I filmen Band Aid (2017) säger den kvinnliga protagonisten, spelad av regissören Zoe Lister-Jones själv, vid ett tillfälle ”den enda lyckan i en kvinnas liv är att äta”. Repliken träffade mig som en kanonkula i magen. Det var sant. Det enda obesudlat njutbara i en kvinnas liv är när hon erövrat maten. Andra nöjen som brukar lyftas som livets goda är antingen beroende av minst en andra part (kulturupplevelser, fina relationer) eller av ett utrymme och pengar (resa, ett vackert hem och vackra ting). Eller så sker de på en arena där kvinnor traditionellt inte varit de stora vinnarna. Sex är ett sådant fält, så även mat. Så det krävs ett visst bemäktigande först. Men där sex också hänger en del på andra människor kan mat vara helt och hållet en privatsak.

Jag tänker på detta när jag läser tidningen Vi:s intervju med Sara Meidell, Västerbotten-kurirens kulturredaktör som nu är aktuell med boken Ut ur min kropp. Den handlar om författarens goda relation till ätstörningen anorexia nervosa och har redan risats och rosats ymnigt på landets kultursidor. Det har oftast låtit så här: ”boken glorifierar svält och en massa tjejer kommer att gå på det” mot ”det är litteratur, inte en handbok från 1177 och förresten så är luften fri”. Meidell är noga med att inte generalisera utan berättar om de positiva effekter anorexin har haft på henne personligen. Så ingen ska kunna gå in och säga att det där inte stämmer. Ingen kan säga emot att hon upplever att hon blir bättre på sitt jobb när hon är hungrig.

Mycket ska man läsa innan hjärnan efter lång svält börjar ätas upp som den smaskiga fettreserv den är. Det är en vida känd förklaringsmodell att anorexi handlar om kontroll. Är man en van läsare på ”thinspiration”-forum har man sett det mesta, argument i stil med att man tar makt över kroppen och därigenom ställer sig utanför samhällsidealen.

Naomi Wolf skriver i feministklassikern Beauty Myth från 1991 att kulturens svar på kvinnors politiska landvinningar bland annat varit att skapa omöjliga skönhetsideal att hålla kvinnor upptagna med i hemmet och äktenskapets ställe. Ironiskt nog finns en passage i Vi-intervjun som beskriver Sara Meidell så här: ”När andra (läs patriarkatet) krävt att hon ska vara en kropp med allt vad det innebär, så har hon ställt sig utanför”. Men patriarkatet vill ha en svag kropp som inte tar plats och inte orkar göra motstånd. Från korsetterna till i dag. Även Kardashians och fitnessidealet vill detta för kvinnan, trots en fernissa av hälsosamhet och att lyfta fram ”kvinnliga former”: vänd blicken inåt, lås in dig i din kropp.

Det ligger i tiden att lyfta kvinnosvälten igen. New York Post publicerade nyligen artikeln ”Bye-bye booty: Heroin chic is back” (2/11) och på TikTok flödar inlägg under illa förtäckta ”thinspo”-taggar som ”whatieatinaday” (”vad jag äter på en dag”). Det är logiskt, sist det pinnsmala var på modet var under 90-talets lågkonjunktur. Det var då begreppet ”heroin chic” myntades för att sedan, år 1999 dödförklaras av Vogue. Så det är ett tecken i tiden om något. Vi har tio svältår framför oss.