Min farmor lärde mig tidigt hur makt ser ut i praktiken: en pistol på köksbordet räcker längre än vilken ideologi som helst. När jag läser den nya Putinbiografin ”Tsaren i egen hög person” återkommer bilden – och frågan om vi ibland överdriver en enskild ledares betydelse.
En pistol på köksbordet säger mer om makt än hundra sidor teori. Min farmor visste det redan som ung flicka, när Rumänien föll under sovjetisk ockupation och hennes familj, liksom alla familjer vars hus var stora nog att väcka uppmärksamhet, tvingades husera en rysk soldat.
Han åt vid deras bord, sov under deras tak, och varje kväll när det dukades, lade han sin pistol intill sin tallrik, lika självklart som saltkaret, och han upprepade: ya njet comunista, som en besvärjelse, riktad lika mycket mot honom själv som mot familjen han hade satts att bevaka.
Som barn i det kommunistiska Rumänien några decennier senare fick jag höra denna historia om och om igen. Vi levde i skräck för att ryssarna skulle invadera oss på nytt.
Den skräcken finns fortfarande kvar i Rumänien, dit jag just har återvänt för att stanna ett tag. Häromdagen träffade en rysk missil ett höghus i Galați, i nordöstra Rumänien. Kommer jag snart att ha en rysk soldat vid mitt matbord?
Det är hur som helst omöjligt att inte tänka på historien om den ryska soldaten när jag i dag läser Roman Badanins och Michail Rubins omtalade Tsaren i egen hög person (Ersatz, 2026), som precis kommit ut på svenska.
Vad lär vi oss om den blodtörstige tsaren som vi inte redan visste? En del är gammal skåpmat, som Putins tid i säkerhetstjänsten. Ny är insikten om hur hans makt byggts via ”kompromat”, alltså kunskap om andras hemligheter, snarare än via idéer eller övertygelse. Jag visste att hans uppväxt var stökig, men inte hur fylld den var av mobbning och förödmjukelser, som driver pojken mot kampsporten och formar en vuxen som svarar på verkliga eller inbillade kränkningar med våld.
Författarna drar kopplingar till den ryska kulturen, framförallt Dostojevskijs våldsamma romankaraktärer, utan att för den sakens skull skuldbelägga honom. Här finns också nya uppgifter om Putins bruk av gift som vapen, om novitjok och fiender som drabbas av plötsliga, oförklarliga sjukdomar, men också om hur patriotism och andlighet hos honom samexisterar med lyxpalats, älskarinnor och sexuella utsvävningar.
Dramaturgin, där varje kapitel kretsar kring en enskild man, hans rädsla, hans hämndlystnad, drar läsningen tillbaka mot en individualpsykologisk förklaringsmodell som tar udden ur de strukturella problemen.
Det centrala kärleksdramat är relationen med gymnasten Alina Kabajeva, som började 2007. Putin skänkte henne den ”dyraste lägenheten i Ryssland” i Sotji, med helikopterplatta och förgyllda möbler och gåvor för totalt 1,2 miljarder kronor. Tidningen som vågade skriva om relationen stängdes inom ett dygn av FSB. Enligt bokens källor har paret två söner, Ivan och Vladimir, med täcknamnet Spiridonov, vars identiteter rensats ur alla statliga databaser.
Parallellt föder älskarinnan Svetlana Krivonogich dottern Jelizaveta. Det groteska: samma kväll åker Putin till ett barnkalas med hustrun Ljudmila. År 2010 skickades dessutom den 17-åriga Alisa Chartjeva till ett hemligt möte med den 58-årige Putin. Hennes som är yngre än presidenten, erhåller sedan dess lön från ett statligt propagandabolag. Det ryska ordet soderzjanka, kvinna som försörjs av en mäktig man, har enligt Badanin och Rubin institutionaliserats under Putin.
Författarna konstaterar att det är dessa laster och hemligheter som utgör Putins kärna. Häri ligger författarnas stora poäng: härskaren bär en symbolisk roll, en titel, en tron, vars innehåll förblir tomt, och just därför måste makten ständigt iscensätta en fasad som döljer denna tomhet.
Det får mig att tänka på vad Slavoj Žižeks teorier om ”ideologins sublima objekt”: vi tror att ledaren besitter en särskild aura, men det är platsen, tronen, som skapar illusionen. Sätt vem som helst där, och samma aura uppstår, som en guldram som får varje tavla att se dyrbar ut.
Men den främsta psykoanalytiskt användbara anekdoten om Putin är den beryktade råtthistorien. Som pojke jagade Putin en gång en råtta i en trappuppgång i sitt hyreshus. Han drev djuret framför sig, trappsteg för trappsteg, tills det inte hade någonstans kvar att ta vägen, instängd i ett hörn.
Men i stället för att ge upp vände råttan plötsligt om och kastade sig mot honom. Putin har själv sagt att han blev rejält skrämd av reaktionen, och att han av detta lärde sig en läxa han bar med sig: man ska aldrig driva någon så långt in i ett hörn att denne inte längre har något val än att slå tillbaka. Författarna undrar vem Putin identifierar sig med, råttan som slår tillbaka eller jägaren som driver in offret? Frågan förblir obesvarad.
Själv är jag övertygad om att den barndomsupplevelse formade Putins världsbild: en beredskap att ta till extremt våld när hans flyktvägar tycks stängd. Frågan är dock om denna psykologiska förståelse hjälper oss att navigera geopolitiska kriser, eller om den snarare distraherar från en materiell analys av rysk energipolitik, postsovjetisk revanschism och de konkreta mekanismerna i ett auktoritärt statsbygge.
Råttberättelsen riskerar dessutom att glida mot uppfattningen att aggressionen kunde ha undvikits om vi bara inte hade trängt Putin i ett hörn. Så är det förstås inte. Putin invaderade Ukraina av betydligt mer komplexa skäl. Att Moskva i skrivande stund står i lågor efter ukrainska drönare, håller på att bli en dyr läxa för Putin och kommer att kräva nya analytiska verktyg.
En sak är säker. Sovjetunionens säkerhetstjänster utvecklade giftteknikerna decennier före Putins tid vid makten. Även hovkulturen och dubbelmoralen överskrider hans styre. Författarna känner till detta och skriver det själva rakt ut, men dramaturgin, där varje kapitel kretsar kring en enskild man, hans rädsla, hans hämndlystnad, drar läsningen tillbaka mot en individualpsykologisk förklaringsmodell som tar udden ur de strukturella problemen.
Som noggrann dokumentation av Putins alla steg mot makten är boken en enastående prestation, ett utmärkt råmaterial för en systematisk analys av den ryska suveränitetens tomma plats, som ännu väntar på att skrivas. Tills vidare skriver jag in mig på en kurs i ryska. Jag vill ju kunna utbyta några tankar om Dostojevskij om en rysk soldat en vacker dag kommer sitta vid mitt matbord.
