Aron Etzler skriver (Flamman 8.4) att om vänsterpartiet skall bryta samarbetet med regeringen ska det ske efter det att s avvisat förslag från v som ”presenteras och etableras” tydligt.
Men att bryta på ”skitfrågor”, som Johan Lönnroths ”förslag om ministerposter i regeringen”, är däremot ”att skjuta sig i foten.”

Aron har rätt så långt som att jag sedan länge ansett den nuvarande formen av samarbete oacceptabel. Vänsterpartiet skall kräva regeringsmedverkan eller gå i opposition. Däremot anser jag att behovet av det Aron efterlyser, nämligen tydliga v-förslag, dels är viktigare i sig än regeringsfrågan, dels skulle kunna ge ännu bättre skäl att bryta samarbetet.
Problemet är bristen på sådana tydliga förslag. På våra kongresser, i valmanifest och i riksdagsförhandlingar om budgeten är vi svenska mästare på att författa långa önskelistor på olika summor pengar som skall läggas till regeringsförslagen.
Jag brukade i riksdagsgruppen fråga om ett (före detta) revolutionärt parti verkligen inte klarade att ifrågasätta mer än någon saknad miljard eller några hundra miljoner i en budget på totalnivån 800 miljarder, som historiskt vuxit fram under socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Fanns det inte ens några pengar, utöver anslagen till det militära försvaret, som vi kunde flytta om till något mer angeläget?

Jag erkänner gärna att mina egna förslag också brukade vara ganska blygsamma. Men jag vågade ändå driva kravet på att flytta en del pengar från statlig administration till vård, skola och omsorg i kommuner och landsting. Jag föreslog till exempel att Ungdomsstyrelsen, Statskontoret och Sekretariatet för Framtidsstudier skulle avvecklas.
Men Aron Etzlers politiska linje, lanserad under den klassiskt konservativa parollen Ta det Tillbaka, tycks ha majoritet i partiet. Mina förslag mycket måttligt intresse. All kraft satsas på att vi högljutt ska motsätta oss alla mer omfattande förslag till reformering av det existerande systemet. När vi sedan når sanningens minut, tvingas vi oftast inse att vi saknar egna alternativ.
Låt mig ta uppgörelsen från den 18 december 2003 om ett system med ”medfinansiering” i sjukförsäkringen som exempel. Först när frågan var uppe på partistyrelsen gick partiledningen till hårt angrepp och sa att regeringsförslaget innebar en ”privatisering” av sjukförsäkringen och ett oacceptabelt ”systemskifte” bort från det generella välfärdssystemet.
De utsedda förhandlarna, som hade fått igenom krav på kommunpengar och skrivningar om höjd ersättningsnivå i sjukförsäkringen, fick i uppdrag att meddela regeringen att v trots detta sa nej. Men när s, som hade stöd av alla fackliga centralorganisationer, verkade strunta i detta, så vände partiledningen på en femöring och sa ja. Efter uppgörelsen utmålades den i ett pressmeddelande från v som en ”seger för vänsterpartiet”.
Jag har ett större ansvar än Aron Etzler för att vänsterpartiet saknar mer omfattande systemförändrande förslag. Men jag har ändå gjort några små blygsamma försök, som jag gärna ska skriva mer om senare i Flamman. Har Aron Etzler själv några idéer om tydliga frågor att bryta på? Utan att skjuta sig i foten?

Johan Lönnroth

Johan Lönnroth är vänsterpartist
och debattör.

FLAMMAN SVARAR

Flamman är smickrad att ha blivit utsedd till konkurrent till Vägval vänster, såsom Johan Lönnroth gjort i DN. Den handsken vill jag dock inte plocka upp. Flamman är en oberoende tidning och ingen struktur inom vänsterpartiet. Tidningens politiska linje är inte heller resultat av någon speciell Flammanagenda. Det är viktigt att klargöra, eftersom Johan Lönnroth också frågar vad jag skulle göra om jag var förhandlare för vänsterpartiet.

Att ”hitta tydliga frågor att bryta på” är inte vad jag menar måste göras. Systemförändrande förslag har, i alla fall om vi pratar om keynesiansk politik, förutsättningar att få med sig en mer radikal socialdemokrati.
Det stora problemet har inte varit frågan om samarbetes former, utan vänsterpartiets svaga förhandlingsposition.
I princip alla förslag som skulle göra skillnad när det gäller att öka finansieringen till den offentliga sektorn – sådant som för tjugo år sedan var normal socialdemokratisk politik – betraktas som ”orealistiska”. Nu när det inte längre är så självklart att de är så omöjliga, är det tid att ta fram sådana förslag.
Precis hur man skall gå till väga i regeringsförhandlingar är inte min sak att svara på. Jag aktar mig för att skriva recept åt kök som jag inte sett inifrån. Men rent politiskt – och det är där jag tycker ett vänsterparti skall börja resonera för att inte jämt tvingas anpassa sig till ramar som fastställts av våra motståndare – tror jag följande: en vettig utgångspunkt är att formulera ett konkret åtgärdspaket för full sysselsättning på några års sikt. Det låter tandlösare än det är eftersom det finns flera bluffar som i praktiken omöjliggör full sysselsättning.
En borgerlig bluff är att det visst går att uppnå full sysselsättning om dessa jobb skall finnas i den privata sektorn. Ett sådant förslag skulle i praktiken innebära lönesänkningar, kostsamma bidrag till småföretag som hankar sig fram eller statliga subventioner till storföretagen.

En annan bluff är vi idag verkligen försöker sänka arbetslösheten, medan en sådan politik egentligen motarbetas – den oberoende riksbankens räntepolitik skulle slå till om arbetslösheten började minska kraftigt och EU skulle ösa förkastelsedomar över Sverige om vi på allvar ville ta ned arbetslösheten eftersom offentliga satsningar kostar pengar på kort sikt. Men en kompromisslös politik för full sysselsättning skulle, om det så var vänsterpartiets enda fråga de närmaste åren förmodligen vara precis det som väljare åt vänster vill se genomförd, och därför svår att avvisa för socialdemokratin. Det skulle häva den depressiva politik som råder sedan länge och skapa ekonomiskt utrymme för välfärd.

Aron Etzler