeddelande att formuleringarna var ”olyckliga”. Sa till Svenska Dagbladet att hon inte har något minne av att ha uttryckt sig så.
Uttalandet kommer att få konsekvenser, pudel eller ej. En möjlig snöbollseffekt när det gäller hot. Det kommer att leva kvar, på Flashback, i kommentarstrådar och i anonyma mej. Mossbergs pudel känns typisk för vår samtid. Tråkigt att du uppfattade det så. Det var ju inte så jag menade. Avsiktsförklaringen används som ett frikort. Det är inte första gången medarbetare inom public service stängs av. I samband med valet 2010 gällde det Mikael Tornving och Ametist Azordegan efter deras medverkan i filmen ”Osvenskt”. Men media- och
samhällsklimatet har förändrats sedan dess.
Det finns hur många exempel som helst. Sverigedemokraterna i riksdagen. Järnrörsskandalen. Kärrtorp. Namnlappar i morgonsoffor. Stefan Jarl. Timbuktu och Sebbe Staxx. Det diskuteras huruvida invandringen gått för långt. Huruvida feminismen gått för långt. Det senare under tre timmar, på bästa sändningstid, men utan att ställa de mest brännande feministiska frågorna. Plötsligt är rasismen tydligen ”en valfråga”. För rasifierade och aktiva antirasister kan rasismen och rasisternas hot dyka upp överallt. I krogköer och på ensamma
tunnelbanestationer. I hotfyllda mejl och ”tack för din ansökan”-svar som aldrig leder till jobb. Rasismen är mer än en valfråga. Den måste behandlas som mer än så. Särskilt under en valrörelse. Särskilt inom public service. Det handlar om mänskliga rättigheter.
I Sveriges radios policy står det att man vill ta avstånd från rasism och all form av diskriminering. Samtidigt får alltså Ismail välja mellan engagemang och arbete. Vad är egentligen målsättningen? Att verka i en förment opolitisk anda? Någon sådan existerar inte. Jag undrar hur Sveriges radio kommer att få ihop sin antirasistiska policy med sina nya riktlinjer. Vad vi får för public service om man inte vågar vara skarp och spretig, både avseende programutbud och medarbetare.
I Expressen poängterar Soran Ismail själv att valet mellan antirasismen och arbetet på Sveriges radio inte var svårt att göra. Jag förstår honom. Så är det med mänskliga rättigheter. Så är det med engagemang. Ett behov av att fylla lungorna med luft för att kunna fortsätta andas. Att hålla horisonten öppen och fri. Det borde
rimligtvis gå att förena med arbete inom public service. Ett lågt medialt tak gör det svårare för alla att räta på ryggen.