Det var ett parti med gott självförtroende som samlades i Örebros milda vårväder. Flera medlemmar beskrev kongressen som den lugnaste de besökt, och vid flera tillfällen hamnade man före tidsschemat.

Självförtroendet var så pass bra att pressen släpptes in på lördagens fest, där Göteborgs riksdagsetta Daniel Bernmar dansade på scen med dragartisten Admira.

Varifrån kommer den nyfunna enigheten? Det finns flera svar.

Sedan förra kongressen – då en dryg tiondel av ombuden röstade blankt vid omvalet av Dadgostar – har flera av de mest profilerade interna kritikerna lämnat partiet. Det har inte varit smärtfritt: tre av partiets riksdagsmandat ligger i dag hos politiska vildar. Men att nästa mandatperiod blir lika stormig är osannolikt. Den interna opposition som finns kvar, främst representerad av partiets största lokalförening i Malmö, saknar samlade gestalter på riksplanet.

Men flera partimedlemmar vittnade också om en annan anledning: den yttre pressen på partiet att slopa regeringskravet. Ett tryck som inte minst kommit från socialdemokratiskt håll. Morgonen innan omröstningen skrev S-profilen Daniel Suhonen att ”kravet på röda ministrar leder till bruna”. Och bara dagar innan publicerade S-märkta Arbetarbladet en ledare där V beskrevs som ”väldigt aggressiva”.

Och visst har man under de senaste veckorna kunnat märka en viss stress kring regeringsfrågan, där ett antal motioner föreslog att slopa de skarpa kraven. Ida Gabrielsson, som lett arbetet med valplattformen, har flitigt stämplat de socialdemokratiska ledartexterna med ord som ”lågvattenmärke” och ”karaktärsmord” i sina sociala medier.

I sitt öppningstal förtydligade också Nooshi Dadgostar att kravet ”inte handlar om ministerposterna i sig”, utan om att få igenom partiets politik – ett eko av den interna kritik som funnits mot regeringskravet.

Helt enig var kongressen inte heller. I ett par frågor gick ombuden emot partistyrelsens förslag. Partiskatten förblir oförändrad, partiet ska verka för att avskaffa den lag om förolämpning mot tjänsteman man röstade igenom förra året – och dessutom vill partiet nu avskaffa sommar- och vintertid (ett ”jädra otyg” enligt partistyrelsens Ciczie Weidby, som dock inte ville skriva in det i partiets politik).

Men den ”splittrade kongress” som bland annat DN:s Tomas Ramberg väntade sig kring regeringsfrågan såg man inte mycket av. Det slutade i stället med en nästan total uppslutning bakom partiledningens linje.

– Låt oss surra fast Nooshi vid masten, så kör vi skeppet i full fart mot valvinst, sade Skånedistriktets ordförande Jesper Sahlén när han talade till stöd för regeringskravet.

En av de få som argumenterade för att slopa kravet, Maja Grubelic från Skåne, varnade för att man i regeringsställning skulle behöva gå med på en repressiv politik som ligger långt från V-väljarnas åsikter – något som också bekräftades av partiets svängning i fråga om förolämpningslagen.

Varningen räckte dock inte för att fälla partistyrelsens linje. I stället blev Dadgostar oväntat ordentligt fastsurrad av kongressen. 

Samtidigt öppnar det för nya frågor, inte minst om vilken roll partiet faktiskt skulle få i en regering. Skulle Nooshi Dadgostar som bostadsminister – en post Ung Vänsters ordförande My Kårlycke hoppas på – ses som en tillräcklig seger? Och hur mycket av löftena i talet kan partiet faktiskt få igenom på en stram Mikael Damberg-budget?

En sak är dock säker: att nöja sig med något mindre än ministerposter är numera en politisk omöjlighet för partiledningen. Överger man det kravet i eventuella regeringsförhandlingar så lär nästa kongress bli allt annat än lugn.