Rosa oktober var månaden för att sprida medvetenhet om bröstcancer. Många har säkert skymtat den rosa insamlingsbössan vid butikskassorna. Cancerfondens kampanj Rosa Bandet har i 20 år samlat in en dryg miljard till forskningen, och väckt starkt engagemang för frågan hos både privatpersoner och företag.

Länge har bilderna på bröstcancerpatienter i kampanjmaterialet nästan uteslutande föreställt vita medelålders kvinnor, som ler med ett rosa band på blusen. Men det är inte de som drabbas värst av sjukdomen.

I årets Bröstcancerrapport Utanförskap i cancerscreening presenteras skrämmande siffror från den ojämlika vården. Den visar att dubbelt så många utrikes födda kvinnor uteblir från sin mammografi jämfört med inrikes födda, och många missar därför möjlighet till behandling i tid. Som Bröstcancerförbundets ordförande Susanne Dieroff Hay förklarade i Nyhetsmorgon finns en språklig barriär: ”Att man inte riktigt förstår vad som står i kallelsen, att man är rädd för undersökningen och rädd för att det kan orsaka cancer i sig.”

Rapporten visar även att 31 procent av kvinnorna från utanför Europa uteblir från mammografin, mot 16 procent för inrikes födda. Särskilt tydligt blir skillnaden bland dem med lägre utbildningsnivå.

Därför presenterar Bröstcancerförbundet ett antal råd till Sveriges vårdmottagningar. Att hitta ett gemensamt och tydligt språk för kallelsen, att skriva den på olika språk, anställa hälsoinformatörer, slå hål på fördomar om screening, och röra sig i kretsar där språkbarriärer finns.

Att kvinnor som redan lever i utanförskap dör i större utsträckning borde vara en betydligt större nyhet bland politiker.

Tyvärr passar de samtidigt på att skuldbelägga afrosvenska kvinnor i sin nya kampanj. I sociala medier delar de följande vittnesmål i sociala medier: ”I Somalia, där jag växte upp, går man inte till sjukvården om man tror att man är frisk”. Inlägget är nu borttaget, men frågan är hur lämpligt det är att få kampanjen att handla om att kvinnor från ”andra kulturer” är dåliga på att söka vård.

Så vad kan vården göra för att nå fler? Enligt studien har sju av tio inte förstått kallelsen på grund av språkbrist, två av tio har hört att undersökningen gör ont, och var tionde är rädd för diagnosen. En viktig åtgärd är alltså flerspråkigt informationsmaterial och informatörer med lokalkännedom. Tyvärr saknas handlingskraft. Att kvinnor som redan lever i utanförskap dör i större utsträckning borde vara en betydligt större nyhet bland politiker.

Nu behövs krafttag från alla håll, utan att förstärka stereotyper. Rapporten är användbar, nu behöver den bara hamna i händerna på våra makthavare.