Jag ska ge tre exempel på varför jag fortfarande står frågande inför om Anders Björnsson alls läst min artikel.
1) Björnsson lyfter fram Otto Wallén som ett exempel på att det inte var i sin ordning att bekänna sig som antisemit. Det är ju lite märkligt eftersom jag börjar min artikel just där och drar precis samma slutsats. Det intressanta blir då vad man kunde säga om judar och hur antisemitism förstods. Det är det min artikel handlar om.
2) Björnsson menar att min och andra forskares studier om antisemitism inte ger ”adekvata belägg för det svenska samhällets totala komplexitet”. Nej, jag har aldrig haft sådana anspråk utan min artikel handlar uttryckligen om riksdagsdebatter.
3) Det som Björnsson benämner ”det Byströmska bakgrundsbruset” bör snarast kallas det ”Kvist-Gevertska bakgrundbruset” eftersom jag prövar en annan forskares tes. Det är ett vanligt förfaringssätt inom forskningen och kan användas för att försöka slipa de metodiska och teoretiska verktygen. Det innebär inte nödvändigtvis att tesen stärks eller beläggs i sin helhet.
Däremot har Anders Björnsson helt rätt på en punkt: Det behövs mer forskning i ämnet, gärna i form synteser. Men man kan ju börja med att läsa den forskning som faktiskt publiceras på ett rättvist sätt.