Utrikes 06 januari, 2005

Resa in i stridens centrum i Colombia

Sedan februari 2004 pågår den största militäroperationen någonsin under den 40-åriga väpnade konflikten i Colombia. Artontusen soldater ledda av hundratals USA-officerare ingår i militäroperationen Plan Patriota mot Farc-gerillan i södra Colombia. Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson har besökt det område som kallas ”Orkanens öga” där civilbefolkningen drabbas av bombningar och statlig terror. Stora delar av befolkningen lämnar sina byar för att ansluta sig till gerillan.

Caquetá Det är i slutet av december. Den första konferensen om brotten mot mänskliga rättigheter och konsekvenserna av den militära offensiven genomförs i byn Remolino de Caguán. Byn tillhör kommunen Cartagena de Chairá i länet Caquetá, i södra Colombia. Sedan mer än 20 år är det Farc-gerillan som styr här i denna utpost till Latinamerikas Amazonasregion.¨

I mars 1998 led armén en allvarlig förlust när en förlorade närmare 80 soldater, ett hundratal sårade och över 60 soldater som togs som krigsfångar vid byn El Billar, bara några kilometer från byn Peñas Coloradas. I dag ligger den sistnämnda byn helt öde. De 2 000 människorna lämnade byn när armén, flyget och marinen dundrade in de första dagarna i februari 2004. Gerillan drog sig tillbaka, omgrupperade sig i mindre kommandogrupper och tillämpade den vietnamesiska krigsmetoden att operera i mindre grupper för att undgå förluster vid flygbombningarna.
Samma förhållande råder i byn Unión Peneya. Inte en själ av de 1 500 människorna blev kvar när armén trängde in efter att först ha bombat byborna urskillningslöst. Som ett bevis för gerillans inflytande kablades tv-sekvenserna från byns kyrkogård ut över hela Colombia som visade ett 30-tal gravstenar över fallna gerillasoldater som delade kyrkogården med de civila.
Vilka resultat har då Plan Patriota gett? Knappast några. Inte en enda hög gerillaledare har gripits och regeringssidans förluster är enorma, både enligt Farc-gerillans egna krigsrapporter ochs oberoende eller militärens egna rapporter.

Det var mot den bakgrunden jag reste in till ”Orkanens Öga” i sällskap med en liten grupp reportrar samt ett tiotal nationella representanter för de mest seriösa människorättsorganisationerna i landet. Vad händer i denna region där Plan Patriota har sitt operativa centrum? var frågan som alla ställde sig.
För att komma till Remolino de Caguán måste man bege sig till Florencia, länshuvudstad i Caquetá. Därifrån reser vi med en ”chiva”, en lastbil med säten i öppen dager. De fyra timmarna till Cartagena de Chairá kantas av militärposteringar och vägspärrar där bagage och ID-handlingar kontrolleras och registreras minutiöst. Frågor och svar och misstänksamma ögon i denna tropiska hetta i 35–40 graders värme är legio.
Cartagena de Chairá var staden där gerillan hade total kontroll fram till för ett drygt år sedan. I dag finns det mer militärer än civilbefolkning. I augusti förra året greps ett hundrataltal personer som försågs med handfängsel, bindel för ögonen och som bands ihop och därefter fördes 45 minuternas gångväg till flygbasen där de fördes vidare till Bogotá och riksåklagaren. Framför tv och massmedia utpekades de som ”viktiga terrorister i gerillans tjänst”. Idag återstår bara fem som väntar på en rättslig prövning men som förmodligen kommer att släppas i brist på bevis.
I Cartagena skulle vi träffa lokala representanter för att samtala om den allvarliga människorättssituationen. Men ett mordhot mot kvinnoledaren Dora Obando omöjliggjorde denna dialog. Det är bara en försmak, tänkte jag.

Plan Colombia, som först utarbetades i USA med engelsk text, hävdades vara en antinarkotikaplan som skulle utrota kokaplantorna i Colombia. I dag vet alla att Plan Colombia är en plan för en USA-intervention i ett av världens mest naturresursrika länder. Plan Colombia är i dag förvandlat till Plan Patriota som riktas mot Farc-gerillan.
Bara fem minuter efter att vi lägger ut från bryggan i Cartagena vinkas vi in till en av marinens flodspärrar. Samma procedur som på landsvägarna: ID-kort och bagage kontrolleras och registreras innan vi släpps iväg. En av anklagelserna från civilbefolkningen är att den inte får köpa vare sig livsmedel, mediciner eller bensin i tillräckliga mängder. Militärens argument är att människorna handlar på uppdrag av gerillan. Men befolkningen anklagar militären för att driva bort befolkningen från gårdar och marker.
2004 fick presidenten Uribe 675 miljoner dollar, drygt fem miljarder svenska kronor, från USA till militära investeringar. Det märks på floden Río Caguán. Splitter nya patrullbåtar med fyra maskingevär på var sida och en smärre kanon, M60, i fören. Målarfärgen känns i näsborrarna.
– Det här är pengarna från Plan Colombia, säger en av MR-representanterna, sarkastiskt och pekar mot himlen där en splitterny Black&Hawkhelikopter flyger över oss.
Luften är underbar, omgivningarna bländande vackra med papegojor i träden som kantar floden. Sköldpaddor ligger i hundratal på sandbankarna och lapar sol innan de störs av människor som kommer för att ta sköldpaddsäggen som senare säljs på marknaden i Cartagena.

Det har bara gått 30 minuter efter den senaste militärkontrollen då båtföraren plötsligt svänger in till flodkanten. Men denna gång är det inte militären utan en gerillakvinna i 25-årsåldern med långt svart hår till midjan. På huvudet har hon en svart basker med den legendariska Ché-stjärnan i pannan. Hon ler mot oss och ber oss om ID-korten. Bredvid henne står fyra gerillasoldater till, av dem två kvinnor. Men när jag fortsätter med blicken längre bortåt ser jag att hela flodkanten har utposterade gerillasoldater diskret i skuggan av träden. Det hela tar bara fem minuter och gerillan kontrollerar att det inte finns infiltratörer från den militära underrättelsetjänsten med i gruppen.
I två timmar kör vi nu på floden tills vi flyter in till byn Peñas Coloradas’ brygga. I februari bombades byn och de närmare 2 000 personerna drog sig in i djungeln tillsammans med gerillan. Det är en spökby där dörrarna har försetts av militären med ett vitt sigill. Soldaterna är nervösa och en stor svart soldat med ett snällt ansiktsuttryck säger att han förflyttats till Peñas Coloradas för åtta dagar sedan efter att gerillan attackerat arméposteringen. Han pekar mot perforeringar i väggarna där gerillans kulor trängt in.
Klockan är fyra och båtföraren börjar bli nervös, för efter klockan 18.00 är det omöjligt att färdas på floden eller vägarna i regionen. Så är gerillans bestämmelse och den bryter ingen mot.
– God eftermiddag, säger en gerillasoldat som visar sig vara 2:e gerillakommendant i Farc-gerillans 14:e front.
– Vi ber hemskt mycket om ursäkt för besväret men vi skulle gärna vilja hälsa er välkomna till regionen genom att bjuda er på några öl eller läsk och samtala med er, säger den mustaschprydde gentlemannen med ett jovialiskt leende.
Vi har kommit till byn Las Camelias som ligger under gerillakontroll. Vi lämnar båtarna och går upp i byn där civilbefolkning och gerilla rör sig mellan gatorna. I det enda diskoteket slår vi oss ner och jag ser att gerillan redan har förberett mötet med utplacerade stolar och ett bord där Eider Mozquera, en svart före detta bondeledare men numera högste chef för de 500 gerillasoldaterna i den 14:e fronten, har placerat sig.
Medan vi lapar i oss öl och läsk med chips som vilken lördagskväll som helst i Europa, inleder Mozquera. Under de gigantiska bondemarscherna i södra Colombia 1996–97 var han en av de främsta ledarna. Hundratusentals bönder ockuperade landsvägarna under en månad mot de förödande besprutningarna av både kokafälten som vanliga grödor och plantor. Böndernas krav var att kokaplantorna skulle ersättas manuellt med hållbara projekt som inte drev bönderna i ruin och misär. En uppgörelse slöts också med president Ernesto Samper som i så många andra fall omedelbart bröts av staten. Och för att bönderna inte skulle återuppta sin kamp inleddes morden på deras företrädare. Ett 20–30-tal av dessa hade mördats när Eider Mozquera, som i hela sitt liv hade tillhört det legala colombianska kommunistpartiet, insåg att här gällde att rädda livhanken. Han anslöt sig därför till gerillan som fick en politisk viktig kraft i sina led. Och nu sitter han här framför oss och ler med hela ansiktet.
– Välkomna till Farc-land, som ni ser är vi i allra högsta grad levande och aktiva trots regimens glädjerapporter om motsatsen. Plan Patriota slår i första hand mot civilbefolkningen när flyget bombar byar och gårdar med bomber på 1000–1500 kilo. Men gerillan har de inte rått på. Vi håller alla våra ställningar intakta trots dagliga strider med de kombinerade regeringsstyrkorna av flyg, armé och marinen.

Ett intressant samtal utväxlas och de inom gruppen som aldrig har ”konfronterats” med gerillan fysiskt tidigare sitter med öppna munnar och stora ögon och ser alldeles förundrade ut. I colombiansk media och regeringsuttalanden beskrivs gerillan som blodtörstiga demoner som nästan äter barn eller är knarkterrorister i allians med bin Ladin.
Mötet slutar strax innan klockan 18.00 och alla undrar nu vad som ska hända. Men under den timslånga färden till Remolino de Caguán ser vi på bägge sidor ljus från ficklampor som tänds som signal till vår motorist om att här är det ”grönt ljus”. Utposterade gerillasoldater på bägge sidor om floden har fått ordern från Mozquera om att ge oss fri lejd till Remolino. Det är ytterligare ett slag mot regimens propagandabild. Det är gerillan och inte militären som kontrollerar området.

Nästa vecka:
Regeringens militära desperation och USA:s privatisering av det colombianska inbördeskriget.

Militären filmar vittnen

– Anklagar ni mig för att vara bandit?
Det blev svaret till Dick Emanuelsson när han frågade en sergeant varför den lokala protesterande befolkningen videofilmades av militären.

Remolino de Caguán kolonialiserades på 1970-talet av nybyggare som flydde hit undan kriget mot folkrörelserna. Därför kom regionen att hamna under kontroll av personer med lång organisatorisk erfarenhet. Gerillan å sin sida kom att utgöra en parallell statsmakt. Det är denna dubbelmakt som president Uribe nu säger sig krossa. När jag ska fotografera en av bönderna som anklagar militären för att bränna ned hans gård, ser jag sergeant Arroyave stå med videokameran cirka 50 meter längre bort. Jag tar en omväg och knäpper fyra bilder av elitsoldaten.

Goddag, mitt namn är Dick Emanuelsson, reporter från Sverige. Vem filmar Ni?
– Jag tar bara några bilder, säger han förbluffad när han tittar upp och ser mig bara en meter i från honor.
Av vem?
– Bara några bilder.
Men vem filmar ni?
– Tar lite bilder av scenen, inget mer.
Varför?
– Bara några sekvenser.
Jag vill veta varför ni filmar konferensen och dess deltagare. Vilken grad har ni?
– Sergeant.
Varför, sergeant, filmar ni deltagarna som öppet anklagar de militära styrkorna för att bryta mot de mänskliga rättigheterna?
– No señor, vi bryter inte mot några mänskliga rättigheter.
Civilbefolkningen anklagar er här öppet.
– Först och främst, … eeehhhh … vi militärer är utbildade för att … i alla sammanhang försvara och respektera de mänskliga rättigheterna, militärer som vi är.
Hur kan ni respektera de mänskliga rättigheterna när ni filmar de som anklagar er just för att bryta mot dessa rättigheter?
– Anklagar Ni mig för att vara bandit?
Nej, det har jag inte sagt. Jag frågade Er…
– Ni som journalist hävdar att vi är banditer?
Jag sa att Ni videofilmar deltagarna på den här konferensen som anklagar de väpnade styrkorna för att begå övergrepp mot dem och folk känner sig starkt provocerade av att ni registrerar dem med videokameran.
– Men varför det! Det förundrar mig att Ni som journalist säger det om oss.
Naturligtvis, ni filmar ju Folk!
– Vilken uppfattning har Ni egentligen om de väpnade styrkorna?
Jag blir häpen när jag ser att de väpnade styrkorna, som här anklagas av 2 000 personer för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, är samma trupper som har omringat hela konferensområdet med tungt beväpnade soldater som dessutom filmar deltagarna. Man behöver inte vara en knäppskalle för att förstå att folk känner sig provocerade av er.
– Hur som helst ber jag om ursäkt om… Men jag begår inga brott mot några mänskliga rättigheter, men nu filmar jag inte längre för att undvika problem.
Vad är Ert efternamn och varför har ni det dolt?
– Jag har ingen anledning att uppge mitt efternamn till Er. Jag är soldat i Colombias armé, respekterar konstitutionen och de mänskliga rättigheterna… ehh. Även nordamerikanerna har krävt av oss att vi ska utbilda oss i och respektera de mänskliga rättigheterna och det gör vi.
Men Ni som soldat vet exakt vad Ert reglemente säger om namnskylten, den ska vara synlig för alla.
– Varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att Ni filmar Folk.
– Okay, jag ber om ursäkt, jag filmar inte längre, är det ok?
Ni tillhör den 22:a Mobila Antigerillabrigaden?
– Ja, som Ni ser och jag döljer inget.
Ni döljer Ert efternamn.
– Men varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att ni registrerar människorna här.
– Jag ber än en gång om ursäkt, jag har slutat att filma.

Och så avslutas utbytet av frågor. Så sent som i oktober förra året, efter att deltagarna i en liknande konferens i länet Tolima hade registrerats av militären, påträffades flera av dem med ansiktet mot marken och skott i ryggen.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 30 maj, 2024

Mexikos vänster på väg mot ny jordskredsseger

Socialisten Claudia Sheinbaum (mitten) kommer med stor sannolikhet att bli Mexikos första kvinnliga president. Foto: Marco Ugarte/AP.

Mexiko ser ut att gå emot den globala etnonationalistiska trenden när landet går till presidentval. Avgående vänsterledaren ”AMLO”:s efterträdare Claudia Sheinbaum vill nu fördjupa hans omvandling av ett av världens mest ojämlika länder.

Vid ett valmöte i Coyoacán, ett medelklassområde i södra Mexico City i början av maj, gick Claudia Sheinbaum upp på scenen och höll ett tal till de tusentals anhängarna till hennes parti Morena som samlats i solen.

– Vad vill Coyoacán ha, omvandling eller korruption? Patriotism eller underkastelse? frågade hon, varpå åhörarna skanderade ”President!” som svar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 30 maj, 2024

Rättvisa för ukrainska arbetare!

Arbetare lägger gatsten i Ukrainas huvudstad Kiev den 5 juli 2023. Foto: Jae C. Hong/AP.

Glöm inte bort de kämpande ukrainska arbetarna när freden ska förhandlas, skriver en grupp fria ukrainska fackföreningar inför EU-valet.

Inför Europavalet skrev fackliga aktivister i den ukrainska stålindustristaden Kryvyi Rih ett upprop som påminde om att arbetarna bär krigets tyngsta börda. Det är de som saknar ammunition vid fronten, och därför är det också deras intressen som borde diskuteras av politikerna. De varnade för katastrofala effekter om arbetarnas villkor glöms bort, och för att eliten skulle använda stödet till Ukraina för själviska ändamål.

Yuriy Samoilov, ledare för den självständiga fackföreningen för gruvarbetare, sade: ”I våra familjer handlar vartannat samtal om kriget, och om hur man kan hjälpa dem som tjänstgör, eftersom den stora majoriteten av de mobiliserade är vanliga arbetare. Det är tydligt att detta har blivit fackets prioritet. Men samtidigt upphävs arbetslagstiftningen och de sociala utgifterna skärs ned, medan företagarnas och tjänstemännens barn roar sig utomlands.”

Det ukrainska samhällets motståndskraft hänger på vanliga arbetare.

Uppropet har redan fått stöd från en mångsidig grupp fackliga aktivister, studentaktivister och andra från hela Ukraina. De förenas av ett gemensamt missnöje med bristen på intresse för arbetarfrågor, och är övertygade om att deras gemensamma röst är nyckeln till förändring. De ser alla Ukrainavänner och alla arbetarrörelsens allierade, både i Europa och runt om i världen, som upprorets potentiella publik.

Enligt Oleksandr Skyba, ledare för den fria fackföreningen för järnvägsarbetare vid Darnytsia-depån, har arbetstagarnas rättigheter inskränkts avsevärt sedan krigets början. Han säger att de flesta förändringar inte ens har stärkt försvarskapaciteten, utan snarare försvagat den. ”Att tillåta arbetsgivare att godtyckligt avbryta anställningar och upphäva kollektivavtal är ett hårt slag mot fackföreningarnas roll och demokratins grundprinciper”, menar han. Oleksandr betonar sin tilltro till enighetens kraft och den gemensamma kampen, och vädjar därför till sina utländska kamrater om solidaritet.

Med tanke på att vårt öde ofta beror på EU-politikers beslut, vill vi, ukrainska fackföreningsmedlemmar och aktivister, vända oss direkt till er och betona följande:

Medan det internationella samfundet vacklar, går de ryska ockupationstrupperna gärna till attack. Våra kamrater dör vid frontlinjen, tvingade att slåss utan tillräckligt med vapen. I avsaknad av ordentligt luftförsvar drabbas våra kraftverk, fabriker och hem av förödande luftangrepp. Om stödet verkligen vore orubbligt skulle detta ha gått att undvika. Men i nuläget står vi ensamma mot angriparen.

Dränerade. Ukrainska arbetare pumpar vatten ur en krater efter en rysk attack på ett sjukhus i Charkiv den 27 april 2024. Foto: Andrii Marienko/AP.

Det ukrainska samhällets motståndskraft hänger på vanliga arbetare. De utgör majoriteten av de väpnade styrkorna och säkerställer att hemmafrontens produktion, transporter och kritiska infrastruktur fungerar. Samtidigt hotas landets försvarsförmåga och framtid av de alltmer påtagliga sociala klyftorna, med kollektiva nyttigheter som bara är tillgängliga för eliten, och enbart plikter för oss andra. Samtidigt som vi jobbar övertid för slavlöner och med en ständig risk att hamna på gatan, prioriterar regeringen avregleringar och gynnsammare villkor för företagare.

Våra familjers och vänners säkerhet och välbefinnande är det viktigaste av allt för oss. Det är de som får oss att stanna. Ändå är det smärtsamt tydligt att Ukraina efter kriget kommer att sakna möjligheter till ett anständigt liv om arbetarna inte får tillräckliga verktyg för att lösa sina problem. Det är med fasa som vi inser att vi förmodligen kommer att behöva söka ett bättre liv utomlands, arbeta dag och natt och tävla om svältlöner från giriga arbetsgivare.

Läs mer

Det är ingen hemlighet att även era eliter fryser lönerna, höjer priserna, ställer in helgdagar och krymper välfärden. Därför framhålls även allt detta som villkor för stödet till Ukraina, samtidigt som era hemländer fortsätter bedriva ömsesidigt fördelaktig handel med Ryssland, med pengar och teknik som stödjer deras militära kapacitet. Denna politik är extremt farlig för solidariteten och förtroendet mellan våra folk.

Endast tillsammans kan vi försvara demokratin och den sociala rättvisan från imperialisternas invasioner, trycket från diktatorer, oligarkers aptit och extremhögerns demagogi.

Därför uppmanar vi er att:

1. Stoppa vapenexporten till tredjeländer och prioritera leveransen av vapen och ammunition som är nödvändig just nu för försvaret av Ukraina. Vårt krig får inte bli en förevändning för att tjäna pengar på vapenförsäljning.

2. Gör det omöjligt för Putins regim att kringgå sanktioner, vilket bland annat kräver att hemlighetsfulla leveranssystem som utnyttjas av ryska, ukrainska och andra oligarker stängs ned. Varje överföring och reservdel hjälper Ryssland att fortsätta kriget.

3. Skriv av den orättvisa skulden och se till att era pengar inte spenderas på antisociala experiment i vårt land! Internationellt stöd bör bidra till att återställa och utöka allmän hälso- och sjukvård och utbildning, återuppbygga bostäder till överkomliga priser och offentlig infrastruktur och säkerställa anständiga jobb och arbetsvillkor.

4. Upprätta kontakter med ukrainska fackföreningar och organisationer i det civila samhället, lobba för deras deltagande i beslutsfattande på alla nivåer, och insistera på vikten av kollektivavtal och föreningsfrihet! I ett deformerat politiskt system är detta nästan det enda sättet för vanliga människor att hävda sina rättigheter.

5. Avslöja den falska solidaritet som används för att maskera egenintressen. Konfiskera ryska tillgångar, stäng av offshorebolag och beskatta de superrika. Men ställ inte människor inför ett falskt val mellan att offra ukrainarna eller de mest utsatta i det egna hemlandet.

Antogs vid ett möte för fackförenings- och studentaktivister i Kryvbas med anledning av första maj, under ordförandeskap av Yuriy Samoilov och deltagande av representanter för de oberoende fackföreningarna ArcelorMittal Kryvyi Rih, Kryvyi Rih Iron Ore Plant, Metinvest och Rudomine, Kryvyi Rih Free Trade Union of Healthcare Workers, Kryvyi Rih Free Trade Union of Educators and Scientists, studentfackförbundet Direct Action, Witches of Kryvbas, Spravedlyvist och Sociala rörelsen.

Utrikes 30 maj, 2024

Klimatkrisens offer vill döma oljechefer för dråp

Klimataktivister protesterar framför franska oljegiganten Total Energies kontor den 26 maj 2023. Foto: Thibault Camus/AP.

Ledningen för fossiljätten Total Energies bär ansvaret för det dödliga extremvädrets offer. Det anser de klimataktivister som nu anmäler bolaget i fransk domstol, i vad som beskrivs som det första brottmålet i sitt slag i världen.

Elisa och William, 38 och 28 år gamla, förlorade sin mamma när vattenmassorna svepte bort hennes hus i stormen Alex som drabbade södra Frankrike i oktober 2020. Khanzadi, 25 år, såg sin syster dö i översvämningarna som under sommaren 2022 lade en tredjedel av Pakistans yta under vatten. Benjamin, 17 år, riskerade sitt liv när han försökte rädda sin 15-åriga vän Rosa, som drunknade i översvämningarna i Belgien sommaren 2021.

Forskning har visat att var och en av dessa extrema väderhändelser gjordes mer intensiva och mer sannolika av den globala uppvärmningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 29 maj, 2024

Det är högern som drömmer om en djup stat

Djupa staten, det är jag – Magnus Hjort, chef för Myndigheten för psykologiskt försvar. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Högerpopulister varnar ofta om en vänsterliberal ”djup stat” som styr samhället i kulisserna. Men i själva verket kommer den politiska styrningen oftast från högerhåll.

Den djupa staten, föreställningen om att nationens tjänstemän representerar en odemokratisk förlängning av en illasinnad (vanligen socialistisk) agenda, har blivit en viktig beståndsdel i den politiska mytbildningen hos världens högerpopulister.

Konspirationsteorins syfte är att undergräva förtroendet för demokratin. Ett sätt att splittra folket mellan lojala partister och nationens fiender, där (den ibland slutgiltiga) lösningen alltid tycks vara att ersätta en påhittad politisk konspiration med sin egen, hemsnickrad variant där kritiker antingen byts ut eller skräms till tystnad.

I Sverige har den tack och lov ännu inte fått fäste på samma sätt som i exempelvis USA, där stormningen av Kapitolium inspirerades av tron på att den djupa staten stulit valsegern från Donald Trump. Detta trots idoga försök från framför allt sverigedemokratiskt håll.

Avslöjandet av Sverigedemokraternas trollfabrik ger gott om exempel på den sortens metoder. ”Korridorssnack” om att organisera drev mot individer som kritiserat partiet och budskap om att deras Tidökamrater är svaga och inkompetenta fyller båda samma syfte: att undergräva förtroendet för andra samhällsaktörer, och skydda förment sverigevänliga narrativet från kritik.

Ännu tydligare blir det när man tittar på reaktionen på Kalla Faktas avslöjande. Att SD omedelbart går till motattack och hävdar att granskningen är politiskt motiverad av det stundande EU-valet, vinklad för att svartmåla ett helt normalt parti, är i sig det främsta beviset på att de inte är det.

Att regeringen trots det låter sitt samarbetsparti fortsätta underminera tilltron till samhällets demokratiska institutioner, till och med de delar där de själva ingår, är obegripligt.

Det är svårt att veta om de själva faktiskt tror på snyfthistorierna om att de är orättvist behandlade. Syftet är i varje fall tydligt – att måla upp en bild där fiendens ondsinta tentakler styr allt bakom kulisserna, för att rättfärdiga sina egna antidemokratiska övertramp. Övertramp som, till skillnad från exempel som kan lyftas som argument för en större statlig konspiration, är en fundamental del av partiets kultur, ideologi och arbetssätt.

Att regeringen trots det låter sitt samarbetsparti fortsätta underminera tilltron till samhällets demokratiska institutioner, till och med de delar där de själva ingår, är obegripligt. I alla fall om man vill tro att Sveriges högerpartier är något annat än ett steg på en lukrativ karriärtrappa för ledande företrädare.

Än mer obegripligt, särskilt ställt mot påståendet att svenska myndigheter skulle styras av en anti-patriotisk djup stat, är att Kalla Fakta anmälts till Granskningsnämnden av Myndigheten för psykologiskt försvar för att ha klippt in äldre intervjuer i ett nytt inslag. MPF är en myndighet med syftet att ”förebygga, upptäcka, analysera och motverka otillbörlig informationspåverkan och annan vilseledande information som kan utgöra ett hot mot oss i Sverige”. Däremot är de inte intresserade av att granska destabiliserande propaganda från svenska aktörer eftersom de fokuserar på yttre hot, något de upprepar i sin anmälan.

Om chefen Magnus Hjort inte tänker avgå – som Peter Wolodarski föreslår – borde han kanske försöka bredda myndighetens fokus till svenska aktörer. Där finns det lyckligtvis gott om exempel han kan titta på. Förslagsvis kan han börja med de många SD-kopplade alternativmedierna, eller närliggande aktörer som sprider uttalat ryssvänlig propaganda och hot mot demokratiska institutioner, längre ut på högerkanten.

Läs mer

Det skulle kanske göra nytta för att motverka vilseledande information och propagandamyter, i stället för att bidra till att stärka dem och den hotbild de skapat mot Kalla Faktas journalister. Som bonus skulle det ge Hjort något att bli ihågkommen för – utöver rollen som en ganska deppig testballong för hur den djupa staten skulle se ut om Sverigedemokraterna fick bestämma.

Utrikes 29 maj, 2024

Högerextrem international samlades i Madrid

Argentinas president Javier Milei talar. Foto: Manu Fernandez/AP.

Den globala extremhögern spänner musklerna inför Europaparlamentsvalet.

Förra söndagen samlades företrädare för högerextrema partier världen över i Madrid. Det tre dagar långa evenemanget organiserades av spanska Vox, och på talarlistan stod bland andra Frankrikes Marine Le Pen, Argentinas president Javier Milei, och premiärministrarna Giorgia Meloni och Viktor Orbán på videolänk.

Den pro-israeliska slagsidan var tydlig, med en israelisk minister från Likud bland talarna och en tidigare rådgivare till Donald Trump som skanderade:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kultur 28 maj, 2024

Ofärdigt tänkt – helhjärtat genomfört

Manju Jattas ”The Dark Matter Surrounding AKT 1”. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Sladdriga teckningar, stökiga installationer och korvfilosofiska katalogtexter. På konstskolornas slututställningar är det mesta sig likt och det är precis som det ska vara.

Ett gammalt skämt om Konsthögskolan i Stockholm utgår från dess emblem, bestående av ett lejon och ett vildsvin, som även flankerar ingången till Skeppsholmslokalerna. Vitsen går ut på att eleven kommer in som ett lejon och ut som en gris. Tolkat som att unga studenter, likt ensamma lejon, letar efter sanningen på en oändlig stäpp, för att snart inse att en viktigare uppgift är att böka runt och sabotera människans prydliga trädgårdar, så är bilden ändå fin.

Därför är vårens examensutställningar en höjdpunkt inte bara för konstintresserade utan för var och en som är det minsta intresserad av att läsa av vartåt olydiga ungas tankekraftfält rör sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 27 maj, 2024

Regeringen kan glömma att släcka vänsterpressen

Det nya mediestödet slår hårt mot vänstertidningarna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När mediestödet försvinner för vänstertidningar som Flamman så är det ett led i regeringens kamp för att tysta alla motröster. Vårt svar är att strida för självständighet – och komma ut starkare på andra sidan.

Så kom beskedet.

Flamman blir av med hela vårt mediestöd på 3 miljoner per år. Kvar finns ett ”övergångsstöd”, eller snarare avvecklingsstöd, som ska täcka krans och jordfästning.

Det kan ni glömma.

Vi har 25 procent fler prenumeranter sedan årsskiftet i fjol och om tillväxten fortsätter är vi snart självförsörjande. Därmed blir vi också onåbara från klåfingriga högerpolitiker, vilket är det bästa svaret på regeringens försök att släcka vänsterpressen.

Men slaget i stort är förstås brutalt. Alla kommer inte att överleva detta, och konsekvensen kan vi förutse redan nu: ett redan högerlutande medielandskap kommer att kantra totalt.

Ansvaret vilar helt på regeringen, som på område efter område jobbar på att tysta alla arenor för fri åsiktsbildning

Nämndens motivering är att Flamman visserligen uppfyller alla krav, men är för små för att bidra till mångfalden. Högerns nästan totala mediedominans – där nio av tio ledarsidor är borgerliga, medan en handfull småtidningar till vänster ger ett alternativ – används alltså som argument för att ta bort stödet… för vänstertidningarna. Snart används väl samma argument inom den privatiserade vården: ”Tyvärr, eftersom du är sjuk får du ingen läkartid.”

Även högertidningar drabbas, men det råder samtidigt ingen brist på högermiljonärer som vill omvandla sedelbuntar till invandringskritik, genom att ösa pengar över Bulletin och Kvartal. Motsvarande källor finns knappt till vänster, förutom facken, som dock är så skraja för socialism att man hellre gör LO-borgen till en pengabinge än slår upp valvdörrarna för vågade vänsterprojekt.

Läs mer

Att stödet försvinner är egentligen inte nämndens fel. Den ställdes inför en omöjlig uppgift, då den totala potten enligt utredningen skulle minska med 76 procent. Ansvaret vilar helt på regeringen, som på område efter område jobbar på att tysta alla arenor för fri åsiktsbildning.

Man skär ned på folkbildning, kulturskolor, bibliotek, museer, bistånd, public service, och nu alltså även på tidningar som bidrar till mediemångfalden. Allt detta är sådant som har legat till grund för den svenska demokratin – tillsammans med fackförbund, frikyrkor, lantbrukarnas riksförbund och allt annat som utgör det svenska civilsamhället. Dessutom finns en oro för ökad styrning på universiteten.

Det går inte att dra någon annan slutsats än att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna vill tysta eller kontrollera alla platser för bildning och fritt tänkande.

Man behöver inte ens gissa sig fram till vad Tidöpartierna tycker. De skäms nämligen inte för att säga det rakt ut. Den 25 maj fick Jimmie Åkesson beröm från sin partikollega Josef Fransson, som beskrev hans försvar för trollfabrikerna som ett tillrättavisande av  ”den samlade ljugmedian”

Regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna vill tysta eller kontrollera alla platser för bildning och fritt tänkande

Både språkbruk och synsätt är direkt hämtat från Hitler själv. Som jag skrev i min förra ledare återupplivade Jimmie Åkesson den nazistiska ”dolkstötslegenden” i sitt vårtal, utan minsta reaktion.

Det är så här det är nu. Borgerligheten har bestämt sig för att låta ett högerextremt parti stöpa om offentligheten, mot att man får fortsätta skära ned på välfärden.

Det enda svaret är att gå till motattack. Om du inte prenumererar på en vänstertidning ännu – gör det. Vi är mer motiverade än någonsin att bidra med en motröst. Vi vet att vi gör skillnad, vi ser det dagligen i våra siffror och vårt mediala genomslag.

Regeringen har försatt oss i en kamp mot klockan. Utmaningen är antagen. Det vatten ni ville släcka oss med visade sig vara bensin.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 27 maj, 2024

Nalle Who är som du och jag

Simon Fujiwara, ”Who Goes Around and Around? (Social Media Madness)”, 2023. Foto: Jörg von Bruchhausen.

Vad innebär det att vara ett genuint ”jag”? Utställningen ”It’s a small world” med Simon Fujiwara synliggörs vår kulturs kannibalistiska narcissism.

I Helsingfors har ribban höjts rejält de senaste åren med påkostade separatutställningar på flera institutioner. Nyligen visades elektrokompositören och bildkonstnären Ryoji Ikeda på konsthallen Amos Rex, det amerikanska stjärnskottet Tschabalala Self ställer ut på Emma, och konstmuseet har presenterat flera internationella konstnärskap. Just nu visas där Simon Fujiwaras It’s a small world.

Det första jag möter där är en explosion av ljud, ljus och färg. Who the Bær (en anspelning på Nalle Puh) är som en disneybjörn på tjack som är precis så speciell som alla andra. Björnen låter sig översköljas och formas av algoritmerna och framträder i färgglada animationer, medryckande ljudbilder och collage. En queer karaktär som undrar vem hen är, som blir fotbolls-”wholigan”, badar i ”Wharwhols” soppburkar, och i Helsingfors såklart figurerar som ”whomintroll”. Världen som visas upp och ses genom serietidningskaraktärens blick är platt och varje bild är lika mycket, eller lite, värd. Det är förvirrande samtidigt som jag känner igen mig. Det speglar en samtida erfarenhet där kattungar, reklam, lemlästade kroppar, körsbärsblomning, och bilder av bilder rullar förbi i mobilskärmsflödet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.