Jag låter mig charmas av serveringsroboten Bellabot från Webot, när dess gulliga kattfejs på displayen reagerar nöjt på ett kli bakom ”örat”. Trycker man på ”dance”-knappen börjar den snurra i cirklar till musik. Skärmen är lika mycket till för att kunna visa reklam och erbjudanden, men ansiktsuttrycken gör mycket för hur robotarna tas emot på arbetsplatser, menar företagets talesperson.

– Folk älskar dem, döper dem till olika namn och ser dem som medarbetare. De kan bära 40–60 kilo, avlastar personalens armar och ben samtidigt som mer tid frigörs till service. Vi har dem på Max och Gröna Lund, men också lager, sjukhus och flygplatser.

Bland scentalarna är många eniga om det största hindret på resan mot världsbästhet – lagar, regler och trög byråkrati, Sveriges och EU:s i synnerhet. Energiminister Ebba Busch, som går på scen direkt efter statsministern och kallar svenska folket ”sina aktieägare”, menar att det är välkänt att ”USA uppfinner, Kina kopierar, Europa reglerar”.

För andra gången av säkert fyra under dagen får jag höra att ”det är svårt att lagstifta om något man inte riktigt förstår” i förhållande till AI – som ett argument för minskad reglering av teknologin. En som för fram liknande tankar är kommundirektör Ulrika K Jansson, som under ett samtal om AI i stadsplanering presenteras som ”CEO of Karlstad”.

– ”Disruptiva idéer” inom tekniken håller på att påverka politiken också, och i någon grad tror jag faktiskt att det är nödvändigt, menar Ulf Kristersson från scenen.

– Det finns en tradition inom politiken som är väldigt långsam. Självklart finns även tillfällen då man måste tänka igenom saker väldigt noggrant, men ibland krävs ett målmedvetet och snabbt agerande.

”Rör dig fort och paja saker” myntades av Mark Zuckerberg som motto för hur hans tidiga Facebook skulle arbeta. Frasen har blivit ett mantra för uppstartsvärlden och teknikindustrin – även om Mark själv meddelade år 2014 att han ville ersätta det med det osexigare ”Rör dig fort med stabil infrastruktur”. I dagens uppfinnarkretsar pratar många hellre i termer av att disrupt – ”störa”, röra om i grytan – än att bygga eller fixa något.

Den skadeglada filosofins kung Elon Musk, som Techarenans grundare Omid Eklashi så sent som förra året beskrev som sin drömbokning till mässan, får vid det här laget anses krönt. Med den trolliga pseudomyndigheten Doge – ”Departementet för statlig effektivitet”, döpt efter ett tio år gammalt nätmem med en gullig shibahund – har han sedan Donald Trumps valvinst tillämpat filosofin på USA:s statsapparat, genom att i halsbrytande fart svepa rakt genom den och slita ut allt och alla som känns för kostsamt eller ”woke”.

När Musk stöpte om Twitter till X på samma manér sattes nazistiska propagandakonton, transfobi och hans egna skämt i det algoritmiska rampljus som blivit viktigare för makthavare än nästan alla andra sociala medieflöden, och omkring hälften av alla anställda sparkades. Sedan köpet har bolaget tappat nästan 80 procent.

Doge har än så länge hunnit lansera en så demokratisk hemsida att vem som helst kan redigera den (vilket en hackergrupp stolt visade upp i veckan), läckt hemliga uppgifter från några av USA:s mest ljusskygga underrättelsemyndigheter, sparkat och yrvaket försökt återanställa ingenjörer med ansvar för landets kärnvapen, och skurit så mycket i vetenskapsbudgeten att MIT-forskare larmar om den amerikanska innovationens och tillväxtens död.

När moderatorn frågar Ulf Kristersson om ”interventionen” vi ser från Musk och Trump svarar han att ”affärer alltid har påverkat politiken”, och drar en parallell till Ebba Gröns Staten och kapitalet – en ”bra rockcover” från 80-talet. Statsministern tycker visserligen inte att offentlig sektor och demokrati fungerar som ett uppstartsföretag, och ogillar ”retoriken och hårdheten” på andra sidan Atlanten. Men överlag är tonen förstående, närmast inspirerad.

– Det finns en frustration i många demokratier just nu. Våra länder var alla rätt nöjda med att inte bara vara ”legitima”, vi var också framgångsrika och blomstrande. Vi var länderna med alla innovationer och rikedomar. Och det har förändrats de senaste två eller tre decennierna, ganska hastigt. Om vi inte ändrar på det kommer Europa att bli ett museum jämfört med andra delar av världen.

Linda Nyberg braskar för att hon ”svär i techkyrkan” innan hon ställer frågan om varför en hög teknikutveckling i jakten på bättre ekonomi verkar sammanfalla med en mindre lycklig befolkning, och om det faktiskt är den ”trendande” försvarsteknologin vi behöver mest av.

– Jag skulle vilja ha något annat än ”dödstech”. Jag vill se ”fredstech”, god teknik. Vill ni inte göra människor lyckliga också?

Statsministern dröjer inte med svaret.

– Det vill vi, absolut. Men just nu skulle jag säga att försvarstech är fredstech.

Spridda applåder bryter ut i publiken. Ulf Kristersson fortsätter.

– För bara några år sedan hade vi en period där folk sade ”vi investerar bara i hållbara företag, därför exkluderar vi sådant som försvarsteknologi”. Jag tycker det var en dålig idé då, och en ännu sämre idé nu.

För att komma ned på jorden en aning efter öppningstalen hälsar jag på några glada uppstartare, med ögonen på arbetsmiljö snarare än ”dödstech”. Det känns inte helt odystopiskt att sätta sig i ”kontorspodden” från Framery, men när den charmiga säljaren satt på maximalt luftflöde och stängt glasdörren är det skönt att höra arenasorlet tystna.Det känns lite som att sitta i första klass på ett tåg.

Reklambroschyren med tekniska detaljer om Webots Hello Kitty-liknande assistenter vänder sig tydligt till arbetsgivaren, som sägs kunna spara en heltidsanställds årslön (350 000) på att hyra en robot, trots att man samtidigt menar att roboten ”aldrig helt kan ersätta en människa”. Som ett AAS-bolag (”as a service”) står Webot endast för uthyrningen. Jag frågar vem som faktiskt bygger robotarna.

– Ja, det är som med all elektronik. Vem bygger din mobil?

Någon underleverantör i Kina, föreslår jag, och får inget vidare svar. Bland bilder på modellerna finns även en mer människolik robot, men också en ”hund” med ett fäste på ryggen som för tankarna till Black Mirror-avsnittet Metalhead. Där tvingas huvudpersonerna fly genom vildmarken från mördar-plåthundar inspirerade av verklighetens Boston Dynamics-modeller, som bland annat “sniffat” efter bomber åt polis i Massachusetts.

I närheten står två uniformerade poliser och nickar intresserat åt en örnlik propellerdrönare. Mannen från tillverkaren Apeleon berättar att de främst har olika fraktuppdrag i åtanke, och försäkrar mig om att de inte vill jobba med några militära kunder.

– Men du kan absolut montera övervakningsutrustning på den, en laserskanner till exempel.

Vill du växa globalt bör det finnas så få restriktioner som möjligt i vägen. Det är dock inte möjligt inom försvarssektorn, då du inte kan göra affärer med vem som helst där ute. Eller inte bör, åtminstone.

På panelsamtalet ”Att stärka försvarstekniken: finansiering för tillväxt” är kopplingen till det militära mer framträdande. Där deltar Jens Holzapfel från det helsvenska drönarbolaget Nordic Air Defense. De utvecklar en ”dual use drone interceptor platform”, en plattform för neutralisering av drönare för ”dubbel användning”. Produkter som kan användas både civilt och militärt är ett hett ämne på mässan. Främst verkar klassificeringen ses som ett föråldrat kryphål, för att rättfärdiga något man hellre hade gjort fokuserat och helhjärtat.

– Inte ens Natos egen försvarsfond tillåts vara renodlat militär, de kräver också dubbelanvändning, säger Stefan Granlund från Danske Bank med genuin upprördhet i rösten.

– Jag hade tyckt det var trevligt att röra sig bort från det, inflikar Cailin Greiner, som med jämna mellanrum tiden klargör att hon talar ”från venture-kapitalisternas perspektiv”.

Jens Holzapfel går ett steg längre.

– Inga europeiska skattepengar borde gå till fonder som förbjuder militära investeringar.

Försvarsmarknaden är ”en väldigt speciell marknad”, som Madelene Rydén, direktör på branschorganisationen Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) uttrycker det. Men även i en bransch med de ”långa tidsperspektiven” är det långa upphandlingsprocesser och byråkratiska bromsklossar man suckar över. Efter att en kille från Nasdaq ställt en fråga hinner jag få mikrofonen:

– Hur går det ihop att bli ”bäst i världen”, som uppstartsbolag i en global ekonomi, inom det militära där geografiska och politiska gränser är väldigt viktigt?

Stefan Granlund från Danske Bank ger sig på att svara.

– Vill du växa globalt bör det finnas så få restriktioner som möjligt i vägen. Det är dock inte möjligt inom försvarssektorn, då du inte kan göra affärer med vem som helst där ute. Eller inte bör, åtminstone.

Länder han anser vara ”självklart” svartlistade är Kina, Iran, Ryssland – och Saudiarabien, som svenska staten sedan 2005 har haft ett ökänt militärt samarbete med. Landet är en totalitär islamistisk diktatur, som lett ett blodigt krig i Jemen sedan 2015 med hundratusentals civila offer.

2012 avslöjade Ekot ”Saudiaffären”, att Försvarets forskningsinstitut FOI haft långtgående planer på att hjälpa bygga en avancerad vapenfabrik i landet i utbyte mot att Saudiregimen skulle köpa Saabs radarsystem Erieye (nu ersatt av nästa generation Globaleye, som grannen Förenade arabemiraten hittills lagt 23 miljarder kronor på).

Drönarna ska låta oss utkämpa Schrödingers krig

Agri Ismaïl: Snart hörs drönarnas surr överallt

Kommentar Agri Ismaïl

2015, senaste gången frågan om att bryta avtal blev en riktigt het potatis igen, skrev chefer från 31 av Sveriges mäktigaste företag – Nordea, Investor, Volvo, H&M och Ericsson med flera – under en debattartikel i DN, där man menade att det vore ”att äventyra Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner”, något som skulle ha förödande effekter på ”ett av de mest exportberoende länderna i världen”.

Kristerssons uttalande om ”fredsteknik” från öppningstalet citeras även här. Panelen efterlyser mer gränsöverskridande industrisamarbeten inom Europa, samt mer privat riskkapital till militära uppstartsbolag – ”likt CIA:s investeringsfond In-Q-Tel, jag tror Pentagon har en också”, utvecklar Jens Holzapfel. Danske Bank-representanten lyfter fram Peter Thiels underrättelseföretag Palantir som ett exempel på ett av fältets få ”enhörningar” – ett uppstartsbolag värderat till över en miljard dollar.

Fintech (finansteknologi) och spelindustrin nämns som bra rekryteringsbaser. Frasen ”så kallad moral och etik” nämns sarkastiskt. Jag blickar ut över resten av arenan från det mindre konferensrummet, och läser en skylt med texten ”Strawberry Arena – ett rum för känslor”.