Roman om en rättegång

Störst av allt
Malin Persson Giolito
Wahlström & Widstrand

I samband med att Malin Persson Giolito debuterade 2008 gjordes i Expressen en på samma gång märklig och typisk intervju med henne tillsammans med fadern, Leif GW Persson. Giolito fick frågor om huruvida GW hade varit viktig för hennes skrivande, om han hade hjälpt till med förlagskontakter, om hur deras berättande skilde sig åt, och så vidare. Trots att intervjun gjordes med anledning av Giolitos debut, var det GW som stod i centrum. Jag kan bara hoppas att detta slags förminskningar hör till det förgångna. För med den nya romanen Störst av allt har i mina ögon dotter vuxit om pappa.

Boken betecknas som ”en rättegångsthriller” och det är en passande benämning. Läsaren får på bokens första sida veta att en skolskjutning har ägt rum, att romanens berättare Maja är den enda som överlevt och att hon har skjutit två klasskamrater. Därefter får vi parallellt följa Majas upplevelser i nutid i rättegångssalen och i häktet, och hennes berättelse om de händelser och som ledde fram till dådet. Vi vet alltså från början ungefär vad som har hänt, men inte varför. Romanen blir därigenom en berättelse om uppsåt, vilket på ett elegant sätt väver samman rättegången med triangeldramat mellan ungdomarna Maja, Sebastian och Samir. Läsaren får försöka besvara samma fråga som romanens domare och nämndemän: Hur ska jag döma Maja? Detta berättartekniska nummer gör att man är på tårna från start till mål.

Till saken hör också att romanen är skriven i förstaperson, något som jag gärna skulle se betydligt mer av inom svensk spänningslitteratur. Ett jag-perspektiv är ett effektivt sätt att skapa osäkerhet hos läsaren: Vad har egentligen skett? Går det att lita på berättaren? Giolito utnyttjar denna spänning förträffligt. Till en början framstår Maja som gåtfull och rätt osympatisk, men efter hand djupnar bilden. Vi börjar förstå vem hon är och varför hon agerar som hon gör.

Skolskjutningen äger rum på Djursholms allmänna gymnasium. En av huvudpersonerna är son till Sveriges rikaste man, en annan till fattiga invandrare i Tensta. Men trots att detta är välanvända stereotyper, och trots att överklassen målas upp som både dryg och världsfrånvänd, lyckas Giolito komma bortom klichéerna och skriva fram levande, riktiga människor på ett sätt som verkligen imponerar. En stor del av förklaringen ligger i att det alltid är ur Majas perspektiv vi får möta dem. Och Maja är suveränt tecknad som brådmogen tonåring – full av träffsäkra cynismer, på samma gång odräglig och omöjlig att inte känna igen sig i.

Störst av allt är en gedigen roman om en rättegång, och en angelägen roman om klassklyftor. Scenerna från domstolen inger stort förtroende och den fördelningspolitiska vänsterkritik à la Piketty som här och var kommer fram saknar inte alls udd. Men det är inte detta som gör att romanen står ut i den svenska spänningslitteraturen. Giolitos storhet ligger i hur hon genom små men precisa detaljer lyckas skriva fram allt det där svårbestämbara som försiggår på det mellanmänskliga planet – de tveeggade replikerna, de motstridiga känslorna, de komplexa relationerna. Hon är helt enkelt en mycket god människoskildrare.