Innan romantikens diktare hittade på romantisk kärlek kring 1800-talets början var äktenskap en handelsmässig och diplomatisk sak. Man giftes ihop med någon i utbyte mot en bit mark eller dylikt och det var inte så mycket mer med det. Men sedan Lord Byron och makarna Shelleys lidelsefulla litterära utsvävningar så har den moderna människan fått för sig att äktenskap handlar om att älska sin partner.

En sfär i vilken konceptet ”gifta sig med någon man inte känner” fortfarande lever är i det sociala experiment-programmet Gift vid första ögonkastet (GVFÖ), vars åttonde säsong nu visas. SVT:s relationsexperter jämför ett gäng kravlistor från olika sökande och matchar sedan ihop fyra par vars profiler på papperet ser ut att passa ihop. Sedan puttar de ut båten (parens äktenskap) i vattnet och så får vi se om den flyter eller sjunker.

Oftast sjunker den. Endast 4 av 21 par är fort­farande gifta sedan starten 2014. Ingen är, efter åratal av att ha sked­matas med populär­veten­skapliga teorier om kärlek i sen­kapitalismen, för­vånad. Sedan dejting­apparnas herra­välde in­leddes har jakten på kärlek blivit mer och mer lik jakten på ett par bra byxor. Man letar mål­medvetet i affärerna tills man hittar ett par man gillar och har dem tills man tröttnar och börjar om. Det finns väl för all del ingenting som säger att man inte kan älska dessa byxor i resten av sitt liv, men alla omständig­heter pekar på att man kan och bör köpa ett par nya när de inne­varande inte längre duger.

Tinderlogiken gör gällande att en rent teoretisk överblick av en annan människa kanske kan bära hela vägen ut i det riktiga livet och översättas till kärlek. Det har säkert hänt, men en konsekvens som påfallande ofta visar sig är att man i stället för att lappa och laga byxorna när de blir lite trasiga, slänger dem och köper nya. Man blir en kund som inte ska behöva nöja sig när marknaden svämmar över av andra singlar.

Varufierandet av kärlek är endemiskt i gig­app-samhället, där allting man inte orkar eller kan ordna med själv läggs på entreprenad. Någon cyklar hem ens mat, hämtar ens skräp, lägger ett paket från Apotea i ens tidningsfack och någon hittar en partner till en. I dejtingappar en algoritm, men i GVFÖ personal. Ingen kan lastas för att längta efter ett förhållande, särskilt inte när individualism-­extremismen verkar ha gjort svenskarna mer ensamma än någonsin, om man ska tro SCB:s statistik för singelhushåll och socialt isolerade.

På pappret ser det inte så fel ut med det arrangerade äktenskapets nyttomaximering i förening med kundens längtan efter någon som ger den maximala kärleksavkastningen för investerad tid. Båda har samma instrumentella inställning till relationer. Men om det gick att tillverka kärlekskänslor på artificiell väg så hade vi gjort det för länge sedan, innan både MDMA och Tinder, eftersom idéhistorien framför allt varit upptagen av just kärlek. Om man ska tro Žižek (och i förlängningen Lacan) i boken Ideologins sublima objekt, så är kärlek ett försök att fylla ens egen inre längtan efter den andre med hjälp av dennes åtrå, genom att upplåta oss själva till den andre i skepnad av det hon åtrår. Man vill säga: jag är vad som fattas dig, min hängivenhet och mina uppoffringar till dig kommer att göra dig hel. Kärlek handlar inte i första hand om att göra mig nöjd utan om att göra dig nöjd för jag älskar dig så mycket. Ganska långt kast från kravspecar och profiler.