Hur kunde detta ske? Kring 2006 nådde den indiska vänstern sin kulmen när det gäller politiskt inflytande. Indiens kommunistiska parti och deras allierade kontrollerade tre delstatsregeringar, Västbengalen, Kerala och Tripura, med en befolkning på runt 130 miljoner invånare, hade en rekordstor representation i det nationella parlamentet och en vågmästarroll i rikspolitiken.
Under 1990-talet hade vänstern börjat tappa mark bland den urbana medelklassen, som blev alltmer frustrerade över bristen på industriell ekonomisk utveckling i regionen. Kommunistpartiet tappade bland annat borgmästarposten i Calcutta (numera Kolkata). Men de behöll regeringsmakten på delstatsnivå, tack vare ett kompakt stöd på landsbygden. Efter valsegern 1977 hade vänstern genomdrivit en jordreform, den mest djupgående i hela Indien. Rädslan för att högerkrafter skulle kunna dra tillbaka jordreformen garanterade vänstern en trogen väljarbas. Fram tills nu.
Samarbetet med den nationella regeringen bröts över ett avtal om kärnkraftssamarbete med USA. I det efterföljande parlamentsvalet 2009 stärkte Kongresspartiet, det största borgerliga partiet i landet, sin kontroll över den nationella politiska arenan samtidigt som kommunisterna marginaliserades. Men än värre skulle utvecklingen på hemmaplan arta sig för de bengaliska kommunisterna.

I ett försök att blidka medelklassen började delstatsregeringen i Västbengalen under 2000-talet alltmer aktivt söka utländska investeringar. Kursändringen kom att bli ganska framgångsrik. Men i flera fall hamnade delstatsregeringen på kollisionskurs med lokalinvånare i de områden som storföretag ville starta industrier i.
Den allvarligaste konflikten bröt ut i Nandigram, där folk protesterade mot att ett indonesiskt kemiföretag etablerade sig i området. Nandigram utvecklades till en krigszon, där kommunister stred sida vid sida med delstatspolisen. Stat och parti hade blivit ett. I ett läge där partiorganisationen fysiskt stred på polismaktens sida omintetgjordes småböndernas oro för en högerrevansch i jordfrågan. Och den urbana medelklassen blev chockad över den blodspillan som ägde rum i Nandigram.
Efter valdebaclet har endast delstaten Tripura, stort som Småland till ytan och med en befolkning på bara 3,6 miljoner, en kommunistisk regering.  Även i Kerala, den delstat som kanske är mer lik vänstern utomlands, hade val hållits. Och även i Kerala besegrades en sittande vänsterregering. Men förlusten av Kerala var mindre traumatisk än bakslaget i Västbengalen. Ingen sittande regering har någonsin fått förnyat förtroende i Kerala, kommunisterna och Kongresspartiet har turats om att inneha regeringsmakten sedan delstaten bildades på 1950-talet. Faktum är att valet i Kerala var något av en moralisk seger för vänstern då endast ett fåtal mandat skiljde mellan de båda blocken, mycket tack vare den 87-årige chefsministern V.S. Achuthanandans, en marxistisk asket av den gamla skolan, hårdföra linje mot korruption.

Valets segrare i Västbengalen blev Mamata Banerjee, ledare för en regional utbrytargrupp från Kongresspartiet.
Banerjee är de bengaliska vänster-ledarnas antites; hon profilerar sig som jordnära och hennes språkbruk som anknyter till enkla människors svåra vardag. Vänsterledarna å andra sidan är mestadels män och har ofta gedigen akademisk utbildning. Med en känslotyngd retorik spelar Banerjee på populistiska stämningar. I en serie välregisserade mediespektakel har hon gång på gång genomfört långa barfotamarscher som protester mot delstatsregeringen. Som Indiens järnvägsminister har hon kortsiktigt satsat hårt på att styra om resurser till Västbengalen, på andra delstaters bekostnad, för att vinna popularitet på hemmaplan.
Liknande politiker har vunnit val i många andra delstater i norra Indien, men Västbengalen har hittills utgjort ett undantag. Under det brittiska styrets sista år producerades ett ledarskikt av söner från den bengaliska överklassen, som skickades att studera vid Englands finaste universitet och återvände till fosterlandet som hårdföra bolsjeviker. Den kanske främste representanten för denna generation var Jyoti Basu, Västbengalens chefsminister i tre decennier. De intellektuellas dominans inom politiken kom att utgöra en del av den bengaliska självbilden, Kolkata har länge gjort anspråk på att vara landets kulturella huvudstad. Med Mamata Banerjee vid rodret tycks Västbengalen ha närmat sig resten av landet.

Överlag ges de indiska kommunistpartierna relativt lite uppmärksamhet i den internationella vänsterdebatten. Åtminstone i förhållande till deras inflytande på hemmaplan. Anmärkningsvärt är att realsocialismens fall hade ganska lite påverkan på de indiska kommunisternas världsbild. Indien är ett av mycket få länder i världen där marxistiska partier med verklig massbas inte försökt göra avkall på sin Sovjet-inspirerade tradition. Till skillnad från Latinamerika, där olika manliga hjältefigurer från 1800-talet dammas av och ikläds rollen som protosocialister, har det i Indien aldrig funnits någon bredare diskussion kring att byta ut hammaren och skäran som symbol eller plocka ner Stalinporträtten från partikontoren. Istället har de indiska kommunisterna utvecklat egna ritualer, med bland annat marxistiska bröllop och begravningar. Marx och Lenins porträtt äras med blomkransar, inte helt olikt hur hinduiska gudabilder eller gurus vördas. Snarare än att söka anpassning till en dominerande religion eller nationell identitet så har de indiska kommunisterna utvecklat en slags egenartad sekulär religiositet. I Västbengalen kom den röda fanan bli en del av folk-själen, ett resultat av att kommunisternas idoga arbete på gräsrotsnivå.
Västbengalens huvudstad Kolkata är en fuktig myllrade metropol av gator och gränder. Vid Indiens delning 1947 och befrielsekampen i Bangladesh 1971 fylldes staden med hungrande massor av flyktingar. Staden svällde över av armod och misär. På landsbygden organiserade kommunisterna lantarbetare och fattigbönder för rätten till egen jord, i flyktinglägren delade de ut mat och i städerna kämpade de för låga priser på matvaror och höjda löner.

Att stadens nutidshistoria präglas av politisk och ideologisk kamp syns tydligt på stadens gator. Gatan där USA har sitt konsulat har döpts om efter Ho Chi Minh. Några kvarter bort finns en Lenin-gata, och såväl Marx, Engels och Lenin återfinns i statyform i närheten. Då och då passerar demonstrationståg, ofta fackföreningar i strejk. Deras slagord brukar vara ”inquilab zindabad” (leve revolutionen). En taxifärd mellan flygplatsen i Dum-Dum (den ort som givit namn åt numera internationellt bannlyst ammunition) till staden kan ta upp emot en timme, och längs vägen upprepas kommunistiska muralmålningar på var och varannan husvägg. Alfabeten varierar mellan bengali, hindi och urdu, men hammaren och skäran är den samma.
Samtidigt bör sägas att muralmålningarna började te sig allt mindre intressanta när man väl lärde sig tyda deras budskap. Antingen var det en uppmaning att rösta på kandidaten X eller en annons för att partidistrikten i området Y höll sig årsstämma ett visst datum. Relativt sällan innehöll dessa konstverk mer djuplodande politiska budskap, i bjärt kontrast mot 1970-talets genom-ideologiserade graffitiorgier i samma stad. Kanske kan detta ses som symtom på en djupare problematik? De som erhållit sitt medlemskap de senaste 34 åren har gått med i ett parti i maktposition, ett parti med kapacitet att fördela olika poster på lokal nivå.

Vänstern är knappast mer korrupt än andra politiska partier i Indien, tvärtom så har vänsterpartierna varit kända för att producera principfasta politiker. Till skillnad från borgerliga och populistiska partier har vänstern en fungerande intern partidisciplin. Men den dominanta position som CPI(M) utvecklat i Västbengalen skapar en märklig situation. Partiet har ett vidsträckt nätverk med förgreningar i varje hörn och vrå av samhället. En enskild medborgare som av en eller annan anledning hamnar i konflikt med den lokala partiapparaten möter ett väloljat maskineri av såväl kommunpolitiker, lokala myndigheter, polis och fackföreningar. Kommunisternas organisatoriska styrka har skapat en känsla av maktlöshet hos en stor del av befolkningen, en stämning som Banerjee lyckats omvandla till politiskt framgångsrecept. I ett läge där vänstern lyckas etablera organisatorisk snarare än ideologisk dominans, omvandlades dess styrka till dess akilleshäl.