Det är inte lätt att recensera en roman som är mer än ett sekel gammal.
Men det är ändå glädjande att ett förlag ger ut en nyupplaga av Alfhild Agrells roman Guds drömmare, framför allt därför att Alfhild Agrell (1849-1923) är en av de många kvinnliga författare som var mycket uppmärksammade under sin livstid men som sedan ”glömdes bort”, både av läsare och av litteraturhistoriker.

Mycket kort handlar denna digra roman om en ung präst, Åke, som får en tjänst i en jämtländsk församling och förälskar sig i en flicka, Margareta, som kallar sig själv ”Guds drömmare”. De förenas i en överjordisk, platonisk kärlek som till slut blir så plågsam för Åke att han kysser Margaretas gladlynta kusin Dagmar och därmed blir tvungen att förlova sig med henne. Margareta å sin sida dras totalt motståndslöst till den karismatiske predikanten Brother och tynar bort och dör. Åke skyndar förgäves till hennes dödsbädd för att ”rädda” henne och bestämmer sig sedan för att lämna både Dagmar och prästkappan för att gå ut i världen och förkunna Margaretas dröm om Guds nya värld.

Det är en utvecklingsroman som så intimt rör sig kring de centrala gestalterna och deras överklassmiljö att man knappt anar att det finns ett samhälle runt dem. Skildringen av ”folket” blir på gränsen till parodisk: ”Salen var fylld av Stockholms nöjeslystna värld såväl som av allvarliga arbetare, hålögda sömmerskor och fnissande fabriksflickor med svajig uppsyn och håret neddraget ända till ögonbrynen.”
Det tidsenliga språket gör boken tungläst. Inte minst den extatiska religiösa retoriken kan vara nära nog obegriplig för dagens läsare. Men om man även läser Agrells pjäser, till exempel debuten Räddad, som har en ytterligt radikal feministisk vinkling, blir man varse vilken bredd som finns i hennes verk. Inte för intet nämndes hon på sin tid ofta tillsammans med både Ibsen och Björnson.