I Baltikum finns det många ryssar. I exempelvis Lettland uppgår de till över en tredjedel av invånarna.
Men Baltikum har ett historiskt arv att göra sig av med, och ett annat att förvalta. I kampen för den egna identiteten har Lettland, sedan ett antal år, valt att göra det årliga hyllandet av de egna SS-bataljonernas heroiska strider mot den sovjetiska annekteringen (och de egna judarna, men det nämns inte) till en officiell angelägenhet.
En fortsättning på kampen mot ryssarna är att de ges få möjligheter att bli fullvärdiga medborgare. Trots att de flesta är födda i landet, långt efter kriget. Som ryssar är de är alla Stalins lakejer och bärare av den ryska arvssynden, ungefär.
För en regering som den svenska, med hög svansföring i retoriken om de mänskliga rättigheternas betydelse i utrikespolitiken, kunde det ju här finnas lite att diskutera med sina Östersjögrannar.
Från en regering som gör anspråk på att vara historiemedveten, ordnar förintelsekonferenser och skriver officiell statshistoria kring vad vi må berätta om, kunde det ju rent av begäras en smärre markering mot statsledningar som står sida vid sida med åldrade nazilakejer vid minnesmonument. Och kanske visa att Sverige har åtminstone en gnutta dåligt samvete för den egna taktiserande pragmatismen under andra världskriget.
Men tyvärr. Alltsedan regeringen Bildt lanserade de baltiska ”broderfolken” som första prioritet på den utrikes- och handelspolitiska dagordningen, har inte ett ord hörts från Rosenbad.
Vad säger utrikesminister Laila Freivalds när Jörn Svensson på DN Debatt kritiserar de baltiska staternas medborgarskaps- och minoritetspolitik? Jo, att ”Sanningen är att Lettland uppfyller de krav på minoritetsskydd som EU ställer. Problemet i Lettland och Estland är inte att medborgare diskrimineras utan att det finns ett stort antal människor som inte är medborgare”.
Det är en intressant och tolkningsbar formulering. Antingen handlar det de facto om diskriminering och då är det ett problem i sig – och det vore ju i så fall något att ta itu med.
Eller, vilket tyvärr är troligare, menar Freivalds att just eftersom de inte är medborgare så går det inte att tala om diskriminering. Och att de inte är medborgare beror på att de inte själva vill (och detta har Freivalds tidigare uttalat, som svar på kritik i våras). Simsalabim – flytta skulden till offren.
Skulle denna freivaldska logik tillämpas i andra diskrimineringsdiskussioner, exempelvis gentemot invandrare i Sverige eller palestinier i Israel, vore det dags att bli riktigt mörkrädd. Eller, vänta nu – det kanske är just vad som sker?