Liksom några när nobelpriset i litteratur offentliggörs ropade jag Äntligen (fast tyst för mig själv) när jag såg att Nina Björk med den auktoritet hon har inom vänstern skrivit en positiv bok om Rosa Luxemburg. Nu skall väl de som var kritiska till oss som ville få bort Lenin från VPK:s partiprogram äntligen och slutgiltigt ge med sig.
Jag hoppas också att Björks rika och lättlästa bok skall ”ingjuta mod hos vänstern och samtidigt få debatten på rätt köl igen” som hon sa telefonintervjuad av Gregor Flakierski (Flamman, nr. 37/2016). Men om det skall lyckas är boken otillräcklig. Den saknar nämligen det enligt min mening allra viktigaste som Rosa skrev: korrigeringen av Marx.

I sitt stora arbete från 1912, Die Akkumulation des Kapitals, skrev Luxemburg om två huvudströmningar inom den borgerliga politiska ekonomins syn på världskapitalismens framtid. Dels fanns optimisterna som trodde på möjligheten av en ständigt mer internationaliserad och dynamisk världskapitalism med frihandel och obegränsade kapitalrörelser. Dels fanns pessimisterna som såg befolkningstillväxt, otillräcklig köpkraft eller andra hinder för en spontan kapitalistisk tillväxt. Politiskt ledde synsätten till liberalism respektive statssocialism eller konservatism, alla tre riktningarna på olika sätt apologeter för kapitalismen.
Så långt var hon ganska trogen Marx. Men därifrån tog hon ett steg vidare. Schemat för utvidgad reproduktion och kristeorin har, skrev hon, en väsentlig lucka. De utgår ifrån en sluten kapitalism, som växer, centraliseras och går under i kraft av sina egna utvecklingslagar. Men den mest avancerade kapitalismen är beroende av sin icke-kapitalistiska omvärld. När den brittiska textilindustrins produktionskostnader blev för höga kunde den importera bomull från USA, där slavarbetskraften ännu var billig. När tysk maskinindustri mättat sina inhemska marknader, kunde kapitalisterna expandera i Argentina, Egypten och Turkiet.
Den icke-kapitalistiska om­världen fungerade således som en sorts säkerhetsventil för de ledande kapitalistländerna. Slutsatsen blev att kapitalismens sammanbrott inte kunde komma förrän den var global.
Rosa kunde därför aldrig tro på socialism i ett land. Därmed blev hon lika omöjlig som ideolog för den reformistiska socialdemokratin som för den statsbärande kommunismen. Som det stod i de sovjetiska läroböckerna: Hon hade en felaktig syn på den nationella frågan.

Nina Björk pekar på en paradox. Dels trodde Rosa på ”vetenskaplig socialism” – att kapitalismen måste bryta samman av sina egna inre motsättningar och att socialismen var historiskt nödvändig. Dels hyllade hon arbetarklassens egna spontana demokratiska rörelser som underifrån skulle bygga socialismen. Jag tror snarare att Rosa bytte åsikt. När hon grälade med Bernstein hade båda fel. Kolonialismen var inte den högre kulturens rättighet och socialismen kunde inte byggas genom reformering av staten som han trodde. Men Rosa insåg inte då klasskompromissernas nödvändighet och den demokratiska revolutionens omöjlighet. Efter socialdemokratins historiska svek 1914 tappade hon tron på det ödesbundna och gick in för det frihetliga.

Rosa trodde liksom Marx på den allmänna och lika rösträtten, den som bolsjevikerna föraktfullt kallade ”borgerlig demokrati”, hon var för gradvisa reformer och hon hatade kriget. Lenin kallade det nya tyska oavhängiga socialdemokratiska parti som Rosa anslöt sig till för socialpacifistiskt. Och han föraktade det nya vänsterparti i Sverige som bildades i maj 1917 av de mest hängivna freds- och rösträttskämparna. Rosa däremot hyllade oss då partiet grundades: ”Den grå himlen rämnar” skrev hon i ett telegram från fängelset.
Björk citerar Rosa då hon 1918 skrev att Lenin och Trotskij funnit ett botemedel mot kapitalismen – att eliminera demokratin över huvud taget – som var värre än sjukdomen. Det var den texten som Clara Zetkin på uppdrag av den sovjetiska statsledningen försökte övertala redaktören för Rosas samlade verk att utesluta och sedan bränna manuset.

Så i motsats till vad flera recensenter av Björks bok påstår var Rosa inte kommunist i den betydelse begreppet har i dag i den stora folkmajoriteten. När det tyska kommunistpartiet grundades nyåret 1919 ville Rosa att partiet skulle heta socialistiska arbetarpartiet. Hon ville också att partiet skulle ställa upp i det utlysta riksdagsvalet. Men hon röstades ner. Två veckor senare mördades hon.
Nästa år fyller Vänsterpartiet 100 år. Jag hoppas att det är 1917 års demokratiska vänstersocialistiska parti och därmed Rosa Luxemburgs frihetliga och demokratiska linje som vi främst skall hylla.