Hon gick upp i pyjamasbyxorna och vred om låset. Fem män i svarta balaklavor stormade in med skjutvapen. De tog ifrån henne mobiltelefon och pass och en av dem sade:

– Nå, Alla Gutnikova, har du spelat in en film?

Vid det laget hade de redan sökt igenom kontoret för vänstertidningen Doxa, med anledning av en tre minuter lång Youtube-video publicerad den 23 januari. Där lovade hon och tre andra redaktörer att stå upp för alla ungdomar som protesterade för oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, som återvänt till Ryssland sex dagar tidigare för att omedelbart arresteras.

– Det var inte som att vi visade hur man gör en molotovcocktail och sade att vi ses framför Kreml, berättar hon för mig och skrattar.

Hon sitter i skräddarställning på en soffa i biblioteket på kulturhuset Rikstolvan på Österlen, där vi båda medverkar i sakprosafestivalen Sakli(g)t.

– Videon var mest gullig. Vi citerade artikel 31 i den ryska författningen, om att de unga har rätt att demonstrera fredligt för att göra sina röster hörda, och jag avslutade kraftfullt: Myndigheterna har förklarat krig mot ungdomen, men det är vi som är ungdomen – och vi kommer att segra.

Hennes panelsamtal med dissidenterna Jelena Kostiutjenko och Jana Kuchina, författarna till Mitt älskade land (Ersatz 2023) respektive Jag börjar med mig själv (Ariel 2023), drabbade mig så hårt att jag blev tvungen att intervjua henne.

På scenen läste Alla Gutnikova upp dikten ”En kort berättelse för att få människor att gråta”, där hon beskriver arresteringen, men också hoppet som aldrig kan släckas.

när de tog in mig för förhör/efter räden/i en omarkerad skåpbil/vände en av vakterna vänligt/sin telefon mot mig och skrev fem ord:/ryssland kommer att bli fritt

Visst föll tåren. I en annan dikt beskriver hon den elektriska fotbojan (politzek) som ”det nya svarta” i Moskva. De fyra Doxa-redaktörerna borde veta – de fick själva bära dem i ett helt år, efter att ha åtalats för att ha ”inspirerat minderåriga till livshotande aktiviteter”.

– Först var jag inte alls orolig. Men när de åtalade oss förstod jag deras skruvade logik: unga kommer att se vår video, inspireras att gå till demonstrationen, få covid där och dö.

Redaktörerna belades med ett ”förbud mot vissa aktiviteter”. I deras fall innebar det husarrest med fotboja, där de bara fick lämna lägenheten för en morgonpromenad på två timmar. De förbjöds också att använda internet, elektroniska apparater, samt utbyta brev eller prata med sina ”medbrottslingar”.

I ett öppet brev krävde Slavoj Žižek, Judith Butler, och mer än 1 250 andra intellektuella och supportrar deras frigivning. ”Syftet med anklagelserna förklarades öppet av domaren – att tysta kritiker”, skrev de, men tillade sardoniskt: ”Kanske finns det en ära i att åtalas för samma brott som Sokrates?” Myndigheterna gav dock inte vika.

Så kom invasionen. Den 24 februari 2022 inledde president Vladimir Putin sitt utplåningskrig mot Ukraina, och slog ned hårt mot alla motröster. Efter oupphörlig rapportering om invasionen blockerades Doxas hemsida i början av mars av Roskomnadzor, översynsmyndigheten för kommunikation. De följande dagarna stängdes ytterligare ett 40-tal mediekanaler ned.

Den 12 april dömdes de fyra redaktörerna av distriktsdomstolen i Dorogomilovo till två års samhällstjänst. Bevismaterialet uppgick till 212 tjocka volymer (hon måttar en decimeter med fingrarna), då det innehöll alla vittnesmål från studentprotesterna för Aleksej Navalnyj ett år tidigare.

– Materialet är briljant! Jag har använt det för att göra en dokumentärdikt. Sammantaget bildar det ett vackert porträtt av ungdomar i Ryssland, i ljuset av diskussionen om att ryssar inte höjer rösten nog.
Hon visar mig några utdrag:

När polisen grep mig hade jag skrivit in namnet Navalnyj i en sökmotor./och gått till den första platsen jag hittade.

Utredarens fråga: Var du medveten om den faktiska naturen, och den publika risken med att delta i en oauktoriserad protest, inklusive risken att smittas med coronaviruset och smitta dina nära släktingar?/Svaret från ett ungt vittne: Jag var inte medveten om en sådan fara; tillräckliga säkerhetsåtgärder vidtogs vid protesten. Jag var mer rädd för risken för fysiskt våld från kravallpolisen.

Så varför reser sig inte fler mot tyranniet? Det är en annan sak att protestera i Ryssland, förklarar hon.

– Här kan du fängslas för nätinlägg, chattar, telefonsamtal, till och med detaljer i dina kläder. Om du bär Ukrainas gulblå färger kan du häktas, även om det bara är en slump. Det räcker med att hålla upp en blank plansch, ja till och med att låtsas göra det, säger hon och höjer händerna för att bära upp ett osynligt budskap.

Doxa grundades 2017 som en studenttidning men kom snabbt att fokusera på människorätt och sexuella trakasserier. I samband med protesterna mot valfusk i Moskva 2019 erbjöd de digitala resurser för att hantera polisvåld, och publicerade öppna brev mot massarresteringar.

I Ryssland kan du fängslas för nätinlägg, chattar, telefonsamtal, till och med detaljer i dina kläder.

Tidningen har varit utsatt för ständiga förföljelser, och förklarades den 25 januari som en ”oönskad organisation” av myndigheterna, som anklagade den för att vara ”involverad i utbildning av sabotageverksamhet i Ryssland.”

– Moskva är en annan värld, och där var det vanligt med protester innan kriget. Men i dag räcker en donation på hundra kronor till humanitära projekt i Ukraina för att få fängelse i nio år. Så även som aktivist kan jag inte säga att det finns någon mening att protestera öppet i Ryssland längre. Bättre att gå under jord och göra det anonymt.

När vi ses har tre dagar gått sedan USA och Ryssland genomförde den största fångutväxlingen sedan kalla krigets slut. Av totalt 26 individer var 12 ryska demokratiaktivister, och båda sidor framhöll utbytet som en diplomatisk seger.

Alla Gutnikova säger att hon gläds, även om det är svårt med tanke på hur många som fortfarande sitter i ryskt fängelse. Men hon berättar också att det finns en underjordisk motståndsrörelse, som får mycket gjort i det tysta.

Hon syftar på aktivistnätverket Zhuk, som startade i oktober 2022 som ett initiativ för ”cyberpartisaner” som hjälper dissidenter att fly Ryssland efter invasionen av Ukraina. Zhuk betyder skalbagge, och likt sin sexbenta namne erkänner rörelsen inga gränser.

På hemsidan zhuk.world listar de alla politiska fängelsedomar, i skrivande stund 19 786 för kritik mot kriget, 18 183 för protester, 7 683 för att ha förtalat armén, 663 politiskt motiverade brottsmål, samt 545 fall av utomrättsliga påtryckningar som hotelser och avskedanden.

Nätverket har hittills evakuerat 126 personer, och erbjudit 654 konsultationer kring en säker väg ut ur landet. De driver också en Telegram-kanal där de blandar nyheter om säkerhetssituationen med bilder på insekter som dricker kaffe och åker motorcykel.

När jag kontaktar dem för en intervju blir jag uppmanad att svara på några kontrollfrågor. Jag förklarar att Flamman redan har skrivit om Doxa, samt flera artiklar om ryska dissidenter, och får kollektiva svar på mina frågor via mejl:

”Arbetet kräver noggranna förberedelser som kan ta månader. Vi förklarar säkerhetsprotokollen i detalj för de förföljda individerna, hur man förbereder för evakuering, och instruktioner om hur man säkert kan lämna Ryssland. Sedan följer vi dem tills de har nått säkerhet.”

De berättar att våldet mot aktivister har eskalerat, och att i år har även 15–16-åringar fängslats för politiska brott. Samtidigt har människor fortsatt att protestera, i underjordiska gerillarörelser, medan människorättsgrupper fortsätter att hålla möten, men som är stängda för allmänheten.

”Nu när protester har blivit omöjliga tvingas samhället att hitta nya metoder för att uttrycka motstånd.”

Många i nätverket har själva engagerat sig mot den ryska regimen och förföljts, och i dag bor alla utanför Ryssland.

”Ingen av oss kan återvända”, skriver de.

Dags för lunch. Över penne med grönsakslåda berättar Alla Gutnikova att hon flydde landet precis efter domen, med hjälp av Intransit, en del av den oppositionella hjälporganisationen True Russia.

I dag bor hon i Berlin, som så många andra östeuropeiska dissidenter.

– Allra helst skulle jag vilja glömma Ryssland, som har blivit helt fascistiskt. Våldet finns överallt, och inte minst som judinna möter jag ständig antisemitism. Det är inte en plats för mig längre.

Frågan är hur säkert Tyskland är. I slutet av april 2023 förgiftades tre ryska exiljournalister i samband med en konferens anordnad av Michail Chodorkovskij, en av Putins skarpaste kritiker. Jag frågar om hon är rädd att dö, men hon skrockar bort det.

– Om de vill döda mig så finns det ändå ingenting jag kan göra åt det.