Det är i början av augusti och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) är nöjd. Hon kallar till presskonferens och sätter sin egen rubrik.
– Framtiden på svensk arbetsmarknad är ljus.
Hon berättar om industriella nyinvesteringar i norr, lyfta pandemirestriktioner och optimistiska prognoser bland svenska företagare. Fler vill anställa. Jobben är på väg tillbaka.
– Det finns i dag, tisdag, 86 000 lediga jobb att söka.
Vad hon inte berättar är att Sverige har historiskt hög arbetslöshet och hade det redan innan coronapandemin. Att det inom EU bara är tre krisekonomier – Grekland, Spanien och Italien – som lyckas sämre. Att utrikes födda, funktionsnedsatta och andra redan utsatta grupper drabbas hårdast av situationen. Och att hennes föregångare inom partiet hade betraktat dagens arbetsmarknad som en katastrof.
Hon berättar inte heller att det har blivit så medan svenska staten sparat sig rik. Att vår statsskuld är bland Europas lägsta och att vi, trots de stora orden om förra årets svällande statliga coronabudgetar, också är det EU-land där statsskulden har ökat minst under pandemin. Pengarna som sparades till sådana här situationer ligger kvar i ladan. Varför då?
Enligt Max Jerneck, sociolog på Handelshögskolan i Stockholm, handlar det om stelnad politik och socialdemokratisk stolthet. Han forskar på hur statliga investeringar i klimatvänliga jobb kan gå till och pekar ut ett särskilt hinder för sådant jobbskapande: Sveriges omtalade så kallade ”finanspolitiska ramverk”.
– Jag gjorde en gång ett experiment och googlade fraserna ”finanspolitiska ramverket” och ”tjänat oss väl” tillsammans. Jag fick upp hur många resultat som helst. Det har blivit en obligatorisk klyscha. Hela Socialdemokraternas identitet är uppbyggt kring det, att de är bra på att hålla i statsfinanserna och kommer in och rensar upp efter borgarnas kaos, säger han till Flamman.
Den självbilden uppstod på 1990-talet. Efter en djup ekonomisk kris som hanterats av Carl Bildts borgerliga regering, och som bland annat lett till att statsskulden skjutit i höjden, vann Socialdemokraterna valet 1994. De inrättade det blocköverskridande finanspolitiska ramverket, tänkt som ett skydd mot framtida kriser. Det innehöll ett antal skarpa begränsningar av den offentliga ekonomin: Riksdagen ska besluta om ett strikt utgiftstak för statens budget, kommuner ska alltid gå plus och hela den offentliga ekonomin ska på så vis generera ett överskott – sparpengar – varje år. De går sedan till att betala av den redan låga statsskulden. 2019 bestämdes att den inte får överskrida 35 procent av BNP. Genomsnittet bland EU-länder före pandemin var 79 procent.
Hur hänger det ihop med arbetslöshet? Max Jernecks förklaring är att antalet arbetslösa i grunden inte avgörs av hur välutbildad, integrerad, svenskkunnig eller arbetsför befolkningen är, som det ofta påstås av politiker och ekonomer. Enligt honom beror det i stället på hur stor ekonomin är. Ju mer pengar en vanlig medborgare kan använda, desto fler varor och tjänster kan personen efterfråga, och när de sakerna behöver produceras uppstår arbetstillfällen. Det finanspolitiska ramverket skapar enligt Jerneck en motsatt situation – staten och kommunerna måste lägga undan mer pengar varje år, vilket gör att de måste dra ner på investeringar i infrastruktur, välfärd, industri och bidrag, vilket gör att färre människor anställs och de som står utan jobb får mindre pengar, vilket gör att människor kan efterfråga färre saker, att färre saker behöver produceras och att färre jobb då behöver utföras. Ekonomin stannar av och arbetslösheten ökar. Det finns helt enkelt för få jobb.
– Det är en ganska okontroversiell ståndpunkt att arbetslösheten förändras beroende på hur mycket pengar som är i omlopp. Men många i svensk offentlig debatt verkar inte vilja ta steget därifrån till att säga att staten därmed kan minska arbetslösheten genom att spendera mer pengar.
Jerneck säger att Sveriges hållning börjar sticka ut mer och mer. Inte minst jämfört med ett land som historiskt haft ett av världens största motstånd mot statliga investeringar – USA.
– Där finns en helt annan debatt om detta bland mainstreamekonomer och finansjournalister. President Biden twittrade häromdagen att det inte borde vara arbetslösa som konkurrerar om jobb, utan arbetsgivare som konkurrerar om arbetstagare. Det är en helt omvänd syn jämfört med hur vi har det i dag.
Dagens svenska situation leder i stället till att det ofta är många människor som tävlar om samma jobb. Arbetsgivarens valmöjligheter leder enligt Jerneck till att personer ur redan utsatta grupper – utrikesfödda, funktionsnedsatta och personer över 55 år – snabbt väljs bort, trots att de är fullt kapabla att utföra arbetet. I stället går jobbet till en högutbildad och ibland överkvalificerad person.
– Om ekonomin har en nivå av efterfrågan som bara tillåter att 90 procent jobbar kommer sannolikt de resterande 10 procenten vara de med lägst färdigheter, anknytning och kontaktnät. I dag är det många som tittar på den här gruppen och söker förklaringen till att de är arbetslösa hos dem själva – om vi förbättrar deras utbildning och kontaktnät kan de också få jobb. Till viss del kan det vara så. Men en höjd utbildningsnivå kan också leda till att arbetsgivaren fortfarande väljer den med högst utbildning, snarare än att anställa två utbildade personer. Det kan lika gärna vara så att arbetsgivare alltid ställer så höga krav de kan. Men om man höjer köpkraften i ekonomin och arbetsgivare måste börja konkurrera om anställda så kommer de sänka sina krav.
Med andra ord: om statens egna sparkrav lättades upp och finansminister Magdalena Andersson (S) nu började använda det ekonomiska investeringsutrymme som hon med egna ord har kallat ”sparande i ladorna” så skulle arbetslösheten, både under och efter coronapandemin, kunna minska drastiskt. Åtminstone om Jerneck har rätt . I stället fortsätter pengahögen i ladan att växa. Andersson och hennes regeringskollegor svarar ofta på frågor om arbetslöshet genom att i stället peka på nyinvesteringarna i förnybar energi och järnproduktion i norra Sverige, som beräknas skapa minst 10 000 nya jobb. Enligt Max Jerneck är det bra, men räcker inte hela vägen.
– Det kan säkert ge många jobb, men inte tillräckligt för att nå full sysselsättning. Det är helt rätt att satsa på sådana jobb, men man behöver göra mycket mer.
Flamman har sökt Magdalena Andersson.
Arbetslösheten i siffror
Inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. I dag har vi EU:s fjärde högsta. Under första kvartalet 2021 räknades 9 procent av befolkningen som arbetslös. Bland utrikes födda var samma siffra 20 procent. Arbetslösheten bland funktionsnedsatta var även den omkring 20 procent. Cirka 180 000 personer var långtidsarbetslösa.
När Statistiska centralbyrån (SCB) gör statistisk om arbetsmarknaden delar de först in den i två övergripande grupper: de som är del av arbetskraften och de som står utanför. De som aktivt söker jobb eller har jobbat minst en timme under mätveckan räknas som att de tillhör arbetskraften. I Sverige tillhör en ovanligt hög del av befolkningen arbetskraften, vilket regeringen ofta framhåller. Samtidigt är det också ovanligt många av dem, jämfört med i övriga EU-länder, som inte lyckas få tag på ett jobb. De räknas som arbetslösa. Personer som inte försökt söka jobb – hemmafruar, vissa studenter eller personer som helt enkelt gett upp – räknas alltså inte som en del av arbetskraften och därmed inte heller som arbetslösa.
