Ljus i natten
(”Toivon tuolla puolen”)
Regi & manus: Aki Kaurismäki.
Medverkande: Janne Hyytiäinen,
Kati Outinen, Nuppu Koivu,
Sakari Kuosmanen, Sherwan Haji.
Trots sin visuella nostalgi är Aki Kaurismäkis senaste filmer påtagligt aktuella.
I Mannen från Le Havre (2011) gömde en fransk skoputsare en afrikansk flykting, och i uppföljaren Ljus i natten (2017) förbarmar sig ägaren av en deppig matservering över en nyanländ syrier.
Enligt Aki Kaurismäki utgör filmerna delar av en ”hamntrilogi”, men precis som att nämnda sylta döps om till ”Gourmet Mekka” så skall inte allt regissören säger tolkas bokstavligt.
Nog för att filmerna utspelar sig i hamnstäder, men vänner av sjöfart riskerar att bli besvikna, och likaså vänner av kommunikation; mellanmänskliga möten består som vanligt hos Kaurismäki mest av utdragna formaliteter, såsom underskrifter, handskakningar och barskt småprat. Inte underligt att alla drömmer sig bort, som den äldre kvinna som vill flytta till Mexiko City för att ”dricka sake och dansa hula hula”.
Snarare handlar trilogin alltså om ”hamnen som uppbrott”.
I en plågsamt fåordig scen lämnar huvudpersonen Waldemar sin kedjerökande fru och sitt jobb som skjorthandlare för att följa sina drömmar. Han packar, lägger nyckeln på bordet och går, varpå hon plockar fram en vodkaflaska som stod gömd bakom krukväxten.
Efter att restaurangen öppnat, vars paradrätt ”pepparmakrill” består av en öppnad fiskburk med potatis och askgrå saltgurka, stöter Waldemar på den syriske flyktingen Khaled Ali (vars namn påminner om Aki). Båda har de lämnat sitt förflutna för att finna något bättre, den ena av tvång, den andre av fri vilja. Utan att blinka gömmer Waldemar Khaled från myndigheterna, ger honom ett jobb och hjälper honom att förfalska id-handlingar.
Kaurismäkis Helsingfors liknar karikatyren av en Finlandsfärja snarare än en välmående tech-stad. Allt verkar insvept i heltäckningsmatta och sorg, och i varje gatuhörn spelar någon rockabillyblues. Känslan är av 1950-tal, men till skillnad från sin estetiske kusin Roy Andersson så hånar Kaurismäki aldrig dessa komiskt dystra folkhemsmänniskor, utan framhåller dem som hjältar.
”Kallar dina vänner dig för Wallu?” frågar kökspersonalen, vilket naturligtvis bara är en layup till Waldemars svar: ”Jag har inga vänner.”
Men vem behöver vänner när du har hela mänskligheten? Om någon är i nöd så är det väl bara för en främling att hugga in; svårare än så är det inte. Kaurismäkis filmer är en revansch för de utstötta, som inte äger mer än livhanken, men just därför är beredda att riskera den för en medmänniska. I hans värld är bara individualisten en sann kollektivist, då grupplojaliteter alltid visar sig ha en yttre gräns.
Därför vet Khaled Ali inte ens vem som avfyrade missilen som lät begrava hans familj. Det kan ha varit regeringen, rebellerna, Ryssland, USA eller Isis. I storpolitiken försvinner de små människorna som Khaled och Waldemar, och därmed även de enda bärarna av empati. Som två folkgitarrister sjunger på ett av filmens alla kyffen:
”Vi lever i ett hårt och stenigt land
Där molnen är långa band
Gud må såningsmannen skona
Men aldrig detta land”