Juni 1982. Jag hade precis slutat sjätte klass i Bergaskolan, Uppsala, och det var dags att göra arenarockdebut. Mor och far hade kommit över biljetter till Rolling Stones andra Ullevikonsert, och jag var i himlen. Stones var mina stora hjältar. De uråldriga sextiotalslåtarna, men också nya Tattoo You. Att få se dem i verkligheten var magi för trettonåringen. Konserten i sig minns jag minst lika mycket för dess enorma pastellfärgade scen och dess gigantiska publikhav, som för själva musiken. Stones öppnade med Under My Thumb och avslutade med Satisfaction, och biljetten har jag kvar. Hundra kronor.
Åtta år senare var jag tillbaka i Göteborg. Vi hade biljett till första kvällen, men redan i Bältesspännarparken på väg till Eriksbergsvarvet lyckades jag komma över en biljett till konsert nummer två för en ynka hundring. Svartabörshajarna utanför varvet var desperata och på marken låg kortlekar av biljetter. Känns märkligt idag. Konserterna var helt OK, även om euforin inte alls var densamma som åtta år tidigare. Allra mest minns jag att jag inte såg Mick Jagger i favoritlåten Sympathy for the Devil, eftersom han stod högst upp i ett torn och jag för långt fram.
1995 så. Stockholms Stadion, Voodoo Lounge-turnén, och jag kan inte minnas några större svårigheter vid biljettanskaffande. En jättekran som en gigantisk glasögonorm dominerade scenen och sinnesintrycken. Not Fade Away och Tumbling Dice – den bästa Stonesöppning jag upplevt. 1998, tillbaka till Ullevi. Jag hade flyttat till Sveriges framsida och kunde promenera till giget. Biljetterna hade blivit dyrare, men man behövde inte oroa sig för utebliven konsert. Och alla biljetter kostade lika mycket, oavsett var på arenan man stod eller satt. Stones hade återinfört Let’s Spend the Night Together, allt var frid och fröjd, och de tillresta Stockholms- och Uppsalapolarna trivdes gôtt bland alla goa gubbar. Plötsligt skulle Stones tillbaka till Sverige – en månad senare! Globen, panik. Hur skulle man få biljetter till denna lilla klubb i Stonesmått mätt? Efter att ha ringt oavbrutet i tre timmar kom jag fram, och bannemig – det fanns biljetter kvar! Dock bara de billigaste, bakom scenen – högsta vinsten! Scenen var inte skymd alls, utan Mick, Keith och de övriga kom och poserade inför oss lika mycket som inför dyrbiljettköparna. Här hade dock trendbrottet skett. Nu skulle man betala utefter platsegenskap. Ju bättre desto dyrare. Uppemot tusen spänn är ingen ovanlighet sedan dessa dagar. Fast de verkade ha missat att de billigaste biljetterna i själva verket var bäst! Vi hade mycket trevligt på den bästa Stoneskonsert jag upplevt.
2003. Stones är tillbaka och gör hela tre konserter i Stockholm. Och ännu bättre – de ska spela på en klubb. Sedan jag var tolv har jag drömt om att få se Stones på ett litet ställe, så jag och kamrat Johan ringde och ringde och ringde. På fyrdubbla telefoner. Två biljetter per man var max, så det här skulle vi nog greja. Vi satsade allt och förlorade. Vid det laget var både Stadion och Globen utsålda. Skulle jag efter tjugo år tvingas missa en Rolling Stones-turne? Som jag svor, som jag deppade. Efter lång och trogen tjänst – var detta tacken?
Molnen skingrades. Rolling Stones skulle till Helsingfors. Biljetter fick vi, och som de sanna fans vi packade vi oss till Finlands undersköna huvudstad förra tisdagen. Våra platser låg väl sju mil från scenen, men med storbildsdukar kändes det rätt schysst ändå. För första gången fick jag höra storfavoriten Bitch, och som vanligt var det en njutning att befinna sig bland tusen och åter tusen karaktäristiska tung-tröjor.
Men sedan kom man hem. Stones överallt. Ärligt talat känns det helt sjukt att Stones spelar tre Sverigekonserter, och jag är inte på en enda! Konceptet med tre olika stora spelningar är visserligen lovvärt – det måste vara skitkul för publiken på Cirkus. Men för oss andra då? Vi genuina Stonesälskare som kunde glömma att få biljett? Det sunda hade varit två konserter på Ullevi i Göteborg. En konsert hade räckt för att täcka de tre Stockholmsspelningarna och mer därtill. Och framför allt bör alla biljetter kosta lika mycket.
Idag går vipfolket i första hand. Sedan de feta plånböckerna. Allra sist kommer alla vi som verkligen brinner för musiken. Vi får finna oss i att sitta med kikare – om vi alls kommer in.
Men jag ska inte gnälla. Tvärtom hälsar jag Rolling Stones välkomna tillbaka! Nästa gång sitter alla vi andra, vi som inte fick biljett, inne på Cirkus. Och ifall Sir Michael Philip Jagger inte känner sig alltför utfattig den dagen, då kanske man har råd att äta en bit mat innan konserten också!