Nu borde det inte längre råda något rimligt tvivel. När Anders Borg presenterar en sänkning av bidragsdelen av studiemedlet sopades de sista frågetecknen undan: Regeringen gillar inte studenter.
Låt oss göra en resumé över de senaste sju åren:
2007: Studerandevillkoret tas bort från a-kassan. Samtidigt försvinner möjligheten att få a-kassa under sommarmånaderna.
2008: Praktiska program på gymnasiet slutar ge högskolebehörighet.
2009: Möjligheten att läsa upp gymnasiebetyg på Komvux försämras kraftigt.
2010: Studieavgifter införs för utbytesstudenter från länder utanför EES.
2012: 15 000 studieplatser ska försvinna fram till 2015.
2013: Ett förslag läggs fram om att kraftigt minska det extra studiebidraget till svenska studenter som vill studera utomlands. (Detta väntas träda i kraft 2015.)
En sänkning av studiebidraget på 300 kronor, samtidigt som lånedelen höjs och studenter kan arbeta ännu mer innan de slår i inkomsttaket, låter inte så dramatisk. Men lån ska betalas tillbaka och arbete stjäl tid från studier.
Framför allt slår ändringarna i studiemedlet orättvist. Självklart är det lättare för den student vars föräldrar kan hjälpa till. De kan låna mindre och berörs inte lika mycket av bidragssänkningen.
Att öka på låndelen slår också orättvist mot de, framför allt kvinnor, som utbildar sig till högskoleyrken med förhållandevis låg lön. Den som utbildar sig till läkare behöver kanske inte ligga sömnlös på nätterna över några tusen extra i lån. Men för en sjuksköterska kan det påverka ekonomin kännbart.
Samma sak med höjningen av fribeloppet. Pelle som genom kontakter lyckats få ett bra extrajobb tjänar på att kunna jobba några timmar mer. Fatima som jobbar som servitris måste jobba nästan heltid för att ens komma upp i fribeloppet. Lisa som är ensamstående mamma kan inte jobba extra alls.
Föräldraskap är också en klassfråga. Fler studenter med arbetarklassbakgrund har barn än studenter från akademikerfamiljer. Medelåldern för förstföderskor är 20 år i Åsele och 32 år i Danderyd. Att då sänka bidragsdelen i studiemedlet och vänta sig att studenter ska låna och arbeta mer riskerar öka snedrekryteringen till högre utbildningar.
Men en student behöver inte ha barn för att ha svårt att jobba extra. Är det en orimlig tanke att normen för heltidsstudier ska vara just heltid?
Det hände någon gång när jag läste på högskola att en lärare undslapp sig ”egentligen ska ni studera 40 timmar i veckan”. Underförstått: ”jag vet att nästan ingen av er gör det”. Sådant påverkar synen på studier. En rad representanter för studentföreningar skriver på SvD:s Brännpunkt i dag. De påpekar att kombinationen lärosäten som tjänar på att en student klarar sina studier och studenter som måste arbeta allt mer, uppmuntrar till kvalitetstapp.
Slutligen: Vetskapen om att man fortsättningsvis kommer vara skuldsatt fram till sin död uppmuntrar knappast till högre studier för den som tvekar inför CSN-lån.
Det är lätt att som Magdalena Andersson fråga sig ”vad har regeringen emot högre utbildning?”.
