Okategoriserade 18 januari, 2012

– Revolutionen kommer även i Sverige!

Revolutionen kommer en dag, det måste bara vara rätt läge. Men det kan gå fortare än man anar. I väntan på den tar Jerry Williams en grillad med bröd i Solna, har ett gig hos Wallenberg på Grand Hotel och grottar runt med hunden. Snart fyller han sjuttio år.

Det verkade helt rätt att stämma möte med Jerry Williams vid Korv-Ingvars. Dels ligger ”tjorren” vid Solna Centrum i Huvudsta, där Sven Erik Fernström – och jag – föddes och växte upp. Dels var Ingvar Rogell en stjärna bland korvgubbar. Hans grillkorv med egen ketchup-senapsblandning rockade grymt.
Tigerskit med näsblod kallades den.

Jerry Williams står redan inne i grillen. Han äter två grillade med bröd i stora, raska tuggor och dricker en Pucko, vad jag kan se. Han är klädd för motorcykeln som står utanför kiosken. Men han har inte skinnställ. Han bär jeans med chaps, en cowboys benskydd av läder. Den 15 april blir Jerry Williams sjuttio år.

Han bär omkring på alla sina åldrar. När han skrattar till är han en pojkvasker. När han äntrar hojen är han utan tvivel en mansperson. När han fundersamt tittar neråt ser han åldrad ut.
Det är som att han grundligt marinerats i rockmusikens flöde. Obegripligt annars att han faktiskt rockat, jivat, skakat ben och hållit handen kupad mot örat i över ett halvt sekel.
Vi minns båda när rocken kom på 50-talet. Vi minns båda Rock-Ragge som också bodde i Huvudsta.

Vi minns båda hur alla villkor förändrades. Han spelade klarinett, ”kvarpa” hette det, och jag spelade trumpet. Jag såg filmen ”Vänd dem inte ryggen” och han gick hem till Avve och hörde Little Richard. Så var det kört med både kvarpan och hornet. Marknaden rycktes som en matta undan våra fötter, den marknad som bestod av spisande tonårskillar och lyckligt dansande tjejer.
Rocken hade tagit över.

– Avve hade en farbror som var på sjön, tror jag. Han hade med sig plattor. Jag undrade först vad fan det var, när Rickard släppte loss. Och jag sa till Avve att lira den igen. Och igen. Hur många gånger som helst. Jag lade ner musiken. Jerry Williams hittade den och tog sig in i den.

Vi står och pratar intill Huvudsta skola. Jag frågar om han minns en fröken Persson. Det gör han inte. Han minns lärarna som en taskig bunt illasinnade personer. Skolan blev inte bra förrän han kom in på yrkesutbildning, säger han. Där var det schysst. Till slut kom han ut på arbetsmarknaden som en lovande lärling i ”rörpularbranschen”.

– Men då hade jag börjat lira så det blev som det blev.

Huvudsta var en förort på dekis – ritad och byggd till slum. Att Jerry Williams barndomshem hade wc inomhus var ett undantag. Han pekar över Huvudstagatan:
– Där, hela vägen där, hade de dass på gårdarna. Med råttor.

Den som byggde det så kallade Nya Huvudsta var godsägaren Wibom. Han slösade inga pengar på gatubeläggningar. Hans eget bussbolag skötte all trafik och om någon annan ville köra på hans vägar fick de betala tull. Han hade bommar över gatorna. Han kallades herr Wägbom.
DN-typografernas legendariske ordförande skildrade i sin bok Till Alice barndomslivet i Huvudsta. På bokens baksida skrev Jerry Williams detta:
”När jag läser Stures bok får jag en massa backflashar: kvartersgängen i fotboll och ishockey, Korv-Ingvar, taskiga lärare i plugget och solnakommunister som Alice och Lennart (Stures föräldrar). Dom hade lätt för å garva, men jobbade stenhårt för ett socialistiskt samhälle. Ett samhälle utan dragiga råttkåkar och skithus på gårn, orerande präster och vidriga arbetsförhållanden hos arbetsköparna. Man behöver inte ha bott i Solna för att läsa Stures bok. Jag garvade…å ibland blev jag ledsen.”
I många av godsägare Wiboms uslare fastigheter levde kommunister. Det var rätt självklart. Familjen Fernström, Huvudstagatan 14, hörde till dem. Gossen Sven Erik rotade sig i läran och har inte övergett den.

– Javisst, säger han. Revolutionen kommer. Även i Sverige. Just nu är inte situationen den rätta. Men det kan den bli fortare än man anar. Revolutionen kan se ut på många sätt, den behöver inte innebära att man skjuter en massa människor.

När Jerry Williams gästade Kalle Moraeus TV-sända tältshow i Orsa, fick han som alla artister måla en dalahäst. Han berättar hur det gick till.

– Först försökte jag slippa eftersom jag inte målar nåt vidare. Sen satte jag dit hammaren och skäran. Jag är inte säker på att de gillade det nåt vidare.
Jag minns själv hur kameran taktfullt men hastigt gled förbi åsynen av det gamla Sovjetunionens emblem.

När vi står utanför hans barndoms hus som revs för länge sedan – ”det behövdes en enda liten laddning så rasade skiten i bitar” – säger han plötsligt att han gott skulle kunna tänka sig att bo här, flytta tillbaka.

– Är det inte bättre i Täby? frågar jag.

– Det är schysst med skogen och så, svarar han. Man kan grotta omkring ordentligt med hunden där.
Hunden som han kallar Mallen är en belgisk vallhund av varianten Malinois, i grunden rödpälsad med svarta hårtoppar, en arbetsför, vaksam och urstark hund i allmänhet helt utan schäferns rasproblem i höftleder  och korsrygg.

Jerry Williams har hört att den i själva verket är ursprunget till den tyska schäfern, som han själv haft några exemplar av.
Intill Huvudstagatan 14 öppnades Konsumbutik med den första neonskylten på orten.
Den pangade lille Sven Erik med sin nya fotboll och en icke avsiktlig snedspark. Han lyckades få tag i sin dyrbara boll innan hade lämnade platsen i rask takt.

Det fanns ett rockband som kallade sig Violents, de våldsamma. De hade haft skivframgångar med sin instrumentalmusik men insåg behovet av en sångare – de valde Jerry Williams och han var på väg.

I mer än femtio år har han gjort sina gigs. De är livet för honom. Hans skivor har inte sålts i några som helst ABBA-mängder. Men hans gigs har oftast varit succéer. Han är en live-artist. Det finns en intensiv närvaro i hans framträdanden. Ingen svensk sångare har hittills kommit i närheten av den.
Just nu står han inför ett av sina märkligare engagemang. Han framträder som ”Jerry Christmas” på Grand Hotel till julen. På herrskapet Wallenbergs annonser med varningen ”ett fåtal biljetter återstår” är han klädd i någon sorts smoking med kråsskjorta. Han ser praktiskt taget överklassig ut.

Vad har Jerry Williams på Grand Hotel att göra?

– Det är ett gig. Om jag inte tagit det hade jag inte haft ett gig. Som politiskt korrekt skulle jag väl ha varit på Baldakinen eller nått. Men jag fick ett anbud och tog det. Det är väl som ett gig på en företagsfest eller så. Inte värre än så.

Han berättar om
sitt artistliv att det alltid varit både upp och ner, precis som man kan vänta sig. När det går uppåt vet man att det förr eller senare dippar. När det går neråt, vet man att det småningom vänder upp igen. Det gäller att hänga med.

Vi drar från Huvudsta till Hagalund. Där finns konditoriet Kärven. Jerry Williams väljer det. Jag tror att jag förstår varför, när jag kommer dit. Det liknar mina tonårs fik. Enkel inredning, trevlig servitris och frallor med ost. Jag frågar om han som bekännande socialist blir insläppt i USA. Han ser förvånad ut när han svarar.

– Jag var i Los Angeles för en vecka sedan.

Han har aldrig haft problem med det. Dessutom har han inte något emot USA, inte mot folket i alla fall. Hur skulle han kunna ha det? I USA finns det bästa och det sämsta. Hur många gånger var han i Sovjet?

– Jag var aldrig där. Inte i Ryssland heller.

Han talar ganska mycket om Rickard, mannen som var Little Richard. Han säger att ingen kan någonsin göra Rickards låtar som Richard själv. Den rösten är unik och totalt oefterhärmlig.

– Man kan göra hans låtar, självklart. Men inte som han.

När Jerry Williams 
och jag var små fanns det klara skillnader i Solna. Råsunda var borgerlighetens hemvist, även om Riksbyggen senare uppförde så kallade barnrikehus i Näckrosområder. Hagalund var fullt av snickarglädje och ruckel i en bohemisk blandning. Det fanns de som rynkade på näsan åt Hagalund, men Huvudsta kåkstad var längst ner på den sociala skalan. Ändå var det inte särskilt illa att vara barn där. Jerry Williams minns fotbollskickandet, kanske på Böcklingen, den grusplan som långt senare kom att omvandlas till Solna Köpcentrum. Jag minns Jungfrudansen där jag lärde mig simma, genom att farsan tog mig på ryggen, simmande ut och välte av mig. Det fanns Ingentingskogen att smyga på djungelvis i innan de byggde höghus där. Själv minns jag fröken Persson som en snäll och uppmuntrande småskolelärare. Jerry Williams såg hela rasket av lärare som taskiga ända fram till den meningsfulla yrkesskolan.

Våra gemensamma minnen handlar framför allt om musiken. Den var förvånansvärt livaktig i just Solna. Inte bara Rock-Ragge och Jerry Williams, utan så småningom också Robert Broberg med sin skifflegrupp, och jazzlegendaren Jan Allan. Jag vet inte varför, men det lät fint om Solna. Vi sitter och fikar på Kärven.

Nionde november kom Jerry Williams album ”Alright” ut, det första på nio år. Det innehåller både nyskrivet och covers. En hel del av Carl Perkins och Charlie Rich, nytt av Eva Eastwood, Christian Kjellvander och Jerry Williams själv.

Jerry Williams säger om inspelningen att den var som ett riktigt gig. Det är hans höga betyg.

– Efteråt var det problem att säga adjö och vi snackade om att det måste bli mer, att vi måste träffas och göra nåt mer.

Hans senaste show, före giget hos Wallenberg, hette Dynamite och drog bra med folk både i Stockholm, Göteborg och på riksturné. I skivbolagets PR-intervju om det nya albumet får Jerry Williams frågan om varför han gjort det. Han svarar att ”dom” väl är ute efter att sälja så många plattor som möjligt. Själv är han ute efter möjligheten till fler gig.

Den här sjuttioåringen vet att allt har sin ände. Men han offrar inte mycket tid på att fundera kring det. Ännu kan han skaka ett ben och liksom glida sidledes över scenen som Josephine Baker en gång visade honom. Och han har rösten i behåll:

– Stämbanden är en muskel. Det gäller att träna muskler. Därför håller min röst tills vidare.

Birgit Nilsson sade en gång till mig att vid sextio börjar rösten svaja och man får ett vibrato som inte är bra. Jerry Williams tycker att han inte har problem med den saken.

– Men jag vet att det kan komma när som helst och jävligt plötsligt. Då får man ta det också.

Han är på ett märkligt vis alla sina åldrar. När han berättar om fotbollen mot Konsums neonskylt ser jag den lilla kisen. När han nu talar om risken att rösten tar slut ser han ut att vara i den ålder han faktiskt är. Men skillnaden är inte så märkvärdigt stor.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

 

Intervjun med Jerry Williams publicerades ursprungligen i Situation Sthlms decembernummer, # 172, 2011

Veckobrev 31 december, 2025

Flamman firar in 2026 med historisk ökning

Redaktionen firade 5 000 prenumeranter med champagne. Foto: Flamman.

Flamman fyller 120 år och firar med historiska siffror. Årets mest lästa artiklar tar sikte på samhällets mäktigaste.

1,5 miljoner. Så många gånger klickade sig folk in på Flammans hemsida under 2025 – en historisk siffra.

Vi är stolta över att några tidningens mest lästa artiklar under året tar sikte på Sveriges rika och mäktiga, helt i enlighet med tidningens socialistiska historia.

Dit hör Liz Fällmans reportage från Vargön, där turkiska Yildirim köpt upp smältverket och dumpar miljontals ton slagg, liksom Leonidas Aretakis genomlysning av överklassterroristen Alexander Holmberg och försöken från den inflytelserika familjen att skydda sin nazistson genom riktade stämningar. Men också Jonas Algers insiktsfulla industripolitiska analyser av Kinas gröna omställning och Northvolts kollaps, som lästs av tusentals människor.

Vi har också publicerat viktiga idétexter, som Joel Halldorfs uppmaning till frikyrkorna att göra upp med den kristna sionismen – som diskuterats i såväl Sverige som våra grannländer – och Lyra Eriksson Lindbäcks uppgörelse med den traumakultur som präglat samhället under 2000-talet. Under sommaren debatterade kulturredaktör Paulina Sokolow antisemitismens fortsatta relevans med poeten Johannes Anyuru.

Utöver det har vi fört en intensiv bevakning av både Vänsterpartiets interna splittringar och den framväxande högerextrema gaturörelsen. Våra gräv om allt från Jeffrey Epsteins svenska kopplingar till SD:s mingel med Alexander Ernstberger har plockats upp av de stora mediehusen. Vi har dessutom storsatsat på intervjuer, och pratat med alla från Linda Skugge och Amanda Lind till humorgruppen Freudian Slip och den virala herrmodeexperten Derek Guy.

Under året har vi både ökat i antal prenumeranter och höjt priset på tidningen. Det innebär att vi ökat våra prenumerationsintäkter med två miljoner jämfört med året innan – och mer än fördubblat dem sedan 2023.

Pengarna har investerats i en ny reportertjänst, höjda arvoden och en ny hemsida – men också i att stärka säkerheten på redaktionen. Att inte ducka för de tuffa granskningarna kommer tyvärr med en ökad hotbild. Samtidigt tror vi att vi är på helt rätt väg framåt.

1,5 miljoner visningar är en bra siffra. Det innebär att nästan tre gånger fler läser Flamman i dag jämfört med för bara några år sedan. 2026 fyller tidningen 120 år, och står starkare än på länge.

Samtidigt hoppas vi att det bara är början. Nu börjar valåret, och vi vill göra allt för att fortsätta granska Sveriges ekonomiska och politiska makthavare. Om du vill bidra till det arbetet får du gärna prenumerera, alternativt sätta in en slant via Swish (1234417630) eller plusgiro (486227-2). Varje krona går till att bygga en stark vänstertidning som står emot högerblåsten.

Gott nytt år!

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 31 december, 2025

Clara Bohman: Hejdå 2025 – året när bajs blev till motstånd

Florentina Holzingers föreställning på Dansens hus, ”A year without a summer”, drog fulla hus, men flera i publiken lämnade rummet. Foto: Mayra Wallraff.

Brunt och gult är kampens färg. Clara Bohman tar adjö av ett år då kroppsvätskorna skvätt på scenerna som aldrig förr.

Den 18 oktober: Världens mäktigaste man Donald Trump delar AI-videor där han flygbombar sina politiska motståndare med bajs. Samtidigt har kiss och bajs börjat spela en allt större roll på svenska scener. Kvinnliga skådespelare kissar ymnigt på scen: Mira Mark i Exil i Hello Kitty City på Brunnsgatan fyra, Jenny M Jensen i 1974 på Konträr – hon låter det gula skvala på den svenska flaggan för att visa sitt missnöje med svensk kulturpolitik och Elin Skarin i Konstabs Ingmar Bergmans såsom i en spegel kissar i ett dricksglas. I Dämon: Il funeral de Bergman på Dramaten tvättar regissören Angélica Liddell sitt nakna kön framför publiken och skvätter ut smutsvattnet på den.

Att kissa och bajsa på scen är kamp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 31 december, 2025

Iskyla efter Ice i Chicago

Gränspatrullens befälhavare Gregory Bovino promenerar med sina agenter efter att gripande i Little Village-området i Chicago, den 16 december 2025. Foto: Anthony Vazquez/Chicago Sun-Times/AP/TT.

Helikoptrarna har tystnat, men rädslan hänger kvar. Flamman åkte till Chicago och träffade traumatiserade migranter som nu gömmer sig från gränspatrullen – och de eldsjälar som hjälper dem.

Chicago i slutet av november. Vinterkylan är inte här än, men då och då sveper iskalla prärievindar in som en förvarning. För bara några veckor sedan surrade helikoptrar över taken, medan gränspoliser grep människor med latinamerikanskt utseende. Nu har ett lugn lagt sig över staden.

I skyltfönster och på restaurangdörrar sitter klistermärken på både engelska och spanska, som vittnar om de senaste månadernas konflikter: ”Lämna Chicago ifred”, ”Gränspolisen: Ut ur Chicago”, ”ICE är inte välkomna”. På en postlåda har någon klottrat ”ICE-agenter är fjollor”.

För att förstå vad som har hänt har jag stämt möte med Förenade grannar för ömsesidigt stöd (Neighbors united for mutual support, Nums). De är baserade i södra Chicago och har bett mig att träffas i en kyrka – vars namn de av säkerhetsskäl inte vill att jag nämner.

När jag slår upp portarna möts jag av en kör framför altaret som snart börjar sjunga. Jag ser mig förvirrat omkring, innan jag ser meddelandet på mobilen: ”gå runt till baksidan”.

Vid dörren mot parkeringsplatsen tar socialarbetaren Bess Cohen (bilden) emot. Hon engagerade sig i Nums för precis ett år sedan, berättar hon, medan vi letar efter en avskild vrå i kyrkans källare.

– Jag är judinna, så jag tycker det här stället är ganska läbbigt, säger hon när vi passerar under ett kors med en gråtande Jesus.

Nums grundades av Maureen Graves, en humanitär advokat som började hjälpa migranter förra sommaren, när en udda kris uppstod i staden. Inför Demokraternas partikonvent i augusti 2024 beslöt Texas republikanska guvernör Greg Abbott att skicka tusentals migranter, främst från Venezuela, till staden för att skapa kaos och få det demokratstyrda Chicago att framstå i dålig dager.

Bussarna anlände sent för att släppa av folk på polisstationer, kyrkor eller trottoarer, ofta utan både vinterkläder och kontakter i staden.

Anarki. Ett protestklistmärke från anarkistgruppen Crimethinc har satts upp på stängslet utanför en Ice-kontor i förorten Broadview, Chicago, den 12 december 2025. Foto: Nam Y. Huh/AP.

– De där bussarna kommer att fortsätta rulla tills vi har säkrat gränsen, förklarade Abbott inför en jublande publik.

Den nya eran inleddes 2022, när man började bussa migranter från Texas till så kallade ”fristäder” i de delar av USA som domineras av det demokratiska partiet. Vilket i Chicago ledde till en kraftig ökning av hemlösheten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 december, 2025

Ond, kåt, sjuk och oförglömlig

Jana (Amanda Jansson) och Bror (Rasmus Johansson) i barndomshemmet där de växte upp med misshandel och övergrepp. Foto: SVT.

I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs epos uppenbarar sig det gudomliga i en tom spritdunk. ”Jag for ner till bror” skimrar av lagerlöfsk mytologi, tycker Paulina Sokolow.

– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda. 

En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 30 december, 2025

Flammans svek mot Palestinarörelsen 

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socforum den 29 november arrangerade Flamman ett samtal om hur ”Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen”. Själva inramningen avslöjar problemet. Det föreligger ingen konflikt mellan vänstern och Palestinarörelsen som kräver ”terapi”. Den konflikt som finns handlar om ledarskapets distansering – inom S, V och MP – från proteströrelsen och från palestinierna. Det är inget rörelsen kan ta ansvar för. Det är något den parlamentariska oppositionen själv måste hantera.

Det finns ett uttryck i motståndsrörelsen: endast motståndet kan kritisera motståndet. Flamman har aldrig bevakat rörelsen eller folkmordet utifrån sin position som socialistisk tidskrift. Medieforskaren Helena Hägglund konstaterade redan i februari 2024 att tidningens ledarsidor i princip saknade analyser av drivkrafterna bakom folkmordet. I stället för att förklara bosättarkolonialismens logik eller västvärldens delaktighet ägnade sig tidningen åt att ifrågasätta om Israel ens kan kallas bosättarkolonialt, kritisera proteströrelsen – och ge utrymme åt fabricerad antisemitism av typen man finner i IHRA:s vägledande exempel.

Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig.

Chefredaktör Leonidas Aretakis har beskrivit sin plikt som att ”kortsluta de två polerna pro-Palestina och pro-Israel” för att ”se båda sidors lidande”. Här döljer sig ett missförstånd om vad balans innebär. Balanserad betyder att väga olika element i rätt proportion – inte att ge två ojämlika parter lika utrymme. Jämför med rapporteringen om Ukraina, där perspektivet naturligt centreras kring den angripna parten. Den förment neutrala positionen döljer maktrelationer och ger sken av att det handlar om två jämbördiga parter som är oeniga.

Jag ville själv i början styra upp och fösa in aktivister i vad jag uppfattade som rätt riktning. Men jag höll tillbaka när jag såg hur rörelsen växte ur ingenting – utan tunga folkrörelser eller partiorganisationer i ryggen – hur människor hittade varandra. Det finns något sunt och demokratiskt i att låta en rörelse växa organiskt och lära sig kollektivt.

Aretakis längtar efter Irakdemonstrationernas struktur med valbara representanter. Men han missar något väsentligt. Till skillnad från vänsterns ändlösa fraktionsstrider som följt oss sedan 1960-talet, präglas inte dagens palestinarörelse av sådant. Just för att den har så många förgreningar. Visst finns konflikter och personmotsättningar. Men friktion är en naturlig del av processen som uppstår när människor och organiserar sig tillsammans för första gången – något som är en förutsättning för alla nya rörelser, alla nya grupper som bildas. 

Det pågår ett myller av aktiviteter, överallt, varje dag i veckan. Det finns alltid ett hem, en gemenskap för alla som vill engagera sig mot folkmordet. Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig. Den samlade vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning.

Proteströrelser, motståndsrörelser har alltid kriminaliserats, smutskastats och förföljts av de som lever av förtryck. Det är som om Flamman, S och V inte vill kännas vid sin egen historia – att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen stod emot genom internationalism, organisering och solidaritet i ögonhöjd. Det är den traditionen en socialistisk tidning borde hedra.

Flamman förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning. Med det följer ett ansvar. Att från utsidan misstänkliggöra dem som står upp mot ett pågående folkmord är inte att ställa svåra frågor. Det är att svika.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Jag håller med Ammar Makboul om att Vänsterpartiet var för senfärdiga i de stora städerna med att understödja Palestinarörelsen. Men mediers uppgift är däremot inte att okritiskt backa en rörelse, utan att publicera fri journalistik. Vi har tydligt märkt ett sug efter det bland socialistiska läsare, som gärna ser att vi ibland publicerar saker som skaver hos vissa vänsterröster.

De som pratar med och läser oss vet att vi ständigt lyfter ”drivkrafterna bakom folkmordet”. Här kommer ett urval av mina texter: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Jag och Ammar Makboul är överens om att kriget inte började den 7 oktober 2023, att ockupationen, bosättningspolitiken och apartheidsystemet måste upphöra. Och eftersom vi är överens om det anges aldrig belägg när tidningen kritiseras, inte sällan på instagram och andra enkelriktade forum. Jag skulle önska att man i stället samtalade på plats när folkrörelser möts som på Socforum. Det handlar inte om samtalsaktivism, utan om vikten av ett möte som försvunnit i de sociala mediernas tid. Det är tur att Fayyad Assali från Folkets röst tog chansen att framföra sin kritik mot Flamman och andra, och samtalet blev välbesökt och lyckat.

Genom vaga svekanklagelser döljer man de faktiska principfrågorna. Helena Hägglund, vars kritik Ammar Makboul lyfter, lade själv ut en bild den 8 oktober 2023 från en demonstration med texten ”Motstånd är tillåtet när ett folk är ockuperat”, som om massmord vore legitimt motstånd. I Clarté skriver Kalle Hedström Gustafsson befriande ärligt att han anser det fel att ”under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler”. Medan Ammar Makboul själv i ett svar till Bassem Nasr skyller förekomsten av antisemitism i kölvattnet på Israel- och Palestinakonflikten på ”högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer” trots uppenbara exempel från ledande aktivister. Att endast peka på brottsstatistik ger inte hela bilden.

Det är i dessa principfrågor vi inte är överens, och inget annat. Själv anser jag att det går att vara emot folkmord, terror och antisemitism samtidigt. De flesta socialister är det.

Men eftersom det är förlorande frågor, förstår jag att man framställer våra positioner som något annat än vad de är. Det omöjliggör dock ett genuint samtal om vägen framåt.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 december, 2025

Amra Bajric: Chris Rea – en tröst för gubbflickor som jag

Chris Rea uppträder i Budapest, Ungern i mars 2008. Foto: Peter Kollanyi/AP.

Just för att han var så främmande gjorde honom möjlig att älska. Amra Bajric sörjer den raspiga rösten som ackompanjerade hennes första tid som flykting i Sverige.

Chris Rea är död. En kort notis i flödet om en artist som reduceras till en juldänga, omnämnd som om han vore en bifigur i en serie där andra är huvudpersoner. Som om det är den enda rimliga anledningen till att hans död överhuvudtaget förtjänar några rader. Driving Home for Christmas, sedan vidare. Nästa nyhet.

Om ni bara visste vad Chris Rea betydde för en liten flicka från Bosnien som precis hade kommit till Sverige, ur ett brinnande krig som fortfarande pågick i kroppen långt efter att bomberna slutat falla. Året var 1993. Det var vinter. Lasermannen hade precis avslutat sin jakt på mörkhyade kroppar. Bert Karlsson och Ny Demokrati kallade oss krigsflyktingar för ”lyxturister från Balkan” och tog plats i riksdagen genom en kombination av sänkta skatter och hård retorik mot människor som vi. Vitsiga paralleller till dagens politiska landskap känns överflödiga. Allt finns redan där.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 23 december, 2025

Jacob Lundberg: Bohlin springer en kinesisk sekts ärenden 

Minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin presenterar satsningar på det civila försvaret i september 2025. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Genom tidningen Epoch Times vill den vetenskapsfientliga Falun Gong-rörelsen sprida sitt budskap. Nu får de en tidig julklapp av Carl-Oskar Bohlin – minister med ansvar för att förhindra desinformation.

Det finns en intressant föreläsning av Li Hongzhi, ledare för den nyreligiösa Falun Gong-rörelsen. 2010 talade han inför 6 500 anhängare i New York, och fick en fråga om hur rörelsen ska förhålla sig till ”våra medier” – däribland tidningen Epoch Times.

– De elever som driver dessa medier behöver tänka igenom hur de bättre ska etablera positionen för de medier som Dafa-lärjungar driver som en del av samhället, och bli vanliga medier i det vanliga samhället, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 20 december, 2025

Joel Halldorf: Gud är revolution – sade jungfru Maria

Att jungfru Maria framställs som fridfull är en modern uppfinning. Bild ur engelskt manuskript, 1200-tal.

I konsthistorien förekommer hon ofta som öm moder. Men i en bildhistorisk underström syns hon också vredgad, redo för att bekämpa onda djävlar och härskare. Joel Halldorf påminner om julens dolda budskap.  


Jungfru Maria framställs ofta som vän och mild. En undergiven kvinna som gör vad som förväntas av henne.

När Donald Trump, som den första president någonsin, i en kommuniké uppmärksammade den katolska högtiden Marias obefläckade avlelse den 8  december låg tyngdpunkten just här: på Marias ödmjukhet. 

Men det är inte hela bilden. 

I Bibeln och den kristna traditionen framställs Maria också som krigare: en härförare i kampen mot den kosmiska ondskan och den främsta i ledet i striden mot världens tyranner. 

Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Detta tema dyker upp redan i Bibelns första bok. Kristna har alltid läst Första Moseboks kapitel 3 som en profetia om Maria. Där säger Gud till ormen – alltså djävulen – att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, och att hennes avkomma ska ”trampa på ditt huvud”.

Det är en första signal om Marias roll i motståndet mot mörkret. 

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, blir det än tydligare. I sin vision ser Johannes en havande kvinna som är ” klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Sedan utbryter en våldsam strid mellan Maria och draken – ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul”. 

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Maria framställts som härförare i den kristna konsten och åkallas som en beskyddare i krig och förtryck. Snarare kan man undra hur det kommer sig att denna bild av krigardrottningen på sina håll helt ersatts av den milda och väna jungfrun.  

Kanske beror det på den revolutionära potential som detta bildspråk bär med sig.

I den kristna konsten hittar bilder på Maria som genomborrar ormen med en lans, sätter en knytnäve i ansiktet på en hornprydd djävul eller lämnar över Jesusbarnet till en ängel medan hon själv brottar ner hin-håle. 

Men i modern tid har denna bild av den kämpande Maria framför allt levt vidare i Latinamerika. I lokala Mariauppenbarelser, som Vår fru av Guadalupe, framträder Maria som en gestalt som identifierar sig med folket: Hon visar sig för lokalbefolkningen, talar deras språk och knyter an till inhemska symboler. På så sätt blir hon en symbol för en Gud som står på folkets sida mot kolonisatörer och förtryckare. 

Denna signal har inte gått frihetskämparna förbi. I Mexiko pryddes revolutionärernas fanor av bilder på jungfru Maria under såväl frihetskriget på 1800-talet som zapatisternas revolution i början av 1900-talet.

I sin julpredikan år 1978, när militärdiktaturen hade makten i El Salvador, beskrev den katolska prästen Óscar Romero Jungfru Maria som symbolen för landets nöd och en tröstare för de politiska fångar. Sedan avslutade han: ”Det kan inte finnas någon sann julfrid utan verklig rättvisa.”

Två år senare mördades Romero i sin egen kyrka. 

När Maria själv prisar Gud i sin berömda lovsång hos evangelisten Lukas, är det just rättvisans, för att inte säga revolutionens, Gud som hon besjunger: 

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort. 

Men Trump citerar inget av detta när han hyllar Maria – och det är inte överraskande. Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Och de har goda skäl att vara oroliga. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 20 december, 2025

Artur Bagheri: ”De utgår från att vi är woke”

Karaktären i dikternas jag är en ung, omogen man utan klassanalys. Artur Bagheri har debuterat med Prinsens toner. Foto: Paulina Sokolow.

Våld, kärlek och raseri – allt filtrerat genom ett ironiskt Gen Z-språk. ”Jaget i mina texter har ingen klassanalys”.

En gris, två gris, tre gris,
skott

Artur Bagheri läser för mig högt i det stilla sorlet på Hotell Kung Carl på Östermalm. Det svarta, krusiga håret ligger som en krona på hans huvud och han bär skinnjacka. Dikten jag bett honom läsa finns i hans nyutkomna debutbok Prinsens toner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 december, 2025

Luciakonsert för Palestina kopplades till terrorstöd i Kvartal: ”Bisarrt”

Bild: Delsbo solidaritetskör / Skärmavbild från Kvartal.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”. 

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)