Regeringens avsikt att tillåta uranbrytning i alunskiffer runt Storsjön hotar både vattentäkter, produktiva skogs- och jordbruksmarker – och demokratin.
Prospekteringen efter kritiska metaller i området har pågått länge. Ett av bolagen, det australiensiska Aura Energy, har under åratal sökt metaller i markerna. När priserna föll och uranbrytning förbjöds i Sverige 2018 lämnade bolaget efter sig läckande borrhål och skrot. Året därpå stämde de svenska staten på 17 miljarder kronor för uteblivna intäkter.
Nu, i takt med ökad digitalisering, AI:s framväxt och energiomställningen, har intresset för uran och andra metaller åter ökat. Redan i dag är över 50 000 hektar runt Storsjön inmutade för prospektering – en yta som växer i takt med nya ansökningar.
När den nuvarande regeringen tillträdde flyttades miljöfrågorna till Näringsdepartementet. Kärnkraften har utpekats som lösningen på framtidens energibehov, och regeringen menar att nya gruvetableringar krävs för att utvinna uran i Sverige. Lagändringar som åter tillåter uranbrytning planeras träda i kraft i januari 2026.
När frågan låg ute på remiss bjöds gruvbolagen Aura Energy och Mawson Gold in för att yttra sig. I sina utlåtanden föreslog de att det kommunala vetot skulle begränsas eller tas bort helt. Regeringen har varit otydlig om sina avsikter: miljöministern har antytt att vetot kan avskaffas, medan näringsministern säger att det ska vara kvar. I juli kom dock en promemoria där regeringen föreslår att uranbrytning ska klassas som ”kärnteknisk verksamhet” i stället för ”kärnteknisk anläggning” – ett språkligt skifte som i praktiken kringgår det kommunala vetot och går gruvbolagen till mötes.
Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet.
För att ytterligare påskynda gruvetableringar har regeringen inrättat ett ”accelerationskontor” som ska korta tillståndsprocesserna. Samtidigt arbetas det för förändrade miljöregler på bekostnad av miljöhänsyn, och regeringen har lagt fram förslag om att lägga ned mark- och miljödomstolarna. Allmänhetens insyn i så kallade ”nettonollprojekt” föreslås också minska, en tydlig inskränkning av offentlighetsprincipen och därmed av demokratin.
Aura Energy har nu ansökt om bearbetningskoncession i Oviken, invid Storsjön. Området består av alunskiffer, och både Storsjön och Näkten – två viktiga vattentäkter – ligger i direkt anslutning. Över 50 000 hushåll får sitt dricksvatten från Storsjön.
Erfarenheten av brytning i alunskiffer är mycket begränsad. Där det har skett har konsekvenserna blivit förödande. Ranstadgruvan i Sverige och Talvivaara i Finland är två exempel där mark och vatten förstörts under oöverskådlig tid. Det finns i dag ingen beprövad metod som gör brytning i alunskiffer säker.
Trots detta vill regeringen jämställa alunskiffer med andra malmer. SGU:s generaldirektör Anette Madsen har i en radiointervju sagt att det vore bra med en gruva i Oviken, och att ”metallerna ligger där de ligger” – och därför måste miljöhänsynen prioriteras ned. Det är anmärkningsvärt och oroväckande.
Kommunerna runt Storsjön har gått samman och, med starkt folkligt stöd, sagt nej till gruvplanerna. De menar att brytning i alunskiffer innebär för stora risker för vatten och ekosystem. Kommunalråden har upprepade gånger bjudit in miljö- och näringsministern till dialog – utan svar. Regeringen har valt att ignorera inbjudningarna.
Samtidigt pågår ett nära samarbete mellan regeringen och internationella exploateringsbolag. Lobbyismen växer, medan lokala politiker och medborgare marginaliseras. Regeringens politik innebär inskränkningar i det kommunala vetot, minskad insyn genom ökad sekretess och beslut i slutna rum – ofta med utländska bolag som motpart. Att ingen av regeringens 24 ministrar bor i Norrland gör inte saken bättre: de kommuner som berörs direkt får allt svårare att påverka beslut som rör deras egen framtid.
Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet. Exploateringen skulle förstöra en i dag levande och fungerande bygd under oöverskådlig tid. Med dagens regelverk skulle staten inte ens äga råvarorna som bryts – de skulle säljas på världsmarknaden och i praktiken behöva köpas tillbaka.
Detta är inte grön omställning.
Det är inte demokrati.
Det är kortsiktig exploatering och girighet.
Vi kräver att regeringen stoppar planerna på gruvdrift i Storsjöbygden och respekterar det kommunala självstyret, den lokala demokratin och framtida generationers rätt till rent vatten och fungerande ekosystem.
