Det är snart jul. Det är alltså ett utmärkt tillfälle att titta närmare på några av de uttryck som arbetarrörelsens julfirande har tagit sig: Röda julottor och socialistiska jultidningar. På 1880-talet började arbetarrörelsens växande organisationer runt om i landet arrangera socialistiska, röda julottor på juldagens morgon, en tradition som sedan fortsatte långt in i modern tid. Förutom de röda julottorna firades andra socialistiska motsvarigheter till det borgerliga samhällets högtider, som Röd pingst och Röda flaggans dag 6 juni.
Till formen liknade de socialistiska julottorna de kristna. På ett typiskt program fanns gemensam sång, tal och diktuppläsning. De röda julottorna fungerade som ett sammanbindande kitt mellan organisationerna på vänsterkanten. Det var välkommet, inte minst efter 1920-talets alla förödande splittringar. Det fanns en bredd i firandet, man samlades och lyssnade till representanter från olika organisationer, som talade om gemensamma motståndare som den reaktionära kyrkan, krigsfaran, arbetslösheten och borgarklassen.
Paul Almén berättar i C. H. Hermanssons intervjubok Kommunister om julottorna i Silvergruvan, nära Hällefors, på slutet av 1920-talet: ”varje juldagsmorgon under en rad år ordnade [vi] socialistiska julottor med växling varje år med föredragshållare från olika partier och fackliga organisationer. Deklamation, sång, amatörteater gjorde att salens ca 200 platser var fyllda.” De så kallade svartrockarnas, det vill säga prästernas, tal om ”frid på jorden” i juletid sågs som ett hån och var särskilt avskytt. 1930 arrangerade kommunisterna en gudlös julotta i Folkets hus i Stockholm och på flygbladet läser vi: ”Det finns ingen frid på jorden under kapitalismen – utan endast kamp, du klasskamrat.”
I det borgerliga samhället fanns sedan 1850-talet en tradition av att ge ut jultidningar. De erbjöd bland annat lättsamma texter med anknytning till julen och reproduktioner av konstverk. Denna tradition inspirerade arbetarrörelsen, och 1894 gav socialdemokraterna ut jultidningen Julfacklan för första gången. (Efter splittringen 1917 fortsatte socialdemokraterna att ge ut den till 1961). Norrskensflamman gavs ut som en jultidning 1904, innan den blev en tidning med regelbunden utgivning 1906. För att nämna några andra exempel gav de kommunistiska kvinnorna under 1920-talet ut Arbetarhemmets jul och Arbetarkultur, SKP:s förlag, gav under 1930- och 40-talet ut Röda Facklan.
Mycket kraft lades på jultidningarnas framsidor som ofta var konstverk i sig. Det vanligast förekommande motivet var variationer på temat fackla som lyser upp midvinterlandskap. Tidningarna innehöll artiklar som behandlade dagspolitiska frågor, ateism och författare, ofta även noveller och dikter. Ibland anknöt innehållet till julen. Ett exempel från Röda Facklan 1931: En anonym författare kommenterar det ständiga flödet av krigshetsande leksaker på marknaden, som ”uttänkts och tillverkats i syfte att befästa [en] borgerlig världsåskådning”. Författaren exemplifierade med en italiensk fascistdocka, komplett med tofsmössa på huvudet och handgranat i handen, och olika militäruniformer i barnstorlekar från Sverige och Tyskland.
Hanna-Tekla Palm belyser kvinnornas situation under julen i en artikel i Arbetarhemmets jul 1922. Kvinnornas ”jul är försakelsens och dubbelt tung blir den för arbetarkvinnan som under umbäranden fått sig ålagt att i fattiga arbetarhem pressa tillbaka den värsta nöden, att den inte alltför hemskt må grina fram mot den helg som har det vackra mottot: ’Frid på jorden!’ /…/ Arbetarkvinnor, kamrater, revoltera mot det nuvarande samhällets orättfärdighet, vid juletid såväl som annars!” En vers i Röda Facklan 1931 visar den tidens syn på julen: ”Barnet i krubban! Jultomten! Alltihop är lögn, jullögn! /…/ Men i morgon? Julklockornas sövande klang om frid på jorden skall förbytas av den nya tidens dånande stormklockor som manar till samling, kamp!”
Det socialistiska julfirandet är historia. Jultidningarna har kanske spelat ut sin roll, för det finns ju knappt pengar till vanliga vänstertidningar. Kyrkan är idag inte lika reaktionär och har inte heller samma maktställning som på den tiden då de röda julottorna arrangerades. Men vänstern är ju fortfarande motståndare till kriget, arbetslösheten och borgarklassen. Det kanske är dags att återuppta traditionen med breda, röda julottor?
