Trots att jag vet att det är mycket kallare i Centraleuropa än i Stockholm i slutet av januari åkte jag mot bättre vetande som en del av den svenska delegationen till en av världens största festivaler för tecknade serier, Festival international de la bande dessinée d’Angoulême. Om man är någotsånär intresserad av serier vet man att Frankrike är satirens förlovade land. Ingen vet riktigt varför det är så. Kanske för att liberté, egalité, fraternité gjort yttrandefriheten starkt rotad i den franska folksjälen. Kanske för att upplysningens ideal med Voltaire i spetsen gjort akten att skända till en hederssak. Kanske för att de vägrar växa upp. Hursomhelst är detta landet som gav oss Charlie Hebdo (tveksamt tack) och dit mästaren Robert Crumb flyttade när han var färdig med USA. Ingenting är förbjudet att skämta om i Frankrike, på gott och ont.

Medan jag kryssade runt bland besökare i europeisk anti-stil – skrikig dunjacka, slitna jeans och mössa med applikationer – drogs jag in av avantgarde-tecknandets hypnotiska skönhet. Här fanns vackra trycksaker: böcker, tidningar, affischer och vykort. De är gjorda i alltifrån krita till risograftryck. Det i serievärlden nu så populära greppet att inkorporera en knallig neonfärg i ett annars avskalat färgspektrum lever och frodas på kontinenten. Vad som däremot lös med sin frånvaro var den fula, typiskt franska satiren. Förlaget Cornélius som ger ut bland andra Crumb på franska hade förvisso några gubbprovokativa titlar på display. Men förutom det möttes festivalbesökarna för det mesta av antingen Tintin, Spirou eller estetisk perfektion där innehållet inte sällan kommer i andra hand.

Det är en trend som kan spåras tillbaka till åren som ledde fram till 2016, alt right-rörelsen och Trumps era. Under det tidiga 2010-talet lade västvärlden in en försiktig växel mot social rättvisa. Tankar om jämställdhet i media och inom politiken präglades av feministiska och antirasistiska idéer. Satir kunde exempelvis bestå av att håna ”vita, kränkta män” som reagerade komiskt negativt på sagda idéer. Som alltid med samhällsrörelser kommer det dock förr eller senare en backlash. Till exempel 68-vänsterns plakat byttes ut mot inåtblickande gröna vågare och 2014 års krav på representation på kultursidorna blev 2018 års lockelse av ”huskvinnan”.

Detsamma har skett inom satiren om man ska tro utbudet på Angoulême. Den vulgära (och i Frankrikes fall påfallande ofta lätt rasistiska) sparka-åt-alla-håll-satirbilden har fått stå tillbaka för den i litterär bemärkelse mer postmoderna konstbilden. Det suggestiva, introspektiva, individuella och tolkande. Samtiden kommenteras genom individens erfarenheter av arbetsmarknaden, relationer och psykisk ohälsa i stället för att säga ”så här är det, Macron är en jättebebis i blöja”.
På väg ut från mässområdet fastnar min blick på ett omslag, kusligt likt Art Spiegelmans serieklassiker Maus, men svartvitt. Hakkorset som också finns på Maus är där, men de svarta figurerna under är avbildade som katter i stället för möss. Av den pratglada försäljaren får jag veta att boken kostar 270 euro, för att den är ”förbjuden”. Katz är en kopia av Maus, med den enda skillnaden att alla djur i boken är utbytta mot katter. I originalet avbildas nazisterna som katter, judarna som möss och polackerna som grisar. Författaren Ilan Manouach, som kanske snarare är en konceptkonstnär, menade att han genom att göra alla till katter belyser att alla är människor (eller ja, katter?). Det fanns ingen inneboende biologisk artskillnad som gjorde nazisterna och judarna till ”naturliga fiender” utan all grymhet utfördes så att säga mellanmänskligt. Manouach stämdes 2012 för upphovsrättsintrång och hela upplagan av Katz skulle förstöras. Några exemplar överlevde tydligen.

Personligen tycker jag att det verkar vara en lite platt poäng att framföra och då med hjälp av ett verk som just Maus. Ett av de största, om inte det största, i sin genre. Nej, ”if you come for the king, you best not miss”, för att citera killarnas favorit tv-serie The Wire. Historien om Katz intresserade mig dock ändå. Oavsett Manouachs ansats är den ett exempel på någon som gör någonting hen riskerar att kritiseras för. Någonting med nerv.

Vi får den satir vi förtjänar. I en navelskådande, individcentrerad tid, då var och en ska göra informerade val för att stoppa jordens undergång medan fossilkapitalistiska strukturer får stå orörda, är det inte så konstigt att kritik mot systemet kommer i form av skildringar av individens umbäranden. Saker och ting upplevs som mer komplicerade och intrikata än att försöka avsätta några politiker eller ockupera ett kårhus. Det kanske de är också. Hur man än vänder på steken får man höra att man kan få det bättre om man själv gör någonting annorlunda. Det är undergångens melodi och den spelas i våra airpods medan vi tittar på en illustration föreställande ett naket par med packade resväskor, stående i vad som först verkar vara en gatulyktas sken men sedan visar sig vara solen.

Rojin Pertow är chefredaktör på seriemagasinet Galago och medverkade i juryn för Flammans satirtävling.