Stefan Löfven har lovat en regeringsombildning, eftersom två miljöpartistiska statsråd har avgått. Innan maj månads slut kommer den, sa han på en pressträff den 9 maj. Man får anta att spelet om vilka personer som får vara kvar på vilka stolar pågår för fullt. Många är de som nu kommer med uppmaningar om vad Löfven ska göra. Daniel Johansson (S-debattör) kräver en jämlikhetsminister (Dagens Arena, 17/5). Karin Pettersson på Aftonbladet kräver att Löfven kickar Fridolin (17/5) och SSU:s ordförande Philip Botström menar att ”Sverige behöver en sosse som bostadsminister” i en intervju med Ekot (11/5). Men spelar en regeringsombildning egentligen någon roll?

Regeringen har rekordlågt förtroende (enligt en Ipsos-mätning i slutet på mars) och har gjort ytterst små justeringar i den ekonomiska åtstramningspolitiken. Man har väldigt få svar på hur lösningarna för arbetslösheten, underfinansieringen av välfärden och bostadsbristen ser ut. Regeringen behöver helt enkelt ny politik, inte nya statsråd. Det kommer vi tyvärr inte att få se.

Men, vilka ministrar som utses på olika poster är naturligtvis inte helt ointressant. Med tanke på hur Anders Ygeman (trots att han är rätt obehaglig) och Ylva Johansson stiger i förtroendeligan, så kan en skicklig statsrådsutnämning ändå få borgarna att svettas. Det är alltid kul.

Med fördel borde bostadsministerposten gå till krutdurken Barbro Engman.

Att miljöpartisterna tycker att det viktigaste med regeringssamarbetet är att de får vara kvar har de inte gjort någon hemlighet av. Det innebär att de kan tänka sig vilka portföljer som helst bara Isabella Lövin får bli miljöminister. Man kan också tänka sig att det är svårt att peta Gustav Fridolin från utbildningsministerposten, trots att det är det som behövs.

Löven har två val. Antingen så fyller han de poster som då finns kvar (biståndsminister och bostadsminister) med andra miljöpartister, eller så tar han tillfället i akt och snurrar på en hel massa stolar. Chansning eller risk, beroende på vem man frågar. Men att låta en sosse ta över bostadsministerposten skulle vara bra, för det är den absolut viktigaste av de ”tomma” stolarna.

Med fördel borde den gå till krutdurken Barbro Engman, som tidigare var Hyresgästföreningens ordförande, men sannolikheten för det är ganska liten med tanke på hur ineffektiva S varit i att ta diskussionen om marknadshyror och dylikt. Man behöver en bostadsminister som kan nå fram till finansdepartementet, någon som förstår att bostadssubventioner till 15 000 lägenheter inte räcker. Det enda parti som har några som helst politiska förslag som skulle föra det här landet längre bort från bostadsbristen är Vänsterpartiet, som till exempel lagt förslag om lån till mycket låg ränta till byggbolagen för att få igång bostadsbyggandet. Men att vi skulle få en vänsterpartist på posten är ungefär lika sannolikt som att Magdalena Andersson skulle bli keynesian.

Anna Herdy

GISS-LISTA

Bostadsminister:

• Barbro Engman, f.d. mångårig ordförande för Hyresgästföreningen. Krutdunk med förståelse för investeringspolitik och hyresgästperspektiv på politiken. Kom in i riksdagen för S när hon var 24. Har hunnit med både ett och annat sedan dess. 
• Veronica Palm, fram till för en stund sedan riksdagsledamot för Socialdemokraterna och bostadspolitisk talesperson. Försöker nu bli vald till ordförande för Rädda Barnen och därför är sannolikheten inte så stor att hon skulle svara ja om Löfven ringde. 
• Per Bolund (MP), nuvarande finansmarknadsminister, kan få en utökad portfölj. Har närheten till finansdepartementet, men egentligen varken rätt framtoning eller viljan att använda sig av de bostadspolitiska verktyg som krävs för att bryta bostadsbristen. 
• Karolina Skog (MP), kommunalråd i Malmö med ansvar för statsbyggnad. En av få miljöpartister som gillar förtätning och är ett ungt nytt namn. Men frågan är om det löser några problem. 
• Peter Eriksson, ett av MP:s få fortfarande kända språkrör kanske kan få en plats i regeringen om han får ansvar för bostäder och infrastrukturen. Men med ett starkt (och framgångsrikt) gammalt språkrör kan det bli jobbigt för den nuvarande MP-ledningen. Så antagligen får han inte jobbet. Samma skäl skulle kunna anföras både mot och för Maria Wetterstrand på posten. Erfaren med kanske för stark. 

  Högoddsare:

• Per Nuder, har regeringserfaranheten, Magdalena Anderssons och partiets öra. Men säger antagligen ALDRIG NÅGONSIN ja.

Biståndsminister:

• Maria Ferm, nuvarande gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen. En av de mest erfarna miljöpartisterna med starkt stöd i partiet. 
• Åsa Domeij, f.d. språkrör för Miljöpartiet som nu för tiden jobbar på Axfood som miljöchef. Hon kanske inte kan allt om biståndspolitiken, men med tanke på hur stor del av biståndsbudgeten som är låst till flyktingmottagandet så kan det inte vara så svårt att sätta sig in i. 
• Carin Jämtin, om MP – mot förmodan – vill ge ifrån sig posten så kan den nuvarande (enligt källor ganska uttråkade) partisekreteraren säkert ställa upp. Hon har erfarenheten av att sitta på posten, dessutom. 

  Högoddsare:

• Bengt Westerberg, tidigare partiledare för Folkpartiet (nu Liberalerna), som nuförtiden inte känner sig så hemma där. Med honom som biståndsminister skulle man få en liberal aura i regeringen som i dessa konservativa tider skulle kännas rätt befriande, till och med för en socialist som undertecknad.