När Donald Trump talade om Ukraina strax efter att han tillträtt, lade han fram förslag med betydande eftergifter till Moskva – bland annat ett formellt erkännande av Krim som ryskt territorium och att överge planerna på att släppa in Ukraina i Nato. Sex månader senare gör Kreml fortfarande anspråk på fem av grannlandets oblaster och vill inskränka landets säkerhetsgarantier.
Rysslands oförsonlighet sägs ofta spegla hänsynslösheten hos en enda man – Vladimir Putin – men förklaras bättre i ljuset av den debatt som följde på USA:s senaste invit till Ryssland. Även om två olika läger har uppstått är de överens om en princip: att inte ge vika en tum när det gäller Ukraina.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ironin är slående. Efter invasionen 2022 hoppades USA och EU att slå undan benen för Putin genom hårda sanktioner. Då var en ekonomisk skilsmässa mellan Ryssland och väst otänkbar: 35 procent av Rysslands utrikeshandel gick till EU, dubbelt så mycket som med Kina. Ryssland var EU:s tredje största handelspartner, strax bakom USA och Kina.
År 2016 placerades över 70 procent av de ryska direktinvesteringarna utomlands i EU-länder, och andelen var ännu högre om man räknar in skatteparadis som Cypern, Luxemburg och Nederländerna. De största investerarna i Ryssland var Storbritannien, Tyskland och Frankrike, som tillsammans hade tillgångar värda nästan 314 miljarder kronor. Många oligarker och höga tjänstemän – liksom deras makar och barn – bodde eller studerade i London, Paris eller Nice.
Den liberala oppositionen har hoppats på en spricka i denna styrande elit. I ett brev 2023 till Josep Borrell, EU:s dåvarande utrikeschef, uppmanade Leonid Volkov – den mördade politikern Aleksej Navalnyjs närmaste medarbetare – till att häva sanktionerna mot oligarker som inte hade stött invasionen. På så sätt hoppades han ”utlösa en kedjereaktion av offentliga fördömanden av kriget och splittring inom den ryska eliten” (Medusa, 9/3 2023). Så blev det inte. I stället återvände de flesta miljardärer till Ryssland och bekräftade sin lojalitet.
Sedan 2022 har regeringen erbjudit två motiveringar för invasionen. Enligt den första använder det hegemoniska väst Ukraina som ett verktyg för att kuva Ryssland – ett argument som bygger på idén om den ”globala majoriteten”, nästan synonymt med det globala syd, som reser sig mot väst. Allt med en antiimperialistisk retorik som ekar från Sovjettiden.
Utrikesminister Sergej Lavrov har anammat denna ton, som utvecklats av intellektuella nära Kreml, såsom Sergej Karaganov, ordförande för tankesmedjan Rådet för utrikes- och försvarspolitik (SVOP). I utrikesministeriets officiella tidskrift ställer Lavrov ”den globala majoritetens intressen, som representerar 85 procent av världens befolkning” mot de ”nykoloniala politikerna” i en ”begränsad grupp västländer, ledda av USA” (10/10 2023). Den prestigefyllda tankesmedjan Valdajklubben har diskuterat idén ingående, med asiatiska och afrikanska stats- och regeringschefer som deltagare.
Den andra berättelsen framställer Ryssland som en Noas ark för Europas traditionella och kristna värderingar, som har förråtts av ledarna i väst – en doktrin som sprids av högerextrema profiler som Aleksandr Dugin. ”Det finns två Väst”, förklarade han vid konferensen för en multipolär värld i Moskva i februari 2024. ”De liberala eliternas globalistiska Väst och det traditionella Väst.” Det senare är också ett offer, förklarade han, och försöker nu resa sig till uppror. Multipolaritetens seger innebär alltså inte nederlaget för det ”kollektiva Väst”, utan dess återgång ”till sina klassiska grekisk-romerska och kristna rötter”.
Sedan kriget började har Moskva försökt släta över alla tecken på splittring i samhället, inte minst inom den styrande klassen.
Denna messianska ideologi förs även fram av kretsen kring oligarken Konstantin Malafejev, som äger Tsargrad TV. Han finansierar ett stort nätverk av ultrakonservativa tankesmedjor, och har även ombud inom statsapparaten. Bland deltagarna på hans ”Forum för framtiden – 2050”, som hölls den 9–10 juni, fanns fyra regionala guvernörer, Rysslands barnrättsombud Maria Lvova-Belova (som också är hans hustru) och utrikesminister Lavrov själv. Redan 2023 hävdade Andrej Belousov – landets första vice premiärminister, numera försvarsminister – att Ryssland kan bli en ”livbåt” för europeiska och amerikanska konservativa eliter.
Fram till nyligen hade de två berättelserna samexisterat fredligt. Varje lojal politiker och intellektuell var fri att använda ”antiimperialistiska” eller ”messianskt konservativa” argument – och i valfri proportion. Men utsikten till en uppgörelse mellan Putin och Trump under toppmötet i Alaska den 15 augusti har förvandlat dessa nyanser till skiljelinjer.
För Aleksandr Dugin handlar en överenskommelse med USA delvis om geopolitisk pragmatism. På sin blogg kritiserar han Kina försiktigt: ”Xi Jinpings projekt för en ny sidenväg (BRI), liksom hans andra globala projekt baserade på principen om mänsklighetens gemensamma öde, kan ses som en annan typ av globalism – centrerad kring Kina i stället för USA”. En överenskommelse med Trump skulle ge Ryssland ett större handlingsutrymme inom en ”världsordning av stormakter”.
Den USA-allians som Dugin och Malafejev förespråkar innehåller inga eftergifter till Ukraina. ”Trump måste förstå att Ukraina antingen blir vårt eller upphör att existera”, förklarar Dugin. ”Ge det till oss – vad ska han ens med det till? – så kan han börja med att annektera Kanada och Grönland. Jag tror till och med att vi skulle låta honom ta ädelmetallerna.”
Tanken på en sådan allians har oroat ryska företagsledare och byråkrater som arbetar med ekonomiskt samarbete med Brics-länder – särskilt Kina, som stod för 15–20 procent av handeln före 2022 men 34 procent år 2024. Logistik, försvar, bilar och telekommunikation är särskilt beroende av den kinesiska marknaden, och företag inom energi och livsmedel har genomfört stora projekt som en del av landets omorientering österut. Med stöd från Vneshtorgbank (VTB) levererar stora energibolag som Rosneft, Gazprom och Rosatom råvaror till Kina. Brics står nu för hälften av Rysslands handel, medan utbytet med Europa har minskat med två tredjedelar.
Vissa eliter är oroliga för att sanktionerna ska hävas och västerländska företag återvända till den ryska marknaden. Efter att tillfälligt ha förvaltats av Rosimushchestvo (myndigheten för statlig egendomsförvaltning) överfördes flera miljarder dollar i västerländska tillgångar till de mest Kreml-lojala företagsledarna – som nu fruktar att behöva lämna tillbaka en del, när relationerna med USA oväntat förbättras. För att stilla oron lovade Putin i slutet av maj inför en publik av företagsledare att staten inte skulle tolerera västerländska företag som ”försöker strypa oss” och tillade att ”vi måste svara i samma mynt” mot Microsoft, Zoom och andra tjänster som agerar mot landet. I detta antiimperialistiska språkbruk döljs vad som i själva verket är ekonomiska bekymmer.
Utsikten till en uppgörelse mellan Putin och Trump under toppmötet i Alaska den 15 augusti har förvandlat dessa nyanser till skiljelinjer.
Skillnaderna debatteras nu mer öppet. Den Putinallierade författaren Zakhar Prilepin, tidigare dumaledamot och vice ordförande för partiet Rättvisa Ryssland, angrep Trumps anhängare i Ryssland: ”Ni två kan inte styra planeten själva, ni korrumperade människohandlare, ni amerikanska stövelslickare, redo att överge hela det globala syd på ett ögonblick om en brunsprejad hand smeker er kind?” Liknande känslor återfinns bland inflytelserika militärbloggare, varav många ser varje närmande till USA inte bara som ett hot mot Rysslands suveränitet, utan som en del av en plan att åter göra landet till en västlig underhuggare och råvaruleverantör.
Mer återhållsam är Fjodor Lukjanov, chefredaktör för Russia in Global Affairs, som kallar det ett ”strategiskt misstag” att samarbeta med USA på bekostnad av det globala syd. ”Om Ryssland skyndar sig att omfamna Trumps inviter och vänder ryggen åt sina icke-västliga partners, kommer det att förstärka stereotypen att det hungrar mer efter västerländsk bekräftelse än något annat,” skrev han i mars. ”En avgörande rysk seger skulle befästa Moskvas roll som en nyckelmakt i en multipolär värld. Men om Ryssland misslyckas med att kapitalisera på detta ögonblick – om det faller i fällan av ett nytt västligt närmande – riskerar det att förlora sina strategiska vinster.”
Sedan kriget började har Moskva försökt släta över alla tecken på splittring i samhället, inte minst inom den styrande klassen. Men de amerikanska förslagen har snabbt punkterat illusionen om lugn och avslöjat potentialen för en konflikt – filosofisk, åtminstone än så länge – mellan de proamerikanska och prokinesiska fraktionerna.