Operation Garbo, del 1–3
Harry Winter.
Timbro, 2014 (original 1988–1991).
Den svenska deckargenren har rykte om sig att vara vänsterpolitisk. Även om det är en bild som går att diskutera råder det inget tvivel om att den samhällskritik som framkommit i genren alltsedan Sjöwall-Wahlöös dagar har kommit från något slags vänsterpositioner – må det vara från Jan Guillou, Henning Mankell eller Liza Marklund. Den har i alla fall inte kommit från höger. Visst finns det gott om svenska deckare i högborgerlig miljö – en tradition som spänner från Maria Lang via Jan Mårtenson till Denise Rudberg – men dessa har sällan uttalat politiska ambitioner.
Men det finns ett intressant undantag: pseudonymen Harry Winters trilogi Operation Garbo, ursprungligen utgiven 1988–1991. I de tre böckerna skildras en sovjetisk invasion av Sverige och Finland hösten 1992. När de gavs ut var det ett möjligt framtidsscenario som skisserades, och det uttalade syftet var att väcka debatt om bristerna i det svenska försvaret. Författarna själva hade starka kopplingar till den svenska försvarsmakten. Bakom pseudonymen dolde sig bland annat överste Bo Hugemark och den tidigare forskningschefen för Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) Ingemar Dörfer. Romansviten var med andra ord en politisk partsinlaga från försvarsivrare på högerkanten. Att förlaget hette Timbro förstärkte naturligtvis den bilden. När romanerna nu ges ut på nytt, påpassligt vältajmat med Putins alltmer aggressiva beteende i Ukraina och annorstädes, är rimligen syftet återigen att sätta försvarspolitiken på kartan genom att peka på hotet från öster.
Vad är då Operation Garbo för sorts böcker? Ja, som deckare – om de nu kan kallas sådana – är de olika allt annat som skrivits i Sverige. I stället för att skildra en eller ett par huvudpersoner utgår Winter konsekvent från ett fågelperspektiv. Läsaren får följa en mängd män (det är i stort sett bara män) och deras handlingar och beslut under krigets upptakt, utbrott, utveckling och upplösning. Även om det görs vissa försök till personporträtt är de alltid underställda den större berättelsen.
Ett exempel är när sovjetiska soldater våldtar en svensk student i Uppsala. Scenen har inte funktionen att väcka avsky för krigets fasor, utan tjänar i stället som orsaksförklaring till att det bildas en motståndsgrupp av studenter som sedermera får viss betydelse för krigsutvecklingen. På så vis liknar gestalterna marionetter inplacerade på en taktikkarta, vilket ger Operation Garbo karaktären av försvarsstrategisk krigssimulator snarare än roman. De faktiska kartorna med aktuella truppositioneringar och frontlinjer som finns i början av del två och tre förstärker det här intrycket.
Så även dialogen. Mitt i stridens hetta kan någon utbrista: ”Vi är dessutom i desperat behov av radarkapacitet. Vårt stridsledningssystem håller på att slås ut. Det är nu vi skulle haft den flygburna radar i stor omfattning som offrades under slutet av åttiotalets besparingsidioti.” Frånvaron av trovärdig dialog och relationer och intriger på mellanmänsklig nivå gör att Operation Garbo aldrig lyckas bli en svensk variant av Tom Clancys technothrillers – trilogin fastnar i att vara en mörkblått färgad försvarspolitisk appell.
Vidare är den politiska högerorienteringen frapperande oblyg. I Harry Winters värld är Dagens Nyheter en vänstertidning och alla socialdemokrater (samt en del borgerliga kvinnor) veliga mjukisar som inte förstår allvaret i den sovjetiska upprustningen. Landets väl och ve vilar i stället på den moderate utrikesministern, överbefälhavaren samt de överstar och majorer som visar handlingskraft, som kallar försvarsmakten för dess rätta namn: krigsmakten, och som vet att enda sättet att mota den ryska björnen i grind är att sätta hårt mot hårt.
Förrädaren inom den svenska politiska makten är en sosse som alltsedan ett studiebesök i Sovjet under sin SSU-tid varit övertygad kommunist. De många harangerna om hur socialdemokratin förstört Sverige är för övrigt en intressant likhet med Sjöwall-Wahlöö. I hatet mot socialdemokratin förenas den svenska deckartraditionens vänster- och högerflygel.
Med detta sagt saknar inte Operation Garbo kvaliteter. På sitt sätt är böckerna välskrivna och författarnas militära fackkunskaper är svåra att ha invändningar emot. Det finns också spännande passager. Särskilt rafflande är den inledande sovjetiska attacken och jag kommer på mig själv med att verkligen heja på Sverige, som vore det en hockeymatch.
Att författarna understundom lyckas väcka också min svaga nationalism måste ses som ett bra betyg i sammanhanget. Samtidigt är det förstås i grunden obehagligt med den röda tråd av svensk nationalism som löper genom trilogin: den fria svenska radion spelar nationalsången följt av konungens tal, en överstelöjtnant citerar fritt ur Heidenstams ”Ett folk”, statsministern förklaras ha dött för sitt land, och så vidare. Läst på detta sätt är kanske den viktigaste lärdomen av Operation Garbo att den ger en påminnelse om att de som ropar efter ett starkare svenskt försvar alltid gör det av i grunden nationalistiska anledningar.
