Den 1 februari 1979 klev Ayatolla Khomeini, iklädd sin karaktäriska prästdräkt, ur det plan som fört honom från exilen i Paris till Teheran. ”Vad känner Ni idag?” frågade en reporter på planet. ”Ingenting”, svarade Khomeini olycksbådande. På gatorna var känslorna desto starkare. Flera miljoner människor tog emot ayatollan som revolutionens frontfigur.

Den iranska revolutionen var också ett genombrott för islamiska folkrörelser som politisk maktfaktor i det moderna Mellanöstern. Komplexa faktorer avgjorde utfallet i Iran, men det islamistiska uppsvinget måste förstås som reaktion mot den nykoloniala strävan efter kontroll i regionen – och de krafter västmakterna lierade sig med i denna strävan. Viljan att välja en annan väg än den hovliga elitens västerländska avhängighet, var ett sammanfogande kitt i den brokiga revolutionära processen.
Trettio år senare är Irans öde fortfarande sammantvinnat med den USA-ledda imperialismen i Mellanöstern. Iran har utnämnts till en av ”ondskans axelmakter” och mycket propagandakraft har mobiliserats för att demonisera landets regim, så att den militära ”optionen” kan kvarstå.

Iran hotas av USA och lever i närheten av regionens absolut mest aggressiva stat, kärnvapenlandet Israel, som uppvisar total respektlöshet för varje internationellt regelverk och som öppet hotar Iran med militära angrepp. Detta kan kontrasteras mot att Iran skrivit under icke-spridningsavtalet, inte uttalar hot om militärt angrepp mot något annat land, inte anfallit andra länder i modern tid och inte heller ockuperar något annat land. Det måste vara självklart att stödja Irans rätt till självbestämmande och territoriell integritet. Om inte annat bör det med blodig tydlighet ha framgått av katastroferna i Irak och Afghanistan, och det rasistiska massdödandet av Gaza, att angreppskrig och ockupation inte är en del av lösningen utan en del av problemet i Mellanöstern.
Också Irans roll som förmodat världscentrum för politisk islam bubblar upp till diskussion med den globala häxbrygd som kokas över Mellanösterns olja. När massakern i Gaza pågått i två veckor skrev poeten Mohamed Omar i Expressen att han nu blivit ”radikal muslim”: ”Vad som behövs i Egypten är en ledare av samma kaliber som iraniernas Khomeini. /…/ Khomeini är en förebild för de islamiska motståndsrörelserna”.

Det är ett utrop värt att ta på allvar. Den återspeglar begripliga reaktioner i tiden. Men man kan inte blunda för tortyren och de blodiga utrensningar som följde Khomeini-klickens maktkonsolidering i Iran. Den senare halvan av tiden efter revolutionen har Iran visserligen blivit fysiskt moderniserat och politiskt öppnare. Men organisations- och yttrandefrihet saknas, och repressionen är omfattande. Samtidigt har de sociala klyftorna åter vuxit. Korruptionen är omfattande och en del folk i de ledande (religiösa) skikten har gjort sig stora förmögenheter. Kvinnors situation är visserligen bättre än i många grannländer, men likafullt eländig. Arbetsmarknaden innehåller få skydd för arbetstagarna och försök att organisera oberoende facklig verksamhet hör till det regimen slår ned hårdast på.

Mohamed Omar har rätt när han skriver att ”despoterna i arabvärlden fruktar Hamas eftersom de fruktar demokrati”. Det var en sådan fruktan som också fanns för en resning i Iran. Men islamismen är en bred politisk strömning som spretar i många riktningar. Den trettioåriga erfarenheten från Iran är knappast att Khomeini bör vara en förebild, utan att progressiva krafter måste bygga sin sociala bas brett för att inte klämmas sönder mellan historiens hjul.

/Ali Esbati 26/1 2009