Det fanns en inte alltför avlägsen tid då ingen skulle brytt sig om vänsterpartiets, eller miljöpartiets inställning till regeringsfrågan. Många i alla tre partierna skulle gärna fortsatt leva i denna oskuldsfulla tid. Fördelarna för respektive part var uppenbara: De två småpartierna kunde profilera sig som de ville – det stora partiet kunde alltid bestämma. Ingen behövde stå till svars för andras beslut.

Redan före valet 2002 lovade dock miljöpartiet att fälla en s-regering som de inte fick vara med i – och strategin föll väl ut med Mona Sahlin som ny s-ledare. Men det planerade s-mp-samarbetet ruckade på hela den gamla ekvationen av regering och stödpartier: sossar blev rädda för en permanent högervridning av sitt eget parti, vänsterpartister var rädda för att hamna i evig skugga. Och efter en av de tydligaste interna protestvågorna på åratal från fackföreningsfolk och partiets vänster insåg Mona Sahlin att också hennes ställning skulle försvagas om hon inte lyckades sy ihop ett trepartisamarbete.
Sakligt sett vann vänsterpartiet både rond ett och två i denna gyttjebrottning. Vänsterpartiet fick i den fackliga protesten precis den allianspartner i socialdemokratin man behövde. Man fick löfte om ett ”likvärdigt samarbete”, möjlighet att gå fram som eget parti i valet 2010 och en gemensam politisk avsiktsförklaring. Den enda kompensationen för s och mp var att samarbetet sker inom ramen för budgetreglerna, som s själva börjat nagga i kanterna med idéer om att låna till investeringar och en alltmer expansiv ekonomisk politik.

Men kan man verkligen veta om s och mp, som redan har spikat fast många gemensamma linjer verkligen kommer släppa sin pakt? Två dagar efter uppgörelsen började Peter Eriksson gräla offentligt i DN (medan Sahlin var tyst) om huruvida vänsterpartiet skall kunna resa några egna krav överhuvudtaget före valet 2010 – ett tillvägagångssätt som var mycket likt utpressningsstrategin om utgiftstaket.
Grälet handlar om en av de viktigaste sakerna: att spika färdigt ramarna kring samarbetet. Vänsterpartiet, som inser att det ligger många jobbiga kompromisser framöver vill ha en egen röst i offentligheten och en möjlighet att maximera sina röster 2010. Att stå emot trycket från de två andra partierna och en samlad mediekår som bara frågar efter ”enighet” kommer vara absolut nödvändigt för att inte bli överkörda.
En egen kommunikation, eget långsiktigt partibygge, och politiska segrar, det behöver varje parti.
Förnekas vänsterpartiet det sänker miljöpartiet och socialdemokraterna också samarbetets möjligheter.