Den tunisiska jasminrevolutionen 2011 för tankarna till den tjeckoslovakiska sammetsrevolutionen 1989. Ett oväntat uppror som både slår omvärlden och den inhemska demokratiska oppositionen med häpnad. En demokratisk revolution som också inspirerar grannländernas förtryckta folk.
Tunisien är ett land där politisk opposition har varit omöjlig under decennier. En repressiv statsapparat och ett omfattande nät av informatörer gjorde varje medborgare rädd att uttala kritiska ord mot regimen.

Tunisien har egentligen aldrig varit en demokrati. Först en fransk koloni fram till 1956, därefter styrdes landet av den då populäre president Habib Bourgiba. För många år framåt var Tunisien ett land som sjöd av optimism och framtidstro, liksom så många andra afrikanska länder under avkoloniseringens tid.
Det nykoloniala beroendet och avsaknaden av demokrati ledde till ekonomisk stagnation, arbetslöshet och tilltagande folklig frustration. I brödupproret 1984 dödades 89 människor av utkommenderad militär. Den alltmer senile Bourgiba avsattes 1987 i en oblodig kupp iscensatt av Zine el Abidine Ben Ali som sen styrde landet de följande 23 åren.
Med åren tilltog repressionen mot politiskt oppositionella. Under förevändning att bekämpa fundamentalistiska extremister byggdes angivarsystemet ut drastiskt. Aktiv politisk opposition; islamska fundamentalister, politisk vänster och människorättskämpar fick utstå tortyr och fängelsestraff. Men för USA var Tunisien en stabil allierad i kriget mot ”terrorismen”. Frankrikes regeringar har inte haft några som helst problem att fördjupa samarbetet med den auktoritära Ben Ali regimen trots brotten mot mänskliga rättigheter. EU som knutit handelsavtal med Tunisien har inte heller varit särskilt bekymrade.

I november förra året vädjade Najib Chebbi, ledaren för det viktigaste oppositionspartiet Progressiva demokratiska partiet, till västvärlden: ”Vi begär inte att internationella observatörer ska agera i vårt ställe. Vi är aktörerna. Vi begär att de ska visa det politiska modet att göra uttalanden, vad som helst, som visar ett klart stöd för demokrati. Vi är inte ett stort land. Vi har ingen islamsk radikalism i vår kultur. Vi är ett utbildat folk. Jag tror att möjligheterna för en modern demokrati är stora i Tunisien”. Men appellen rönte inget gensvar.
Istället blev det massarbetslösheten och de höjda matpriserna, orsakade av den av västvärlden skapade finanskrisen, som fällde avgörandet.
När en ung arbetslös man brände sig själv till döds i december förra året hade tunisierna fått nog. Folket reste sig i en gigantisk fredlig protest över hela landet. Militär kallades ut på gatorna. Minst 78 personer miste livet. Men jasminrevolutionen lät sig inte stoppas. Den 14 januari översvämmades hela centrum i huvudstaden Tunis med människor som skrek ”Ben Ali Barra” (Ben Ali försvinn). Kraften och vreden fick presidenten att fly landet. Han finns nu i Saudiarabien med sin familj och 1,5 ton i guld från Tunisiens riksbank.

Parlamentets talman Mebazaa har utsetts till interimpresident. Ben Alis premiärminister Ghannouchi deklarerade på måndagen, efter samtal med oppositionen, att alla förbjudna partier och människorättsorganisationer ska legaliseras, alla politiska fångar ska friges och full pressfrihet ska råda. Oppositionen har, efter löfte om nyval, accepterat att ingå i en övergångsregering. De tre ministrarna från oppositionen är PDP–ledaren Najib Chebbi, Ahmed Ibrahim som leder rörelsen Ettaydid, som skapades ur det upplösta traditionella kommunistpartiet, samt Mustafa Ben Jafar från Demokratiska fronten för arbete och frihet. Sex ministrar från den gamla regimen sitter kvar.

Frågan är om folket accepterar denna kompromiss. De flesta vill bli av med hela den gamla regimen. En av de historiska oppositionsledarna Moncef Marzouki, i exil i Frankrike, kallar regeringsbildningen för en ”maskerad”.
De auktoritära regimerna i arabvärlden är skakade. Om det ”stabila Tunisien” kunde falla på några veckor. Vad kan inte då hända härnäst?