Okategoriserade 18 januari, 2012

– Revolutionen kommer även i Sverige!

Revolutionen kommer en dag, det måste bara vara rätt läge. Men det kan gå fortare än man anar. I väntan på den tar Jerry Williams en grillad med bröd i Solna, har ett gig hos Wallenberg på Grand Hotel och grottar runt med hunden. Snart fyller han sjuttio år.

Det verkade helt rätt att stämma möte med Jerry Williams vid Korv-Ingvars. Dels ligger ”tjorren” vid Solna Centrum i Huvudsta, där Sven Erik Fernström – och jag – föddes och växte upp. Dels var Ingvar Rogell en stjärna bland korvgubbar. Hans grillkorv med egen ketchup-senapsblandning rockade grymt.
Tigerskit med näsblod kallades den.

Jerry Williams står redan inne i grillen. Han äter två grillade med bröd i stora, raska tuggor och dricker en Pucko, vad jag kan se. Han är klädd för motorcykeln som står utanför kiosken. Men han har inte skinnställ. Han bär jeans med chaps, en cowboys benskydd av läder. Den 15 april blir Jerry Williams sjuttio år.

Han bär omkring på alla sina åldrar. När han skrattar till är han en pojkvasker. När han äntrar hojen är han utan tvivel en mansperson. När han fundersamt tittar neråt ser han åldrad ut.
Det är som att han grundligt marinerats i rockmusikens flöde. Obegripligt annars att han faktiskt rockat, jivat, skakat ben och hållit handen kupad mot örat i över ett halvt sekel.
Vi minns båda när rocken kom på 50-talet. Vi minns båda Rock-Ragge som också bodde i Huvudsta.

Vi minns båda hur alla villkor förändrades. Han spelade klarinett, ”kvarpa” hette det, och jag spelade trumpet. Jag såg filmen ”Vänd dem inte ryggen” och han gick hem till Avve och hörde Little Richard. Så var det kört med både kvarpan och hornet. Marknaden rycktes som en matta undan våra fötter, den marknad som bestod av spisande tonårskillar och lyckligt dansande tjejer.
Rocken hade tagit över.

– Avve hade en farbror som var på sjön, tror jag. Han hade med sig plattor. Jag undrade först vad fan det var, när Rickard släppte loss. Och jag sa till Avve att lira den igen. Och igen. Hur många gånger som helst. Jag lade ner musiken. Jerry Williams hittade den och tog sig in i den.

Vi står och pratar intill Huvudsta skola. Jag frågar om han minns en fröken Persson. Det gör han inte. Han minns lärarna som en taskig bunt illasinnade personer. Skolan blev inte bra förrän han kom in på yrkesutbildning, säger han. Där var det schysst. Till slut kom han ut på arbetsmarknaden som en lovande lärling i ”rörpularbranschen”.

– Men då hade jag börjat lira så det blev som det blev.

Huvudsta var en förort på dekis – ritad och byggd till slum. Att Jerry Williams barndomshem hade wc inomhus var ett undantag. Han pekar över Huvudstagatan:
– Där, hela vägen där, hade de dass på gårdarna. Med råttor.

Den som byggde det så kallade Nya Huvudsta var godsägaren Wibom. Han slösade inga pengar på gatubeläggningar. Hans eget bussbolag skötte all trafik och om någon annan ville köra på hans vägar fick de betala tull. Han hade bommar över gatorna. Han kallades herr Wägbom.
DN-typografernas legendariske ordförande skildrade i sin bok Till Alice barndomslivet i Huvudsta. På bokens baksida skrev Jerry Williams detta:
”När jag läser Stures bok får jag en massa backflashar: kvartersgängen i fotboll och ishockey, Korv-Ingvar, taskiga lärare i plugget och solnakommunister som Alice och Lennart (Stures föräldrar). Dom hade lätt för å garva, men jobbade stenhårt för ett socialistiskt samhälle. Ett samhälle utan dragiga råttkåkar och skithus på gårn, orerande präster och vidriga arbetsförhållanden hos arbetsköparna. Man behöver inte ha bott i Solna för att läsa Stures bok. Jag garvade…å ibland blev jag ledsen.”
I många av godsägare Wiboms uslare fastigheter levde kommunister. Det var rätt självklart. Familjen Fernström, Huvudstagatan 14, hörde till dem. Gossen Sven Erik rotade sig i läran och har inte övergett den.

– Javisst, säger han. Revolutionen kommer. Även i Sverige. Just nu är inte situationen den rätta. Men det kan den bli fortare än man anar. Revolutionen kan se ut på många sätt, den behöver inte innebära att man skjuter en massa människor.

När Jerry Williams gästade Kalle Moraeus TV-sända tältshow i Orsa, fick han som alla artister måla en dalahäst. Han berättar hur det gick till.

– Först försökte jag slippa eftersom jag inte målar nåt vidare. Sen satte jag dit hammaren och skäran. Jag är inte säker på att de gillade det nåt vidare.
Jag minns själv hur kameran taktfullt men hastigt gled förbi åsynen av det gamla Sovjetunionens emblem.

När vi står utanför hans barndoms hus som revs för länge sedan – ”det behövdes en enda liten laddning så rasade skiten i bitar” – säger han plötsligt att han gott skulle kunna tänka sig att bo här, flytta tillbaka.

– Är det inte bättre i Täby? frågar jag.

– Det är schysst med skogen och så, svarar han. Man kan grotta omkring ordentligt med hunden där.
Hunden som han kallar Mallen är en belgisk vallhund av varianten Malinois, i grunden rödpälsad med svarta hårtoppar, en arbetsför, vaksam och urstark hund i allmänhet helt utan schäferns rasproblem i höftleder  och korsrygg.

Jerry Williams har hört att den i själva verket är ursprunget till den tyska schäfern, som han själv haft några exemplar av.
Intill Huvudstagatan 14 öppnades Konsumbutik med den första neonskylten på orten.
Den pangade lille Sven Erik med sin nya fotboll och en icke avsiktlig snedspark. Han lyckades få tag i sin dyrbara boll innan hade lämnade platsen i rask takt.

Det fanns ett rockband som kallade sig Violents, de våldsamma. De hade haft skivframgångar med sin instrumentalmusik men insåg behovet av en sångare – de valde Jerry Williams och han var på väg.

I mer än femtio år har han gjort sina gigs. De är livet för honom. Hans skivor har inte sålts i några som helst ABBA-mängder. Men hans gigs har oftast varit succéer. Han är en live-artist. Det finns en intensiv närvaro i hans framträdanden. Ingen svensk sångare har hittills kommit i närheten av den.
Just nu står han inför ett av sina märkligare engagemang. Han framträder som ”Jerry Christmas” på Grand Hotel till julen. På herrskapet Wallenbergs annonser med varningen ”ett fåtal biljetter återstår” är han klädd i någon sorts smoking med kråsskjorta. Han ser praktiskt taget överklassig ut.

Vad har Jerry Williams på Grand Hotel att göra?

– Det är ett gig. Om jag inte tagit det hade jag inte haft ett gig. Som politiskt korrekt skulle jag väl ha varit på Baldakinen eller nått. Men jag fick ett anbud och tog det. Det är väl som ett gig på en företagsfest eller så. Inte värre än så.

Han berättar om
sitt artistliv att det alltid varit både upp och ner, precis som man kan vänta sig. När det går uppåt vet man att det förr eller senare dippar. När det går neråt, vet man att det småningom vänder upp igen. Det gäller att hänga med.

Vi drar från Huvudsta till Hagalund. Där finns konditoriet Kärven. Jerry Williams väljer det. Jag tror att jag förstår varför, när jag kommer dit. Det liknar mina tonårs fik. Enkel inredning, trevlig servitris och frallor med ost. Jag frågar om han som bekännande socialist blir insläppt i USA. Han ser förvånad ut när han svarar.

– Jag var i Los Angeles för en vecka sedan.

Han har aldrig haft problem med det. Dessutom har han inte något emot USA, inte mot folket i alla fall. Hur skulle han kunna ha det? I USA finns det bästa och det sämsta. Hur många gånger var han i Sovjet?

– Jag var aldrig där. Inte i Ryssland heller.

Han talar ganska mycket om Rickard, mannen som var Little Richard. Han säger att ingen kan någonsin göra Rickards låtar som Richard själv. Den rösten är unik och totalt oefterhärmlig.

– Man kan göra hans låtar, självklart. Men inte som han.

När Jerry Williams 
och jag var små fanns det klara skillnader i Solna. Råsunda var borgerlighetens hemvist, även om Riksbyggen senare uppförde så kallade barnrikehus i Näckrosområder. Hagalund var fullt av snickarglädje och ruckel i en bohemisk blandning. Det fanns de som rynkade på näsan åt Hagalund, men Huvudsta kåkstad var längst ner på den sociala skalan. Ändå var det inte särskilt illa att vara barn där. Jerry Williams minns fotbollskickandet, kanske på Böcklingen, den grusplan som långt senare kom att omvandlas till Solna Köpcentrum. Jag minns Jungfrudansen där jag lärde mig simma, genom att farsan tog mig på ryggen, simmande ut och välte av mig. Det fanns Ingentingskogen att smyga på djungelvis i innan de byggde höghus där. Själv minns jag fröken Persson som en snäll och uppmuntrande småskolelärare. Jerry Williams såg hela rasket av lärare som taskiga ända fram till den meningsfulla yrkesskolan.

Våra gemensamma minnen handlar framför allt om musiken. Den var förvånansvärt livaktig i just Solna. Inte bara Rock-Ragge och Jerry Williams, utan så småningom också Robert Broberg med sin skifflegrupp, och jazzlegendaren Jan Allan. Jag vet inte varför, men det lät fint om Solna. Vi sitter och fikar på Kärven.

Nionde november kom Jerry Williams album ”Alright” ut, det första på nio år. Det innehåller både nyskrivet och covers. En hel del av Carl Perkins och Charlie Rich, nytt av Eva Eastwood, Christian Kjellvander och Jerry Williams själv.

Jerry Williams säger om inspelningen att den var som ett riktigt gig. Det är hans höga betyg.

– Efteråt var det problem att säga adjö och vi snackade om att det måste bli mer, att vi måste träffas och göra nåt mer.

Hans senaste show, före giget hos Wallenberg, hette Dynamite och drog bra med folk både i Stockholm, Göteborg och på riksturné. I skivbolagets PR-intervju om det nya albumet får Jerry Williams frågan om varför han gjort det. Han svarar att ”dom” väl är ute efter att sälja så många plattor som möjligt. Själv är han ute efter möjligheten till fler gig.

Den här sjuttioåringen vet att allt har sin ände. Men han offrar inte mycket tid på att fundera kring det. Ännu kan han skaka ett ben och liksom glida sidledes över scenen som Josephine Baker en gång visade honom. Och han har rösten i behåll:

– Stämbanden är en muskel. Det gäller att träna muskler. Därför håller min röst tills vidare.

Birgit Nilsson sade en gång till mig att vid sextio börjar rösten svaja och man får ett vibrato som inte är bra. Jerry Williams tycker att han inte har problem med den saken.

– Men jag vet att det kan komma när som helst och jävligt plötsligt. Då får man ta det också.

Han är på ett märkligt vis alla sina åldrar. När han berättar om fotbollen mot Konsums neonskylt ser jag den lilla kisen. När han nu talar om risken att rösten tar slut ser han ut att vara i den ålder han faktiskt är. Men skillnaden är inte så märkvärdigt stor.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

 

Intervjun med Jerry Williams publicerades ursprungligen i Situation Sthlms decembernummer, # 172, 2011

Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Men mycket talar emot att regimskifte är det faktiska målet.

Ett klassiskt regimskifte, som i Irak 2003, innebär att ett lands politiska elit byts ut, men att landet i övrigt fortsätter som tidigare. Det vi ser nu tyder på att kriget snarare är ett försök att trigga igång ett inbördeskrig och främja en balkanisering av Iran. Detta förfarande har redan testats i mindre skala i Gaza, där Israel beväpnat klaner och lokala miliser, som lett till politisk fragmentering. En liknande strategi användes under inbördeskriget i Libanon.

Problemet för angriparna är inte Irans diktatur. Både Israel och USA har gott om vänner som är diktaturer. Problemet är att Iran är en stat med 93 miljoner invånare med relativt god utbildning, stora naturresurser och en inflytelserik diaspora.

Med andra ord: Iran är en potentiell stormakt som skulle kunna bli en regional hegemon i Mellanöstern. Ett starkt Iran skulle kunna försvåra för Israel att fortsätta sitt nationella projekt: att expandera sitt territorium och fördriva människor från ockuperade områden.

Som Joel Halldorf har skrivit i Flamman är detta projekt även avgörande för den kristna högern i USA, som utgör en viktig del av Magakoalitionen, som drömmer om ett Israel som sträcker sig från Nilen till Eufrat (i enlighet med Genesis 15:18–21). USAs ambassadör i Israel Mike Huckabee uttryckte nyligen denna hållning i en intervju. 

Ur detta perspektiv kan ett långvarigt inbördeskrig framstå som ett mer gynnsamt utfall än ett stabilt regimskifte. Koalitionen har också ett flertal verktyg för att främja en sådan utveckling:

Operatörer och agenter på plats. Iran är sedan tidigare infiltrerat av israeliska och amerikanska underrättelsetjänster. Dessa nätverk kan användas för att smuggla in vapen, koordinera väpnade grupper och slå mot strategiska mål. Vi ser redan nu att CIA påbörjat ett projekt att beväpna kurdiska miliser som sägs planera en insats i västra Iran.

Cyberförmågor. Israeliska och amerikanska enheter har stora möjligheter att slå till mot civil och militär infrastruktur, vilket kan skapa ytterligare kaos.

Propagandanätverk. Israel och USA har omfattande förmågor att sprida ett narrativ, både med hjälp av bottar, influerarnätverk och en omfattande infrastruktur av civilsamhällesorganisationer som får medel från organisationer som står CIA nära, som till exempel the National Endowment for Democracy. Detta kan vara till stor nytta i en osäker post-regimsituation. 

Oavsett om USA och Israel väljer att hälla bensin på elden finns omfattande sårbarheter i Iran, som innebär att ett inbördeskrig är ett troligt utfall om regimen skulle falla, av följande skäl:

Flera väpnade styrkor. Som så många diktaturer har Iran valt att fördela vapenmakten mellan olika och konkurrerande väpnade styrkor, både den reguljära armén (Artesh) och Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Det innebär att om militären skulle ta makten i en kupp, och upphäva den Islamiska republiken, skulle Revolutionsgardet sannolikt ta till vapen.

Ingen enad opposition. I de länder där ordningen återställs snabbt efter att en regim har störtats våldsamt, har det ofta funnits en enad opposition. I Iran verkar inte en sådan finnas. Detta tack vare regimens våldsamma repression. 

En polariserande galjonsfigur. Reza Pahlavi är son till shahen, och gör anspråk på att leda landet till demokrati och fred. Men han är en djupt polariserande person, både utanför, men framförallt i Iran. Detta är i synnerhet sant bland Irans många etniska minoriteter, som minns shahens persien-centriska nationalism. Om Reza Pahlavi skulle bli en symbol för Irans nya regim skulle det göra ett inbördeskrig mer sannolikt. 

Etniska spänningar. Iran är en multietnisk stat, där religionen ofta varit ett enande kitt. Många av de stora minoritetsgrupperna (till exempel araber, azerer, kurder, och balucher) är muslimer. I en kontext där persisk etnonationalism blir den statsbärande ideologin (som det mycket väl kan bli oavsett om Pahlavi återvänder) kommer detta att bidra till en stark centrifugalkraft. 

En geografi som försvårar en centralmakt. Iran är ett land med en mycket svår geografi. Om ett inbördeskrig väl startar, kan det bli mycket svårt att ena landet igen. 

En våldsam närtidshistoria. Iran har de senaste decennierna haft en mycket våldsam och repressiv statsapparat. Detta våld ökade dramatiskt under en vecka i januari, då internet stängdes ned och staten krossade upproret. Det finns många i och utanför Iran som vill hämnas. 

Sammantaget är risken för ett inbördeskrig stor om regimen skulle falla som ett resultat av detta krig. Konsekvenserna skulle kunna bli katastrofala: miljontals dödsoffer och en flyktingkatastrof som skulle överskugga den i Syrien.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 mars, 2026

Det här är Storbritanniens nya ytterhögerparti

Rupert Lowe reser sig under ett anförande i det brittiska parlamentet våren 2025. Foto: Wikimedia.

Ett etnonationalistiskt parti som öppet flörtar med extremhögern och har storskalig återvandring högst upp på den politiska agendan. Så beskrivs det nya brittiska partiet Restore Britain, som enligt partiledaren Robert Lowe redan nått 95 000 medlemmar – och som kan backas av miljardären Elon Musk i nästa val.

I veckan fick Storbritannien ett nytt ytterhögerparti: Restore Britain.

– Miljoner måste ut, sade Rupert Lowe i sitt första tal som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 03 mars, 2026

Joel Halldorf: De högerkristna vill se ett heligt krig mot Iran

Fullmånen lyser över Sankt Sarkiskatedralen i Tehran, Iran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Donald Trumps attack mot Iran verkar bryta med allt Magarörelsen har sagt sig stå för. Men i kulisserna finns en radikal världsbild som ser kriget som en del av Guds plan – och som har större politiskt inflytande än på länge.

President Donald Trump har attackerat Iran, och som många konstaterat är det ett beslut som är svårt att få ihop med Magarörelsens nationalism.

Sedan 2016 har Trump beskrivit Bush-administrationens aggressiva utrikespolitik som ett varnande exempel. Amerikanska liv och amerikanska pengar ska inte offras i ett krig långt borta – det har varit en hörnsten i Maga.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 mars, 2026

Venezuelas vänster navigerar efter en ny karta

En kvinna vilar intill de tält som satts upp av anhöriga till politiska fångar, medan de väntar på besked utanför fängelset El Rodeo I i Guatire i delstaten Miranda i Venezuela, den 25 februari 2026. Foto: Pedro Mattey/AFP.

Efter Donald Trumps intervention i Venezuela strax efter nyår surrar Caracas ännu av rykten. Flamman möter en före detta guvernör, en besviken Chávez-anhängare och två vänsterradikala aktivister, som alla har olika syn på framtiden.

Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge. 

Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)