Ingen HBT-person ska riskera att bli hotad till livet eller få bajs (mänsklig avföring) kastad på sig på grund av sin sexuella läggning. Men tyvärr är detta precis vad Pridedeltagarna i Riga fick uppleva för knappt en vecka sedan. Under den senaste tiden har nyfascistiska och religiösa nyfundamentalistiska grupper bokstavligt talat slagit ner eller försökt slå ner minsta tillstymmelse av frigörelsemanifestationer för allas lika värde och rättigheter. I Ryssland slogs paraddeltagarna ner och i Polen fick Pride-paraden till slut genomföras, efter att ha hotats av förbud. Skinnskallar och nynazister har stått sida vid sida med korsbärare och ikonbeklädda kristna, som i värsta exorcistanda skvätt vigvatten omkring sig i hopp om botgöring.

Det som skrämmer mig är att det inte enbart handlar om galna katoliker och ortodoxa i dessa Östeuropeiska länder, utan att politiska företrädare och makthavare i många av länderna ställt sig bakom krav om att förbjuda Pride-festivaler och parader. De som vill återinföra kriminalisering av homosexualitet och ser allt annat än heterosexualitet som psykisk sjukdom har också höjt sina röster. I Moskva gick det till exempel inte att förvänta sig något skydd från polisen och nu senast i Riga så gjorde inte polisen mer än den själv ansåg nödvändigt.

Är då detta ett bakslag för HBT-rörelsen och för lika rättigheter? Hur tungt det än kan låta, för alla som far illa i sin vardag, så tror jag trots allt att det inte handlar om bakslag. Paraderna börjar synas och HBT-personer vågar sig ut på gatorna. Ingen har någonsin trott att det skulle vara smärtfritt för HBT-frigörelsen i dessa relativt nya demokratier – men det måste väl ändå finnas en gräns för hur mycket skit vi ska tåla? Att religiösa nyfundamentalister och fascister aldrig skulle respektera HBT-rättigheter är en sak, men att som i Polen ha ett nationalistiskt tvillingpar i rollerna som president och premiärminister är definitivt en helt annan.

När vi nu tillhör EU, vilket även Lettland och Polen gör, så frågar jag mig varför EU-kommissionen inte gör mer. Förresten är det inte särskilt mycket bättre i Grekland. Och vart har Sveriges röst tagit vägen? Vi är många riksdagsledamöter som sedan länge krävt att Sverige ska agera i EU, så att de länder som bryter mot diskrimineringsförbudet får kännbara sanktioner. Visserligen har det inom EU antagits uttalanden som fördömer bland annat Polens agerande, men mer har inte hänt. Jag vill se sanktioner nu och jag vill se att Sverige agerar med styrka. Det kan väl inte vara så att just denna fråga hamnat längst ner i högen, på grund av att det handlar om bögars, flators och transpersoners mänskliga rättigheter?

Jag känner mer och mer att Sverige har börjat skämmas för att vi hunnit en bra bit på vägen mot ett samhälle där alla ges lika rättigheter oavsett sin sexuella läggning. Sedan förra våren har bögar avrättats genom hängning på löpande band i Iran. Den svenska regeringen har ännu inte gjort något officiellt fördömande (mer än att besvara våra riksdagsfrågor) och dessutom lyfts enbart två avrättningar upp i UD:s ambassadrapport kring de mänskliga rättigheterna. Kan det vara så illa att den svenska nyfundamentalismen lyckats erövra sympatier även i vår utrikesförvaltning?

I spåren av hetspastorn Åke Green har debatten kommit att handla om religionsfrihet. Men människovärdet får aldrig förminskas eller begränsas till att handla om religionsfrihet. Barns, kvinnors och mäns värdighet kan aldrig förhandlas bort med hänvisningar till religionsfriheten. Yttrandefriheten och demokrati är en förutsättning för religionsfrihet och då kan aldrig kränkningar av människors värde och värdighet bortförklaras med heliga citat eller trosläror.

Nu är det upp till bevis för de religiösa företrädarna även här i Sverige som fördömer homosexualitet och lägger ner hela sin själ för att till exempel motarbeta en könsneutral äktenskapslagstiftning. Så länge dessa kristna företrädare använder samma argument som nynazister och fascister, har jag svårt att se hur deras hat mot oss HBT-personer skiljer sig från fascisternas. För oss som kommer att delta under Prideveckan i Stockholm, är det en självklarhet att visa vår solidaritet med alla förtryckta flator, bögar och transpersoner i hela världen – solidaritet är kärlek.