Denna senaste kris i Kosovo vecklar inte ut sig mitt under inbördeskrig men heller inte som resultat av Slobodan Milosevic eller någon annan lokal diktators nationalistiska politik. Pogromen kom till i en provins som har styrts av FN och kontrollerats av Natotrupper sedan 1999.
Den uppkom efter skapandet av övergångsstrukturer enlig västliga riktlinje, efter att val hållits till ett nytt parlament och efter oräkneliga konferenser till förmån för regionens återuppbyggnad. Det är nu uppenbart att inget av detta har lyckats. Västlig intervention har inte löst problemet, bara ändrat lite grann på det.
Trots detta är väst ovilligt att acceptera någon skuld för att ha gjort Balkan till ett permanent katastrofområde. Under hela 1990-talet var det vanligt att skylla allt på serberna.
Inte på Milosevic regim, utan på det serbiska folket. Bilden av serber som våldtäktsmän och angripare blev lika mycket en kliché i västlig liberal propaganda som bilden av det drabbade ortodoxa slaviska bröderna hade varit i den ryska nationalistiska mytologin. Serber var huvudskurkar i Hollywoods actionfilmer och tv-serier fram till 2001 då de snabbt blev utbytta av islamistiska terrorister.
Så fort saker och ting i i Irak började hetta till kom Balkan i bakgrunden, men tragedin där fortsatte som förr.
Det är slående att inte ens den ryska folkliga opinionen har blivit särskilt upprörd över de senaste nyheterna från Kosovo. För fem år sedan var ryssarna sjuka av oro över sina serbiska bröders öde.

När USA började bombningarna av Belgrad kastade protesteterande demonstranter stenar på USA:s ambassad i Moskva och många ryssar drömde om att ta värvning i den serbiska armén.
Moskva reagerade officiellt med uttalanden som var anmärkningsvärt långt från den provästliga liberala retoriken som då rådde i Kreml. Ingenting liknande har skett denna gång.
Regeringen har begränsat sig till en rad återhållsamma, tandlösa och riktigt obegripliga uttalanden. Inte ens oppostionspolitikerna verkar särskilt upprörda.
Fast i sitt interna käbbel verkar de inte ens ha märkt att den senaste krisen överhuvudtaget har ägt rum. Inte ens de mest hårdföra nationalisterna har tid längre att stå upp för sina slaviska bröder.
Under 1990-talet fick ryssarna god användning av det serbiska temat i inrikespolitiken. Myten om det lilla heroiska folket kontrasterades mot det officiella Rysslands bländande impotens och dess tillmötesgående attityd mot väst. Slobodan Milosevic fick spela den positiva hjältens roll och antitesen till ”västlige förrädaren” Boris Jeltsin. Den ryska eliten, uppdelad i ”västliga” och ”patrioter”, var mitt upp i en identitetskris och serberna såg som ett medel för att lösa denna.
Vladimir Putins första period vid makten har löst krisen på ett annat sätt: Rysslands elit har konsoliderats kring Kreml. Även om regeringen och de väpnade styrkorna inte är mer effektiva nu efter fyra års Putinstyre har Kremls propagandister upptäckt nya sätt att förena folket med status Quo: Putins mesmerism, kombinerat med höga oljeprisers smärtstillande effekt skapade en känsla av föryngring. Serberna blev onödiga.
I Västeuropa befinner sig en betydande del av de liberala och till och med vänsterpolitiker som applåderade bombningarna av Belgrad och ockupationen av Kosovo för fem år sedan i antikrigslägret. President george W. Bush´Irakpolitik har alienerat många européer som fram tills nyligen stödde idén om humaitär intervention. Men till och med nu är få av dessa nyblivna pacifister villiga att erkänna att deras ståndpunkt under det sena 1990-talet var tragiskt och kriminellt felaktig.

Det skulle inte krävas mycket. Poängen är inte att väst backade upp fel sida i konflikten. Serbiska nationbalister är inte anständigare än de albanska som uppviglar till upplopp och mord. I fejder som denna finns det inga ”Good guys”, bara dåliga och väldigt dåliga. Och att med säkerhet bestämma vem som är vad av dessa två alternativ är omöjligt.