Alltsedan den tiden då jag lusläste Kalle Anka-tidningar och militaristiska amerikanska flygplanstidskrifter har jag älskat science fiction. Min science fictionsamling har överlevt alla flyttar och hittat sin väg från pojkrummet mitt via studentlyorna i Berlin, Malmö och Rinkeby till resans ände i Norrköping. Samlingen har under årens lopp hunnit växa till sig.
I samlingen finns Isaac Asimov, som 1992 gick bort efter en mycket produktiv karriär som författare och redaktör. Han skapade flera stora science fiction-romaner som bygger på naturvetenskapliga ”hårda fakta”. Mest känd är han förmodligen för sina tidiga berättelser kring en värld där robotar med mänskliga drag stegvis tar över i stort sett allt manuellt arbete. Asimovs robotberättelser utgjorde ett medvetet och intelligent försök att komma loss från 1920- och 30-tales skräcklitteratur, som ofta använde sig av ”robotar” som ett slags Frankensteinmonster.
Asimovs ursprungliga robotberättelser diskuterade en rad etiska och filosofiska frågor kring det tekniska framstegets inverkan på samhället, i en tid då framtidsoptimismen och tilltron i teknikens under i det närmaste var absoluta, det vill säga på 1950-talet. Asimov tog ställning för en vetenskap som skulle ta sitt samhälleliga ansvar, bland annat genom att påpeka att konstruktionen av tänkande och kännande maskiner ställde konstruktörerna inför djupgående moraliska problem.
Nästan exakt 50 år efter originalets publicering kommer den första biofilmen som bygger på element från Asimovs kända novellsamling I, Robot (Jag, Robot). Lagom till julruschens slutspurt släpps nu filmen I, Robot på den svenska DVD- och videomarknaden.
Förutom själva titeln och några utvalda element, såsom de tre robotlagarna, har manuset ingenting att göra med Asimovs novellsamling. Konsekvensenligt heter det också att filmen har ”suggererats” av Asimovs verk. (Det är pinsamt uppenbart att man helt enkelt vill tjuvåka på Asimovs rykte. Det var filmbolaget 20th Century Fox som ändrade titeln på Jeff Vintars manus Hardwired när de köpte rättigheterna för några år sedan av ett annat filmbolag.)
Ironiskt nog så är det just Frankensteinmotivet som utmärker Hollywoodversionen av I, Robot, en tämligen okomplicerad actionrulle med Will Smith i huvudrollen. Smith är Del Spooner som traskar irriterat omkring i ett Chicago som år 2035 är packat med all sorts robotar. Han har ett rykte om sig att vara knäpp, därför att han misstänker att robotar utgör något slags hot mot mänskligheten. Detta anses emellertid vara omöjligt, då alla robotar konstrueras enligt tre vattentäta ”lagar” som förhindrar att de skulle kunna skada en människa. Givetvis bygger hela filmen på frågan om dessa etiska lagar på något sätt skulle kunna kringgås.
Att filosofera kring förhållandet mellan människa och intelligenta maskiner är inte något nytt ämne. En som tog sig an den frågan, förutom nämnde Asimov, var till exempel författaren Philip K. Dick, vars mångbottade verk givit upphov till riktigt bra Hollywoodproduktioner som Bladerunner och Minority Report. Hur kan man förhindra att allsmäktiga datorer eller intelligenta robotar vänder sig mot mänskligheten? Vilka problem ställs samhället inför när intelligenta maskiner tar över allt fler verksamhetsområden? Hur ska man hantera icke-biologisk intelligens? Sådana frågor utgör standardrepertoaren i genren. I, Robot förvaltar detta arv på ett frustrerande dåligt sätt.
Spooner visar sig givetvis vara profeten som ingen vill lyssna på förinnan det är för sent, det vill säga, folk börjar tro på honom när en hel robotarmé redan har börjat löpa amok. Då får man också veta att Spooner själv är något slags robotkampmaskin, eftersom han efter en svår olycka syddes ihop med hjälp av en del metalliska proteser som ger honom övernaturlig styrka och snabbhet.
På ett ungefär liknande irriterande sätt som i Bicentennial Man eller A.I. exploateras frågan var gränsen mellan mänsklig och maskinell intelligens går när maskiner visar förmågan att ha känslor och drömmar. Den etiska diskussionen utgör dock här bara ett slags transportmedium mellan actionscenerna, utan att man riktigt orkar hänga med. I filmen kombineras annars en ganska så platt konspirationstråd (en ”centralhjärna” vill ta över samhället enligt teorin om att mänskligheten måste räddas från att förinta sig själv) med skicklig produktplacering och ganska tafatta dataanimationer.
Därför skulle jag inte ge en spottstyver för denna produktion. Avstå från köp och investera pengarna i något annat, till exempel Isaac Asimovs bok I, Robot.
