Caquetá Det är i slutet av december. Den första konferensen om brotten mot mänskliga rättigheter och konsekvenserna av den militära offensiven genomförs i byn Remolino de Caguán. Byn tillhör kommunen Cartagena de Chairá i länet Caquetá, i södra Colombia. Sedan mer än 20 år är det Farc-gerillan som styr här i denna utpost till Latinamerikas Amazonasregion.¨
I mars 1998 led armén en allvarlig förlust när en förlorade närmare 80 soldater, ett hundratal sårade och över 60 soldater som togs som krigsfångar vid byn El Billar, bara några kilometer från byn Peñas Coloradas. I dag ligger den sistnämnda byn helt öde. De 2 000 människorna lämnade byn när armén, flyget och marinen dundrade in de första dagarna i februari 2004. Gerillan drog sig tillbaka, omgrupperade sig i mindre kommandogrupper och tillämpade den vietnamesiska krigsmetoden att operera i mindre grupper för att undgå förluster vid flygbombningarna.
Samma förhållande råder i byn Unión Peneya. Inte en själ av de 1 500 människorna blev kvar när armén trängde in efter att först ha bombat byborna urskillningslöst. Som ett bevis för gerillans inflytande kablades tv-sekvenserna från byns kyrkogård ut över hela Colombia som visade ett 30-tal gravstenar över fallna gerillasoldater som delade kyrkogården med de civila.
Vilka resultat har då Plan Patriota gett? Knappast några. Inte en enda hög gerillaledare har gripits och regeringssidans förluster är enorma, både enligt Farc-gerillans egna krigsrapporter ochs oberoende eller militärens egna rapporter.
Det var mot den bakgrunden jag reste in till ”Orkanens Öga” i sällskap med en liten grupp reportrar samt ett tiotal nationella representanter för de mest seriösa människorättsorganisationerna i landet. Vad händer i denna region där Plan Patriota har sitt operativa centrum? var frågan som alla ställde sig.
För att komma till Remolino de Caguán måste man bege sig till Florencia, länshuvudstad i Caquetá. Därifrån reser vi med en ”chiva”, en lastbil med säten i öppen dager. De fyra timmarna till Cartagena de Chairá kantas av militärposteringar och vägspärrar där bagage och ID-handlingar kontrolleras och registreras minutiöst. Frågor och svar och misstänksamma ögon i denna tropiska hetta i 35–40 graders värme är legio.
Cartagena de Chairá var staden där gerillan hade total kontroll fram till för ett drygt år sedan. I dag finns det mer militärer än civilbefolkning. I augusti förra året greps ett hundrataltal personer som försågs med handfängsel, bindel för ögonen och som bands ihop och därefter fördes 45 minuternas gångväg till flygbasen där de fördes vidare till Bogotá och riksåklagaren. Framför tv och massmedia utpekades de som ”viktiga terrorister i gerillans tjänst”. Idag återstår bara fem som väntar på en rättslig prövning men som förmodligen kommer att släppas i brist på bevis.
I Cartagena skulle vi träffa lokala representanter för att samtala om den allvarliga människorättssituationen. Men ett mordhot mot kvinnoledaren Dora Obando omöjliggjorde denna dialog. Det är bara en försmak, tänkte jag.
Plan Colombia, som först utarbetades i USA med engelsk text, hävdades vara en antinarkotikaplan som skulle utrota kokaplantorna i Colombia. I dag vet alla att Plan Colombia är en plan för en USA-intervention i ett av världens mest naturresursrika länder. Plan Colombia är i dag förvandlat till Plan Patriota som riktas mot Farc-gerillan.
Bara fem minuter efter att vi lägger ut från bryggan i Cartagena vinkas vi in till en av marinens flodspärrar. Samma procedur som på landsvägarna: ID-kort och bagage kontrolleras och registreras innan vi släpps iväg. En av anklagelserna från civilbefolkningen är att den inte får köpa vare sig livsmedel, mediciner eller bensin i tillräckliga mängder. Militärens argument är att människorna handlar på uppdrag av gerillan. Men befolkningen anklagar militären för att driva bort befolkningen från gårdar och marker.
2004 fick presidenten Uribe 675 miljoner dollar, drygt fem miljarder svenska kronor, från USA till militära investeringar. Det märks på floden Río Caguán. Splitter nya patrullbåtar med fyra maskingevär på var sida och en smärre kanon, M60, i fören. Målarfärgen känns i näsborrarna.
– Det här är pengarna från Plan Colombia, säger en av MR-representanterna, sarkastiskt och pekar mot himlen där en splitterny Black&Hawkhelikopter flyger över oss.
Luften är underbar, omgivningarna bländande vackra med papegojor i träden som kantar floden. Sköldpaddor ligger i hundratal på sandbankarna och lapar sol innan de störs av människor som kommer för att ta sköldpaddsäggen som senare säljs på marknaden i Cartagena.
Det har bara gått 30 minuter efter den senaste militärkontrollen då båtföraren plötsligt svänger in till flodkanten. Men denna gång är det inte militären utan en gerillakvinna i 25-årsåldern med långt svart hår till midjan. På huvudet har hon en svart basker med den legendariska Ché-stjärnan i pannan. Hon ler mot oss och ber oss om ID-korten. Bredvid henne står fyra gerillasoldater till, av dem två kvinnor. Men när jag fortsätter med blicken längre bortåt ser jag att hela flodkanten har utposterade gerillasoldater diskret i skuggan av träden. Det hela tar bara fem minuter och gerillan kontrollerar att det inte finns infiltratörer från den militära underrättelsetjänsten med i gruppen.
I två timmar kör vi nu på floden tills vi flyter in till byn Peñas Coloradas’ brygga. I februari bombades byn och de närmare 2 000 personerna drog sig in i djungeln tillsammans med gerillan. Det är en spökby där dörrarna har försetts av militären med ett vitt sigill. Soldaterna är nervösa och en stor svart soldat med ett snällt ansiktsuttryck säger att han förflyttats till Peñas Coloradas för åtta dagar sedan efter att gerillan attackerat arméposteringen. Han pekar mot perforeringar i väggarna där gerillans kulor trängt in.
Klockan är fyra och båtföraren börjar bli nervös, för efter klockan 18.00 är det omöjligt att färdas på floden eller vägarna i regionen. Så är gerillans bestämmelse och den bryter ingen mot.
– God eftermiddag, säger en gerillasoldat som visar sig vara 2:e gerillakommendant i Farc-gerillans 14:e front.
– Vi ber hemskt mycket om ursäkt för besväret men vi skulle gärna vilja hälsa er välkomna till regionen genom att bjuda er på några öl eller läsk och samtala med er, säger den mustaschprydde gentlemannen med ett jovialiskt leende.
Vi har kommit till byn Las Camelias som ligger under gerillakontroll. Vi lämnar båtarna och går upp i byn där civilbefolkning och gerilla rör sig mellan gatorna. I det enda diskoteket slår vi oss ner och jag ser att gerillan redan har förberett mötet med utplacerade stolar och ett bord där Eider Mozquera, en svart före detta bondeledare men numera högste chef för de 500 gerillasoldaterna i den 14:e fronten, har placerat sig.
Medan vi lapar i oss öl och läsk med chips som vilken lördagskväll som helst i Europa, inleder Mozquera. Under de gigantiska bondemarscherna i södra Colombia 1996–97 var han en av de främsta ledarna. Hundratusentals bönder ockuperade landsvägarna under en månad mot de förödande besprutningarna av både kokafälten som vanliga grödor och plantor. Böndernas krav var att kokaplantorna skulle ersättas manuellt med hållbara projekt som inte drev bönderna i ruin och misär. En uppgörelse slöts också med president Ernesto Samper som i så många andra fall omedelbart bröts av staten. Och för att bönderna inte skulle återuppta sin kamp inleddes morden på deras företrädare. Ett 20–30-tal av dessa hade mördats när Eider Mozquera, som i hela sitt liv hade tillhört det legala colombianska kommunistpartiet, insåg att här gällde att rädda livhanken. Han anslöt sig därför till gerillan som fick en politisk viktig kraft i sina led. Och nu sitter han här framför oss och ler med hela ansiktet.
– Välkomna till Farc-land, som ni ser är vi i allra högsta grad levande och aktiva trots regimens glädjerapporter om motsatsen. Plan Patriota slår i första hand mot civilbefolkningen när flyget bombar byar och gårdar med bomber på 1000–1500 kilo. Men gerillan har de inte rått på. Vi håller alla våra ställningar intakta trots dagliga strider med de kombinerade regeringsstyrkorna av flyg, armé och marinen.
Ett intressant samtal utväxlas och de inom gruppen som aldrig har ”konfronterats” med gerillan fysiskt tidigare sitter med öppna munnar och stora ögon och ser alldeles förundrade ut. I colombiansk media och regeringsuttalanden beskrivs gerillan som blodtörstiga demoner som nästan äter barn eller är knarkterrorister i allians med bin Ladin.
Mötet slutar strax innan klockan 18.00 och alla undrar nu vad som ska hända. Men under den timslånga färden till Remolino de Caguán ser vi på bägge sidor ljus från ficklampor som tänds som signal till vår motorist om att här är det ”grönt ljus”. Utposterade gerillasoldater på bägge sidor om floden har fått ordern från Mozquera om att ge oss fri lejd till Remolino. Det är ytterligare ett slag mot regimens propagandabild. Det är gerillan och inte militären som kontrollerar området.
Nästa vecka:
Regeringens militära desperation och USA:s privatisering av det colombianska inbördeskriget.
Militären filmar vittnen
– Anklagar ni mig för att vara bandit?
Det blev svaret till Dick Emanuelsson när han frågade en sergeant varför den lokala protesterande befolkningen videofilmades av militären.
Remolino de Caguán kolonialiserades på 1970-talet av nybyggare som flydde hit undan kriget mot folkrörelserna. Därför kom regionen att hamna under kontroll av personer med lång organisatorisk erfarenhet. Gerillan å sin sida kom att utgöra en parallell statsmakt. Det är denna dubbelmakt som president Uribe nu säger sig krossa. När jag ska fotografera en av bönderna som anklagar militären för att bränna ned hans gård, ser jag sergeant Arroyave stå med videokameran cirka 50 meter längre bort. Jag tar en omväg och knäpper fyra bilder av elitsoldaten.
Goddag, mitt namn är Dick Emanuelsson, reporter från Sverige. Vem filmar Ni?
– Jag tar bara några bilder, säger han förbluffad när han tittar upp och ser mig bara en meter i från honor.
Av vem?
– Bara några bilder.
Men vem filmar ni?
– Tar lite bilder av scenen, inget mer.
Varför?
– Bara några sekvenser.
Jag vill veta varför ni filmar konferensen och dess deltagare. Vilken grad har ni?
– Sergeant.
Varför, sergeant, filmar ni deltagarna som öppet anklagar de militära styrkorna för att bryta mot de mänskliga rättigheterna?
– No señor, vi bryter inte mot några mänskliga rättigheter.
Civilbefolkningen anklagar er här öppet.
– Först och främst, … eeehhhh … vi militärer är utbildade för att … i alla sammanhang försvara och respektera de mänskliga rättigheterna, militärer som vi är.
Hur kan ni respektera de mänskliga rättigheterna när ni filmar de som anklagar er just för att bryta mot dessa rättigheter?
– Anklagar Ni mig för att vara bandit?
Nej, det har jag inte sagt. Jag frågade Er…
– Ni som journalist hävdar att vi är banditer?
Jag sa att Ni videofilmar deltagarna på den här konferensen som anklagar de väpnade styrkorna för att begå övergrepp mot dem och folk känner sig starkt provocerade av att ni registrerar dem med videokameran.
– Men varför det! Det förundrar mig att Ni som journalist säger det om oss.
Naturligtvis, ni filmar ju Folk!
– Vilken uppfattning har Ni egentligen om de väpnade styrkorna?
Jag blir häpen när jag ser att de väpnade styrkorna, som här anklagas av 2 000 personer för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, är samma trupper som har omringat hela konferensområdet med tungt beväpnade soldater som dessutom filmar deltagarna. Man behöver inte vara en knäppskalle för att förstå att folk känner sig provocerade av er.
– Hur som helst ber jag om ursäkt om… Men jag begår inga brott mot några mänskliga rättigheter, men nu filmar jag inte längre för att undvika problem.
Vad är Ert efternamn och varför har ni det dolt?
– Jag har ingen anledning att uppge mitt efternamn till Er. Jag är soldat i Colombias armé, respekterar konstitutionen och de mänskliga rättigheterna… ehh. Även nordamerikanerna har krävt av oss att vi ska utbilda oss i och respektera de mänskliga rättigheterna och det gör vi.
Men Ni som soldat vet exakt vad Ert reglemente säger om namnskylten, den ska vara synlig för alla.
– Varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att Ni filmar Folk.
– Okay, jag ber om ursäkt, jag filmar inte längre, är det ok?
Ni tillhör den 22:a Mobila Antigerillabrigaden?
– Ja, som Ni ser och jag döljer inget.
Ni döljer Ert efternamn.
– Men varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att ni registrerar människorna här.
– Jag ber än en gång om ursäkt, jag har slutat att filma.
Och så avslutas utbytet av frågor. Så sent som i oktober förra året, efter att deltagarna i en liknande konferens i länet Tolima hade registrerats av militären, påträffades flera av dem med ansiktet mot marken och skott i ryggen.
