Ett pressmeddelande berättade att hardcorebandet Refused, Umeås stolthet, skulle släppa en ny skiva efter 16 år. I din värld betyder det kanske ingenting. I min är det av samma magnitud som förra veckans valresultat i Spanien.
Sedan Refused släppte sin platta This Just Might Be … the Truth 1994 har de funnits i mitt liv. De har, likt en klargörande artikel av Nina Björk eller serie av Sara Granér, skurit genom klegget av sorg, ilska, frustration och – ja, ibland – inflammerad lycka som livet i detta samhällssystem ger. Refused har, med sin antikapitalistiska argumentation, varit ett högljutt rum att andas i.
Men så kom beskedet att de släpper en skiva där de samarbetat med Shellback, en svensk hitmakare med Taylor Swift, Britney Spears och Pink på meritlistan. Och av bandets tidigare kommunikéartade språk inte ett spår i pressmeddelandet. Inte en enda frasradikal plattityd (även om låtarnas texter är samma dynamit)! Plötsligt kändes Refused som ett nytt U2 och jag vågade knappt titta på pressbilderna för att se om Dennis Lyxzén hade skaffat Bono-brillor.
Först tyckte jag att David Nyman på Aftonbladet Kultur fångade min känsla av … ja, svek: ”Refused har gjort anspråk på en högre moralisk och politisk standard, byggt sin karriär på retorik om solidaritet och icke-kapitalistiska ideal, och då blir luckan mellan det de säger och gör så mycket större när de bara visar sig vara ett simpelt rockband”.
Men efter att ha grubblat onyttigt mycket har jag bestämt mig för att jag tycker att det är helt okej att Refused tjänar grova summor cash, spelar på stora arenor och ser ut som ett amerikanskt västkustrockband på pressbilderna. Ja, jag vill att de gör det.
Med risk för att väcka vrede hos hardcorepuritaner kan man jämföra Refused med ett annat lika musikaliskt och ideologiskt hårt band, Rage Against the Machine. De har fyllt arenor genom åren. Kampanjat på fritiden. Creddpajasar hatar dem för deras folklighet, men dessa pajasar är inte intresserade av att se socialismen väckas till liv, de vill upprätthålla sina små, sekteristiska kretsar.
Det är, inser jag – och mitt unga svartklädda jag skriker i förtvivlan – punkattityden som är, eller var, Refuseds problem. Men hur mycket politiskt inflytande har ett socialistiskt band som bara gör källarspelningar? Skulle Rosa Luxemburg tackat nej till att uppträda på stora scenen på Bråvallafestivalen för att inte bli en sell-out? Nej, ut på arenorna. Sprid budskapet. Men skaffa aldrig Bono-brillor.