Förra året släpptes hans 1 400 sidors mastodontverk The great war for civilisation – The conquest for the middle east, en genomgång av vad väst gjort för att kunna behålla kontrollen över Mellanöstern. Jag träffar Robert Fisk i hans hem i västra Beirut, med utsikt över Medelhavet, och det israeliska krigsfartyg som vaktar där. Det har varit tio fruktansvärda dagar i Libanon, tio dagar av grundlig förstörelse av infrastruktur, sjukhus, vägar och människoliv.
Vad händer i Libanon?
– Det som händer är en repetion av samma teatrala cyniska smutsiga krig som vi sett 1978, 1982, 1993, och 1996. Israelerna tror att de är på ett korståg mot världsterrorn, den här gången med hjälp av Bush. Libaneserna menar att de är offren, vilket naturligtvis är sant. Syrierna befäster sin roll i Mellanöstern genom att använda Hizbollah för att bestämma utvecklingen, vilket de gör. Men det handlar också om den uttänkta och medvetna israeliska förstörelsen av Libanon och dess konfessionella samhälle. Den här operationen måste ha planerats i månader av Hizbollah. Till exempel måste de ha varit medvetna om den brutalitet med vilken Israel skulle svara. När de angrep krigsfartyget som låg utanför Beiruts kust, så klev de inte bara upp en dag, efter att ha ätit lite hummus, och sade: ”Där är ett israeliskt krigsfartyg, det skjuter vi på”.
De väntade i veckor på det där skeppet, och de visste att det skulle komma, och missilen sköts från Jennah. För flera veckor sedan skickade Hizbollah en liten obemannad spaningsfarkost över norra Israel, och identifierade den israeliska militärens hemliga kontrollcenter, en plats som heter Miron, och i Israel är känt som operation Apollo. Och de placerade missiler på toppen av berget.
Och målet har varit att producera samma brutala och grymma svar som Israel nu varit så vänliga att bistå Hizbollah med.
Vad vinner Hizbollah på den här operationen?
Hizbollah kontrollerar
– De visar vem det är som faktiskt kontollerar Libanon. Tror du att det är mr Siniora som styr Libanon, han som gråter på tv? Knappast.
Räknar de då kallt med de hundratals civila libaneser som kommer att dö i attackerna?
– Ja, det är jag säker på att de gör, på ett väldigt kalkylerat sätt. Ja.
I Sverige handlade det mesta om rapporteringen härifrån om den tillfångatagna israeliska soldaten i Gaza, de två tillfångatagna soldaterna i Libanon, och om de hemvändande turisterna som suttit fast i Libanon.
– Det är inte så min tidning rapporterat härifrån. Vi har pratat om den otaliga mängd civila dödsoffer i Libanon, och de lika grymma, men på en mycket mindre skala, civila dödsoffren i Israel.
Varför är då rapporteringen så skev?
– Det här kan vi prata om i timmar. I USA är medierna i stort pro-israeliska, eftersom om de kritiserar Israel för mycket så kommer den israeliska lobbyn att fördöma dem, och kalla dem antisemitiska. I Storbritannien har vi samma problem, men min redaktör säger bara till dem att försvinna. Människor som kallar hederliga kritiker av Israel för antisemiter gör den verkliga antisemitismen rumsren. Det är vedervärdig lögn. Vi är inte antisemiter, och min redaktör har tagit ställning för att alltid trycka sanningen, oavsett vad någon säger om oss, och det är också vad vi gör.
Men jag är äcklad och skäms över den generella rapporteringen i den västerländska pressen, med några få lysande undantag. Coria della Serra, Irish Times, en eller ett par mindre nyhetstidningar i USA, The Independent, The Guardian. Det är patetiskt, verkligen patetiskt. Jag tittade på BBC, och deras massiva kraftansträngning för att insinuera att Israel lider lika mycket som Libanon är skamlig att lyssna till.
Tror du att detta kommer att förvärras allteftersom kriget fortgår?
– Jag vet inte. Min kristallkula har gått sönder.
Jag har läst din bok…
– Har du läst ut den? Herregud, då kommer jag och förhör dig på den till jul.
I din bok säger du att du är förvånad över att den arabiska och muslimska världen varit så återhållsam i sin reaktion mot västvärlden.
– Ja, det är jag, men jag vet inte hur länge det kommer att vara. Jag var nere i Cherifa, där de mördat alla de där människorna i ett kvarter, och man kan inte ens hitta dem. Jag minns att jag då tänkte att ett nytt 11 september kommer att äga rum.
Den här idén att man konstant ska kunna förlita sig på att den muslimska världen ska svälja straff efter straff är ren galenskap. Araberna ser ju på al-Jazira och ser det halshuggna barnet som vi i väst inte visar.
Jag har intervjuat flyktingar på en skola i Aicha Bakkar, där administrationen i skolan sköttes av Hizbollah…Men varför var det Hizbollah, och inte den libanesiska regeringen?
– Det är den frågan du måste ställa till dig själv.
Älskar Hizbollah
Alla flyktingarna berättade hur mycket de älskar Hassan Nasrallah, och att han är den enda ledaren i Mellanöstern som verkligen gör något mot israelerna. Hur farliga är Hizbollah verkligen mot de amerikanska och israeliska intressena i Mellanöstern?
– Om Hizbollah kan frammana denna barbariska respons, som vi ser framför oss just nu, då blir Hizbollah plötsligt väldigt viktiga. De blir Syriens och Irans finger i Mellanöstern.
Eller om man som amerikanerna tror att det finns ett system, och ett aldrig avtagande nätverk av världsterror, en cancersvulst i den libanesiska kroppen, som den israeliska generalkonsuln i New York kallade det igår, då ökar Hizbollah i värde. Jag har noterat hur de återanvänder gammalt språk, eftersom det var exakt vad den israeliska premiärministern Menachem Begin kallade palestinierna 1982, och exakt vad Shimon Peres kallade dem 1986.
Men alla de här skrävlarna, som jag kallar dem, Ehud Olmert, Nasrallah med flera. De använder brösttoner. Men det är skitsnack. Ehud Olmert säger att de aldrig kommer att förhandla om fångar, eller hur? Israelerna har alltid förhandlat om sina fångar, och de kommer verkligen inte att sluta nu, så de kommer att göra det den här gången också, och i framtiden också. 2004 bytte de 1 054 arabiska fångar mot två döda israeliska soldater och en israelisk spion. Det är ju löjligt. Jag tror inte att de kommer att invadera södra Libanon. De kanske skickar trupper över gränsen, men de kommer inte att försöka ta området, eftersom de skulle få sina näsor avklippta. Hizbollah skulle älska ifall israelerna försökte erövra södra Libanon.
Israelerna säger att de har en blockad av libanesiskt farvatten. Det finns ingen sådan blockad.
Sedan förra fredagen när Hizbollah träffade deras krigsfartyg, och dödade fyra besättningsmän, så brann skeppet i 15 timmar, och de förlorade nästan skeppet, det sjönk nästan. Det finns inga skepp från den israeliska flottan här, för de vill inte riskera att bli sänkta.
Det existerar ingen blockad av libanesiskt farvatten, men BBC står och och påstår att så är fallet. Självklart kan de inte ha sina skepp här, men västerländska journalister måste lära sig att sluta använda deras språk och föra deras lögner vidare. Alla fartyg säger att de har israeliskt tillstånd att resa in och ut ur Beiruts hamn, men ärligt talat tror jag inte att ett franskt krigsfartyg behöver be om tillstånd.
Fråga skandinaverna
Och varför skulle ett skepp med skandinaviska civila behöva be om tillstånd av Israel för att lämna libanesiska hamnar?
– Precis. Det borde du fråga skandinaverna. Det är löjligt, men det är vad de gör. De ber om fri lejd, det är vad de gör, för att träda in i libanesiskt farvatten. Jag skulle förstå det om de ville evakuera folk i Haifa, men Beirut? Genom att be dem om tillstånd så lämnar man över jurisdiktionen till Israel.
Censuren som Israel försöker att tvinga på medierna i norra Israel, och den som nu Hizbollah försöker införa här i Libanon, har knappt väckt några reaktioner, utan setts som naturliga i ett krig. Hur tycker du att medierna borde agera?
– Många arabiska nyhetsmedier har direktsändningar över bombningarna. Al-Jazira, LBC, al-Arabiya, och så vidare. Vem är det som försöker tysta de arabiska kanalerna? Jo, Israel. Idag sköt Israel sönder LBC:s och Al-Manars tv-master. Men ingen försöker tysta israeliska tv-stationer.
Men varför då denna respekt för censuren?
– Alla respekterar cencur. Alla påtvingar sig själva en självcensur. Inte jag men många andra.
Förminskning i språket
– Det är inte så att alla säger: ”Vi måste skriva samma sak.” Men det har blivit en vana. Jag vill inte kalla dem ”ockuperade områden” för jag vet att min redaktör kommer att få klagomål, så då kallar jag dem ”omstridda områden”, vi kallar inte muren för en mur, utan ett ”stängsel”. Vi kallar det inte för en koloni, utan en bosättning, eller ett ”område”. Och genom en ständig förminskning i språket så förvandlar man palestinierna till oresonliga våldsverkare. För varför kastar palestinier sten mot israeliska tanks, om det handlar om en liten skärmytsling, som går att lösa över en kopp te, eller i en rättssal?
Men journalister anpassar sig till detta, det blir en vana. Man vill inte vara en kontroversiell journalist. Låt oss bara få ut storyn. Alla kommer förstå varför, eller hur.
Det är ett väldigt tydligt fenomen bland svenska journalister, om de använder ett kritiskt språk mot Israel så skulle de anklagas för att vara ensidiga, och skickas hem för att skriva travtabellen, eller något.
– Det är vedervärdigt, och det är patetiskt, och fullständigt onödigt. Hitler mördade sex miljoner judar. Allt är sant. Men vi är inte ansvariga, vi är en ny generation. Jag föddes 1946, min far stred mot tyskarna i första världskriget, och i andra, och min mor deltog i andra världskriget, för flygvapnet. Och jag får brev som säger till mig att min mor är Adolf Eichmanns dotter. Det är oacceptabelt.
Vad ger dig hopp i Mellanöstern?
– Ingenting.
Inget?
– Det enda hopp som finns här är att så många unga libaneser skickades utomlands under inbördeskriget för att utbildas, i Genève, Paris, London och New York, att de kommit tillbaka för att bygga uppp sitt land igen, och vägrar dras in i ett nytt inbördeskrig. De har blivit vuxna.
Och nu flyr de landet.
– Ja, nu flyr de landet igen, och jag klandrar dem inte. I det här landet finns en inneboende motsättning. Det kan inte vara en modern stat när det finns en konfessionalism att presidenten måste vara maronit, och premiärministern måste vara sunnimuslim, och talmannen måste vara shiamuslim, och så vidare. Men skulle man bortse ifrån religiös tillhörighet så upphör landet att vara Libanon. Det är problemet.

Hanin Shakrah