Efter en svacka i livet bestämde sig journalisten Dan Josefsson att tillsammans med sin psykolog Egil Linge skriva en fixa-det-själv-bok. Ämnet? Relationer! Två män tar sig an hjärta och smärta. Kapitel 1: Alla behöver närhet. Det börjar lovande.

Varaktig kärlek i tvåsamhet är grunden för välbefinnande. De som säger något annat, ljuger inför sig själv och andra. Ungefär så lyder resonemanget. Och beroende på hur du behandlades som barn avgörs din förmåga att knyta an till andra människor längre fram i livet. Det är den så kallade anknytningsteorin, som författarna använder för att lokalisera roten till problemet: Du gör slut för ofta och tror att gräset är grönare på andra sidan.

Enligt boken är jag ett typiskt fall och självklart undrar man; är förändring möjlig? Metoder i olika steg beskrivs och förklaras och som läsare är jag med på noterna, de skriver skickligt och initierat om att lära känna sina ”automatiska tankar”, om vikten att göra tvärtom än vad man brukar göra i en viss given situation, kopplad till en annan människa.
Men: Det går inte att komma förbi att vi lever i en patriarkal värld. Och den som har läst sociologen Karin Holmbergs bok Det kallas kärlek, har svårt att slå ifrån sig hennes forskningsresultat om hur vardagen fungerar för merparten av alla dessa tvåsamheter: Hon visar hur män och kvinnor hela tiden finner strategier för att ursäkta att Hon gör mer av hushållsarbetet, passar upp på Honom och ”ger” kärlek medan Han ”får” den.

Eller ta undersökningen Det sociala landskapet, som visar att gifta kvinnor har större psykisk ohälsa än ogifta kvinnor. Eller rapporten från fackförbundet Saco som visar att kvinnor förlorar i inkomst när de bildar par. Männen däremot tjänar en rejäl slant på sitt nyvunna förhållande, och mår dessutom psykiskt bättre än deras kvinnliga dito.

Det kanske inte är för inte jag kan räknas in i otrygg-undvikande-kategorin. Hur lätt är det att släppa till när man vet att man på ett eller annat sätt kommer att förlora på det?
Leve kärleken!