I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

I samband med coronapandemin pausades reglerna. Syftet var att tillåta länderna att hantera vårdkrisen. Under de efterföljande åren utspann sig en debatt om huruvida reglerna, som på många sätt inkarnerar EU:s nyliberalism, hade spelat ut sin roll och borde förändras. Länder som Frankrike, Italien och Spanien tryckte på för ett lösare regelverk, som tillåter dem att öka utgifterna. På motsatt sida fanns en grupp nordeuropeiska länder med Tyskland i spetsen, som höll emot.

När förslaget till nya regler till slut presenterades av Kommissionen i december innehöll det bara smärre förändringar. Bland annat kommer större hänsyn att tas till varje lands specifika situation, och medlemsstaterna kan ges längre tid att nå målen än tidigare. Enligt Florian Schuster (bilden), ekonom vid den tyska tankesmedjan Dezernat Zukunft, löser detta dock inte det grundläggande problemet, nämligen att reglerna hindrar länderna från att göra tillväxtfrämjande investeringar, finansiera sin välfärd och – kanske viktigast av allt – att nå sina klimatmål.

– De nya reglerna löser inte det huvudsakliga ekonomiska problemet i Europa, det vill säga bristen på investeringar i den gröna omställningen. Det finns ingen gräns för hur stora de framtida finansieringsbehoven är. I stället kommer de strikta kraven att leda till djupa nedskärningar i högt skuldsatta länder – till och med dem där nedskärningarna är ekonomiskt skadliga, säger han till Flamman och fortsätter:

Självklart måste länderna kunna göra rejäla offentliga investeringar för att nå klimatmål och garantera en rimlig välfärd.

– Budgetreglernas fokus har inte förändrats. De bygger fortfarande på förhållandet mellan skuld och BNP, snarare än produktivitetshöjande investeringar i omställningen av energisystem, industri och ekonomisk stabilitet, samt säkerhet och försvar.

Reglerna följer dessutom en procyklisk princip. Det innebär att de blir mer åtstramande i dåliga tider, i stället för att möjliggöra ett av de säkraste korten för stater som vill ta sig ur en kris: att spendera pengar.

Om de föreslagna reglerna antas av Europaparlamentet nästa vecka kommer bara tre EU-länder att kunna finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden under Parisavtalet: Sverige, Danmark och Irland. För länder som Frankrike, Italien, Spanien och Belgien och andra kommer det i stället att innebära hårda nedskärningar i såväl sociala utgifter som klimatinvesteringar.

Enligt en rapport från den fackliga europeiska paraplyorganisationen ETUC beräknas de föreslagna reglerna leda till ett sammanlagt bortfall av mellan 300 och 420 miljarder euro om året från medlemsstaternas ekonomier, motsvarande mellan 2,1 och 2,9 procent av EU:s totala BNP. Och då visar Kommissionens egna siffror att EU-ländernas välfärd redan nu saknar 192 miljarder euro.

– EU:s egna opinionsundersökningar visar regelbundet att detta är de europeiska medborgarnas prioriteter. Att gå rakt emot dem bara månader före valen kan leda till katastrof, sade ETUC:s generalsekreterare Esther Lynch till EU Observer.

Varför ledde förhandlingarna då inte till mer förändring? En förklaring är Tyskland, vars hökaktiga finansminister Christian Lindner från det lilla liberala partiet FDP ständigt har tryckt på för att reglerna ska förbli så åtstramande som möjligt. Bakom sig har den tyska regeringen dessutom sparsamma, eller ”frugala” länder som Nederländerna, Sverige och Danmark.

– Den huvudsakliga konflikten i förhandlingarna gällde huruvida restriktionerna för skuldsänkningen skulle vara kvalitativa eller kvantitativa. Kommissionen och många länder med högre statsskulder hade föredragit kvalitativa regler baserade på särskilda avtal för varje land, vilket hade gett länderna större svängrum. Men en annan grupp länder, ledda av Tyskland, insisterade på att behålla de kvantitativa måttstockarna. Kompromissen som man enades om innefattar både landspecifika planer och kvantitativa mått för skulder och underskott, säger Florian Schuster.

Europaparlamentets konservativa majoritet väntas rösta ja till reglerna. En som inte kommer att göra det är svenska Vänsterpartiets ledamot Malin Björk (bilden).

– Jag kommer att rösta nej till lagpaketet om ekonomisk styrning. Det måste vara upp till medlemsländerna att bestämma över sin ekonomiska politik. Självklart måste också länderna kunna göra rejäla offentliga investeringar för att nå klimatmål och garantera en rimlig välfärd, säger hon.

Även Malin Björk menar att reglerna borde förändras, eller allra helst slopas helt.

– Vi i Vänsterpartiet hade helst sett att EU inte överhuvudtaget lade sig i medlemsländernas ekonomiska politik, men på kort sikt måste reglerna säkerställa att länderna tillåts göra mycket större investeringar än vad de nuvarande och den föreslagna revideringen föreslår. Det visade sig ju vara mycket enkelt att lätta på reglerna under covidpandemin och för att kunna stödja Ukraina. Då borde vi även kunna göra det för andra akuta behov som att få ned utsläppen och reparera välfärdssystemen.

För Florian Schuster kräver dock en valutaunion att medlemsländerna följer vissa regler. Däremot kan dessa vara mer eller mindre investeringsvänliga.

– Det finns goda argument för att ha ekonomiska regler i en monetär union där olika länder delar en gemensam valuta. Reglerna ska säkerställa ekonomisk försiktighet för att skydda valutan. Men en grundläggande brist i det systemet har alltid varit att det vilar enbart på finanspolitiska regler, utan någon ekonomisk omfördelning eller europeiska offentliga tjänster för att stödja sammanhållning och stabilitet. Den treåriga pausen som pandemin ledde till var nödvändig för att bygga upp ekonomiskt svängrum för att svara på chocken, säger han och fortsätter:

– Men även om finanspolitiska regler är nödvändiga i en monetär union hade detta varit ett bra tillfälle att införa ett nytt ekonomiskt ramverk som lämnar utrymme för investeringar. Den chansen har man nu försatt. Det troligaste är att de nya reglerna inte kommer att leda till det önskade utfallet, det vill säga en förbättring av såväl skulden som tillväxten i medlemsstaterna.

Varje fredag håller Rysslands oppositionella andan. Då presenterar nämligen det ryska justitiedepartementet de senaste tillskotten till sin lista med ”utländska agenter”, där både individer, organisationer och medier kan hamna.

Fredagen den 5 april utökades listan med ett nytt namn: Ryska socialistiska rörelsen (RSR), en vänstergrupp med rötter i trotskismen. Flamman ringer upp Ilya Budraitskis (bilden), en av organisationens medgrundare, som sedan krigets början befinner sig i exil i USA.