Ett av de tröttaste påståendena under 2020 var det att corona­krisen även innebar en kris för kapitalismen. ”Jaså, nu passar det med staten!” skojade Vänster­debattörsson med Höger­debattörsson när samhällets mest uppenbara svagheter blottades, lagren med livsviktiga materiel gapade tomma i just-in-time-produktionens namn och företagens företrädare tiggde om allmosor.

En som brydde sig mindre om både tjuvnyp och liberala dogmer utanför klassrumsverkligheten var Investors och Wallenberg­familjens ledare Jacob Wallenberg. Han lyfte i stället luren till regeringen (via DN 17/3) och krävde kompensation ur statskassan till sitt SAS under den tid flygplanen blev stående på grund av fallande efterfrågan. ”Vad det privata kan göra får vi se sedan”.

För kapitalismen har sedan länge lämnat den fria konkurrensen och idén om marknaden som en garant för ekonomisk lönsamhet och effektivitet bakom sig. Det försöker vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski hamra in i sin nyöversatta bok med den iögonfallande titeln Folkrepubliken Walmart. Den amerikanska detaljhandelskedjan är förvisso värd vårt förakt men trots allt en planekonomisk förebild när det kommer till att producera, organisera samt styra utbud och efterfrågan, även om den gör så i syfte att bedriva ”uppenbart samhällsskadlig verksamhet”.

Walmart upp­fyller inte bara kriterierna för en planerad ekonomi utan – i egenskap av världens tredje största arbets­givare efter USA:s försvars­departement och Kinas armé – dessutom en planerad ekonomi lika stor som Sovjet­unionen under kalla krigets höjd­punkt. Medan vissa konkurrenter litat till nyliberala teorier för att konkurrens­utsätta interna funktioner inom ett företag (eller myndighet) i syfte att effektivisera dem, präglas Walmart av den mycket synliga knytnäven och lavetten snarare än den osynliga handen. Grundaren Sam Walton var, likt Jacob Wallenberg, en framgångsrik kapitalist just eftersom han tidigt insåg att ”Adam Smiths berättelse om kavata stenåldersmänniskor som klarade sig genom ’byteshandel’ är lika fantasifull som kreationisternas Eden där människor red på dinosaurier”.

Arbetarklassens förut­sättningar för ett över­tagande av extremt väl­oljade produktions­medel verkar således vara inom räckhåll. Om vi bortser från hur själva över­tagandet ska gå till, för där velar för­fattarna mellan drömmen om världs­revolutionen och en väldigt inom-­akademisk syn på historien som i första hand en strid mellan olika ekonomiska teoretiska modeller, för att slutligen landa i ett riktigt Annie Lööf-­svar om en ”för­hoppning att vänstern, och sam­hället som helhet, kan åter­ta ambitionen att göra en sådan planering till ett rikt­märke för våra lång­siktiga visioner”.

Men frågan om hur makt­övertagandet ska gå till är heller inte den enklaste att knäcka och till bokens förtjänster hör att författarna varken skäms för att de är vänster eller frossar i historiska misslyckanden utan gör ett välkommet försök att i stället gå på offensiven.