Inte minst tycktes republikanerna gå mot en plågsam död. Partiet var splittrat ned till grunden mellan en kristen extremhöger och en moderat del. De hade valt en för gammal och utsliten kandidat, John McCain. Han, i sin tur, vågade ta hjälp av sin företrädare George W Bush, USA:s mest impopulära president genom tiderna. Irakkriget var ett blodigt fiasko, Katrina spiken i kistan. Det amerikanska folkets minne av båda skulle sitta i ett bra tag. Ja, hur gör man i en sådan hopplös situation?

Helst skulle man ju bilda en ny rörelse, för att sätta käppar i hjulet för demokraterna, utan att tvingas bära på republikanernas tunga arv. Eller snarare, väntar tills den bildas av sig själv. Sedan investera tillräckligt med pengar och resurser i den. Ungefär som det gick till i verkligheten.
Dagens Tea party-rörelse startade, om man anser att starten var manifestationerna som växte från och med februari 2009, av den Keli Carender. Carender, en trettioårig piercad aktivist från alternativkulturens Seattle var ett bra ansikte för den nya gräsrotsrörelse högern behövde.
Snabbt konstaterade politiska motståndare att Tea party-rörelsens anhängare inte bara var rikare, vitare och mer välutbildade än genomsnittsamerikanen. För den som ville se fanns också flera typer av kontinuitet.

Tea party-symboliken hade, till att börja med använts under lång tid i konservativa protester mot skattesystemet – senast av libertarianen Ron Paul under presidentvalskampanjen 2008.
Lite mer i skymundan och några dagar före Carenders protest hade Ron Pauls ungdomsorganisation ordnat en protest med Tea party-tema mot en straffskatt på sockerstinna drycker på ett universitet. Lustigt nog för en rörelse som beskrevs som helt ny var det exakt samma typ av aktioner som 25 år tidigare byggt en universitetsrörelse åt Ronald Reagan. Pionjären, i mitten av 1980-talet, hette Jack Abramoff. Hans politiska entreprenörskap, (grundligt beskrivet av Thomas Frank i The Wrecking Crew, 2008) gick ut på att sälja sina politiska tjänster direkt till intresseorganisationer – som just läsktillverkare som var intresserade av att komma runt regler mot att sälja läsk på skolområden – och att föra ett krig mot vänsterorganisationer.

Abramoff hävdade att politiken var som vilket annat marknadsområde som helst – och att det området var underfinansierat. Om bara industrigrupper satsade mer pengar på politik och opinionsbildning, skulle man vinna kampen mot det som annars hotade, enligt Abramoff – kommunismen. Abramoff, som idag avtjänar fängelsestraff för de mer fantasifulla finansieringsmetoder som klassats som mutor och korruption, har vunnit en slags yttersta seger med Högsta Domstolens beslut i januari 2010, som innebär att industrigrupper kan slussa helt nya summor pengar till politiken närmast helt utan kontroll.

Var Tea party-rörelsen en gräsrotsrörelse eller en fejkad underifrånrörelse, det man kallar astro-turf (konstgräs). Oavsett vad, byggdes rörelsen av delar som redan fanns. Finansieringen, eller affärsmodellen, som Abramoff kallat det, var inarbetade. Den politiska cocktailen av anti-kommunism, skattekverulans och omkodad rasism hade blandats och funnit sin publik redan under Reagan. Inmutandet av nationalsymbolerna, från The Boston Tea Party, ett av dem amerikanska självständighetskampens centrala ögonblick var redan genomfört. Den mediala uppbackningen var garanterad tack vare årtiondens uppbyggnad av ett nätverk av konservativa talk radio-värdar och Rupert Murdochs Fox News.
Men allt hade varit föga värt utan politisk intelligens, förmågan att klart se det politiska målet och vägen dit.

Den objektivt viktigaste uppgiften för högern i dagens USA är att sätta käppar i hjulet för de reformer och den måttliga men potentiellt framgångsrika omfördelning som Obama hotade driva igenom. Men eftersom de flesta amerikaner varken är libertarianska nördar eller ens speciellt fientliga till ett progressivt skattesystem måste man hitta ett känslomässigt drivmedel för mobiliseringen. Vid någon punkt måste man krasst ha frågat sig: vad är folk i USA upprörda över och fått det självklara svaret: den ekonomiska krisen! Sedan knutit ihop trådarna: sett till att Obama och hans politik fick skulden för den ekonomiska krisen.
Många politiska experter ler överseende åt rörelser som the Tea party, för att de saknar realistiska lösningar, är bakåtsträvande och ställer till med bråk i det republikanska partiet. I dagsläget vet ingen hur kongressvalet den 2 november går – i flera fall har the Tea party tvingat fram kandidater som har små chanser att vinna mandat åt republikanerna.

Men politik handlar inte bara om mandat och motioner – utan om att sätta agendan för diskussionen och samla människor. Att demokrater skingras kring den president som vann en jordskredsvalseger för bara två år sedan säger en del om framgången. Kostnaden för denna tebjudning är uppslitande strider inom republikanerna. Men fördelen är enorm: Tea party-delen kan ägna sig åt att samla de ilskna och kräva det orimliga – republikanerna att lägga legala krokben i kongressen. I en tid när vänstern stått för samhällsansvar är det en i verklig mening bolsjevikisk strategi, från höger. Ta inget ansvar – ta makten!
Så ser bakgrunden ut till det unika politiska scenariot där revolutionen faktiskt görs av en tebjudning. Säkert finns många i vänstern som skulle vilja testa samma strategi. Börja i så fall
med finansieringen.