”Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Det visar den granskning som Ekot gjort. Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar”, så står det när man går in på Ekots hemsida. 1672 enkätsvar har kommit in och det är hissnande läsning. Det är alltifrån våldtäktsförsök till utpressningar i form av får-jag-ligga-med-dig-så-får-du-jobb-av-mig. Absolut vanligast är kommentarer om kropp, utseende och klädsel tätt följt av fysiska närmanden.
Debatten har inte låtit vänta på sig och med den kommer bortförklaringar av typen ”han har ett latinskt temperament” (balettchef på Kungliga Operan), eller det är en ”utsatt grupp” och mycket ”frustration i luften” (Marie Louise Ekman i tv4s morgonsoffa). Lena Endre deklarerar att hon aldrig sett eller hört något under sina decennier vid teaterscenerna. Jesper Lindau, radioproducent och en av personerna bakom Ekots undersökning, undrar klokt i en debattartikel, hur det är möjligt, hur kan man inte ha sett eller hört något, när fakta talar för hundratals berättelser. Han konstaterar: blindhet och tystnad gynnar bara förövarna, ingen annan.
Det är i sammanhang som dessa som det blir tydligare än någonsin, att det måste finnas fungerande fackklubbar på arbetsplatserna, som kan ta fajten när du själv inte vågar eller orkar.
Till sist. I denna kontext ska vi inom svensk teater/film/dans/kultur verka. Det är här vi ska utvecklas, gestalta och skapa berättelser. Måste man blunda för att orka; spela med för att kunna fortsätta och på så vis bli en del av det förtryckande systemet? Jag tycker det är hög tid att ställa frågan: Vad händer med människor som måste tjäna sitt levebröd under dessa omständigheter?
Jag menar, det är inte för intet man känner för att läsa om Valerie Solanas SCUM-manifest och en onyanserad dag tycker jag att hon helt klart är något på spåren.