Utrikes 14 augusti, 2022

Så förde en familj Sri Lanka till ruinens brant

Efter år av vanskötsel, korruption och populistisk klanpolitik störtade Sri Lankas folk förra månaden sin egen president. I landet som en gång var det rikaste i regionen har krisen gett upphov till en proteströrelse som för första gången har enat de buddhistiska, kristna och muslimska grupperna.

Efter flera månaders demonstrationer flydde Sri Lankas president Gotabaya Rajapaksa landet den 13 juli. Dagen därpå, medan demonstranter firade genom att bada i presidentpalatsets pool, meddelade han att han går med på proteströrelsens huvudkrav: att han avgår. Det var ett dramatiskt slut på över tre månaders politisk turbulens som hade utlösts av en allt värre ekonomisk kris.

Med undantag för ett kort avbrott hade familjen Rajapaksa styrt Sri Lanka i 17 år: först under Mahindas presidentskap mellan 2005 och 2015 och sedan under hans bror Gotabaya sedan 2019. Dynastin hade baserat sin popularitet hos den buddhistiska singalesiska majoriteten, som utgör över 70 procent av befolkningen, på två saker: den militära segern över tamilernas uppror i maj 2009 och användningen av buddhismen som ett slagträ i propagandan om återvändandet till en ”kulturellt autentisk” livsstil, som är baserad på en felaktig föreställning om landets förkoloniala förflutna.

Inskränkningen av inte bara den tamilska minoritetens utan även den singalesiska oppositionens mänskliga rättigheter, disciplineringen av pressen och rättssystemet, arméns allt större plats i det offentliga livet, nepotismen och korruptionen hade fram till nyligen inte urgröpt klanen Rajapaksas förtroendekapital. En bekräftelse på det är Gotabaya Rajapaksas seger i presidentvalet 2019 och parlamentsvalet 2020. Dessa segrar vägde upp hans brors valförlust 2015 mot en allians av aktivister från civilsamhället och det gamla liberalkonservativa partiet som styrs av Ranil Wickremesinghe.

En av orsakerna till Gotabayas framgång var mobiliseringen av extremistiska buddhister som började 2015 och hämtade inspiration från Myanmars förföljelse av muslimer: den muslimska minoriteten utgör åtta procent av befolkningen och började utmålas som en ny intern fiende efter att den tamilska minoriteten besegrats. Terrorattentaten mot kristna kyrkor och hotell under påskhelgen den 21 april 2019 – som ledde till 258 personers död, varav 42 utlänningar – var en läglig bekräftelse på den tesen: de begicks av en islamistisk grupp som övervakades av säkerhetstjänsten och skylldes av många på Wickremesinghe-regeringens släpphänthet, inte minst som utredningen av dåden inte har kunnat avsluta sitt arbete.

Den andra pelaren i Gotabayas regim var armén, som han gick med i på 1980-talet. Han deltog i striderna mot de tamilska separatisterna och singalesiska rebeller innan han flyttade till USA, bara för att snart återvända och bli försvarsminister i sin bror Mahindas regering. Under dennes mandat fick armén, som hade blivit landets största arbetsgivare efter att konflikten med separatisterna tagit slut, ta på sig flera nya uppgifter, såsom polisiära, anläggningsarbeten och övervakning av territorium. Den har grundat kommersiella företag inom till exempel turistbranschen utan någon politisk eller ekonomisk granskning.

Krisen som bröt ut i april 2022, efter att landet tvingats ställa in betalningarna på sin utlandsskuld, fick stödet för Rajapaksa-familjen att gå upp i rök. Bristen på basvaror och prishöjningarna (med över 46 procent på livsmedel på ett år och över 140 procent på olja) ledde till stor social vrede. Hela det politiska systemet ifrågasätts av rörelsen Aragaya (singalesiska för ”kamp”) som uppstod i huvudstaden Colombo när unga människor ockuperade den stora parken Galle Face längs stranden och krävde president Gotabayas avgång. Denna ”by” som kallas GotaGoGama blev snabbt en kreativ kulturell och politisk hubb: där kunde man se banderoller och höra slagord med budskap som ”I toppen finns den korrumperade makten, i botten den orädda kampen”, eller ”Vi har fått nog av de 225”, en referens till antalet ledamöter i parlamentet.

Rörelsen som fortfarande bekämpas av Rajapaksas hejdukar har bara fortsatt att växa och mobilisera större grupper över hela ön i takt med att de våldsamma konfrontationerna med polisen och armén har ökat. Den fick snabbt regeringen att avgå – men inte presidenten, som med sin majoritet i parlamentet i ryggen meddelade att han skulle sitta kvar hela sin mandatperiod till 2024. I stället nöjde han sig med att utse sin gamla fiende Wickremesinghe till ny premiärminister. Denne fick i uppgift att bilda en nationell samlingsregering och uppnå eftergifter från de internationella långivarna, men han är politiskt isolerad. Oppositionen, som företräds av högerpopulisten Sajith Premadasa, det tamilska partiets Mathiaparanan Abraham Sumanthiran och den marxistiska vänsterns Anura Dissanayake, beskriver det som politisk manipulation. Till slut blev trycket så stort att Gotabaya flydde landet och avgick självmant.

Proteströrelsens styrka har kommit från det växande stödet från den urbana och rurala arbetarklassen, som drabbats hårdast av varubristen. Det nya är att den inte tycks påverkas av de etnisk-religiösa motsättningarna. För första gången anslöt sig singalesiska buddhister, inklusive munkar, till de årliga manifestationerna som hålls till minne för de tamiler som dödades maj 2009, vid sidan av representanter för de olika religionerna som tillsammans firade slutet på Ramadan, påsken och den buddhistiska högtiden Vesak. Kardinal Malcolm Ranjith som leder den katolska kyrkan (som representerar ungefär sex procent av befolkningen, såväl singaleser som tamiler) har i hårda ordalag fördömt regimen och krävt att utredningen av attentaten 2019 fördjupas.

Men även om proteströrelsen uppnått sitt mål och fått regeringen att avgå är de ekonomiska problemen som utlöste krisen fortfarande olösta. Frågan om hur landet ska lyckas övertyga de internationella långivarna om att få uppskov på betalningen av skulden är fortfarande öppen.

Sri Lankas svaga ekonomi har visserligen sitt ursprung i den brittiska kolonialeran (1796–1948): stora plantager anlades med arbetskraft som hämtades från södra Indien, med destruktiva konsekvenser för den ekologiska balansen och den inhemska livsmedelsproduktionen. Kolonialstatens inkomster kom enbart från denna sektor, och prissvängningarna på världsmarknaderna för te och gummi fick stora konsekvenser för landet, inte minst under depressionen på 1930-talet. Efter självständigheten 1948 användes dessa resurser i stället för att återuppbygga risodlingarna, upprättandet av ett utbildnings- och hälsovårdssystem och subventionering av basvaror. Sri Lanka lyckades snart bli det mest utvecklade landet i Sydasien ifråga om levnadsstandard och livskvalitet. Men under 1970-talet fick de minskande intäkterna från plantagerna och den misslyckade ekonomiska planeringen mer nyliberalt inriktade regeringar att satsa på massturism, tillverkningsindustrier i särskilda exportfria zoner med låg företagsskatt samt utvandring till länder i Persiska viken. De drömde om att förvandla ön till ett nytt Singapore genom att locka till sig internationella investeringar. Den tamilska separatismen och den singalesiska etnonationalismen som båda fick vind i seglen under samma period mot bakgrund av eskalerande socialt våld underminerade det projektet.

Krossandet av den tamilska rebellarmén stärkte dock illusionen att dessa mål skulle gå att uppnå efter 2009, inte minst med hjälp av de internationella finansmarknadernas hjälp och de investeringar som bland andra Kina erbjöd. Men jordbrukssektorn visade redan flera svaghetstecken, och de offentliga finanserna fortsatte att försämras. Anläggningen av stora bevattningsprojekt avbröts samtidigt som risbönderna fortsatte åtnjuta garanterade priser och subventionerade råvaror, och konsumenterna fortsatte att gynnas av billiga produkter.

De små och mellanstora producenter som hade ersatt de stora teplantagerna, som hade förstatligats på 1970-talet i ett försök att bekämpa imperialismen, drabbades liksom risbönderna i april 2021 av åtgärderna som regeringen vidtog för att minska utsläppen: importstopp av kemiska gödningsmedel och påtvingad omställning till ekologiskt jordbruk. Det ledde till att teproduktionen minskade med 40 procent och råriset med 20 procent, och att landet som fram till dess varit självförsörjande tvingades börja importera ris. Reformen rullades tillbaka sju månader senare, men skadan var redan skedd.

Den katastrofala hanteringen av de offentliga finanserna förvärrade bara situationen. Enligt ekonomen Umesh Moramudali 2 gick skatteandelen av landets BNP från 19 procent 1990 till 11,5 procent 2019, innan den sjönk till 7,7 procent 2021 – vilket är den lägsta skattenivån i hela Asien (i Indien är den 16 procent). Denna långsiktiga minskning av skatteuppbörden beror enligt Moramudali på de återkommande skatteamnestierna, att myndigheterna paralyserats av politikernas ständiga ingrepp, skattelättnaderna för stora infrastrukturprojekt samt president Gotabaya Rajapaksas populistiska reformer, såsom en reducering av antalet skattepliktiga från 1,5 miljoner till 412 000 hushåll, och en sänkning av momsen från 15 till 8 procent. Landet har blivit ett skatteparadis, vilket inte hindrar kapital som uppstått genom korruption eller drogsmuggling att söka skydd på mer lukrativa platser, som Singapore eller Dubai.

På utgiftssidan har, utöver den omfördelande socialpolitiken och subventionerna, kriget och upprätthållandet av en stor armé i fredstid visat sig vara dyra utgiftsposter. För att inte nämna de stora infrastrukturprojekten. 2021 uppgick försvarsutgifternas del av den disponibla budgeten till över 15 procent, jämfört med 8 procent för utbildning och 10 för sjukvård. Enligt uppgifter från Världsbanken ökade de militära utgifterna från 761 miljoner dollar 2006 till 1,7 miljarder 2011, och stabiliserade sig runt 1,57 miljarder 2020 – motsvarande 1,9 procent av BNP, medan de sociala omfördelningsprogrammen knappt utgör 0,9 procent. Dessutom beräknar Internationella valutafonden (IMF) att över hälften av socialbidragen (samurdhi) på grund av korruptionen går till hushåll vars inkomster är långt över fattigdomsgränsen, medan hälften av de familjer som har rätt till dem inte får några bidrag. 3

Det faktum att den allt sämre betalningsbalansen sammanfaller med att löptiden på flera lån från de internationella finansmarknaderna går ut har gjort att statsskulden blivit ohållbar. I brist på utländska valutareserver har landet blivit oförmöget att betala för import av basvaror som olja, livsmedel och medicin. Turismen har kollapsat, från 5,6 procent av BNP 2018 till 0,8 procent 2020, på grund av pandemin som följde på påskattentaten 2019. Återremitteringarna som den lankesiska diasporan skickar hem från utlandet har också minskat, från
7,2 miljarder dollar 2020 till 5,5 miljarder året därpå. Prishöjningarna på energi och livsmedel har förvärrats av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Enligt IMF uppgick den totala skulden i slutet av 2020 till ungefär 80 miljarder dollar, varav nästan hälften är valutaskulder. De officiella siffrorna 4 utgörs av utlandsskulden och centralbankens skuld: 47 procent är lån från de internationella finansmarknaderna, 22 procent multilaterala lån (13 procent från Asiatiska utvecklingsbanken, 9 procent från Världsbanken), och 29 procent är lån från enskilda länder (10 procent från Japan, 10 från Kina och 2 från Indien). Enligt nyhetsbyrån Reuters beräkningar 5 är landet dock mest beroende av Kina, vars låneandel enligt dem uppgår till 19 procent.

Lånen från de internationella finansmarknaderna utgörs av statsobligationer som placerats av ett bankkonsortium bestående av Standard Chartered, HSBC och Citibank, och som anses riskabla (klassade i kategori B+) av kreditvärderingsinstituten. De började säljas 2007 under president Mahinda Rajapaksa, utökades 2010 och förlängdes under Wickremesinghes regering. Efter att ha bidragit till att finansiera de sista åren av kriget mot de tamilska separatisterna, mellan 2007 och 2009, blev målet med denna politik att finansiera återlanseringen av ekonomin, utan att den för den sakens skull kopplades till några konkreta projekt. Det blev omöjligt för regeringen att fortsätta betala tillbaka skulderna efter betalningen i januari 2022. I ett försök att uppnå en skuldnedskrivning har regeringen kontaktat banken Lazard, medan värdepappersinnehavarna har gjort finansinstitutet Rothschild till representant för sina intressen.

De multi- och bilaterala lånen från offentliga banker och stater, som utgör den andra delen av skulden, har längre löptid och är kopplade till utvecklings- och handelsprojekt. En stor del de multilaterala och indiska lånen gick till återuppbyggnaden av de tamilska regionerna i de norra och östra delarna av landet som ödelades av kriget. Det projektet leds av ett departement som styrs av Basil Rajapaksa, en av presidentens bröder, samt armén som Gotabaya underställde presidentens kontroll när han var försvarsminister. Huvuddelen av de kinesiska investeringarna gick först till de singalesiska regionerna i söder, i synnerhet Rajapaksa-familjens fäste Hambantota, där man lät bygga en internationell flygplats (som i dag står öde), ett väg-järnvägssystem och en containerhamn för stora lastfartyg. Hamnen visade sig snabbt vara ett förlustprojekt och 2017 såldes den till det kinesiska företaget China Merchants Port. Därefter gav regeringen ett annat kinesiskt företag, China Harbour Engineering Company, i uppdrag att anlägga ett stort hamn- och affärskomplex i Colombo.

Denna konkurssituation kan få allvarliga geopolitiska konsekvenser. Ön ligger vid skärningspunkten mellan två inflytandesfärer: en som binder landet till Indien, och en annan som gör den till den naturliga stödpunkten för Kinas expansiva ambitioner. De västerländska långivarnas krav fick regeringen att å ena sidan be om hjälp från IMF, en institution som tvingar den till impopulära reformer, och å den andra från Kina, Indien och Ryssland, som alla försöker stärka sina positioner i regionen. Men vid det laget hade regeringen redan förlorat stödet hos ett folk som nu vill återuppfinna demokratin.

Detta är en uppdaterad version av en artikel som tidigare publicerats i
Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter

1. Professor emeritus vid Nationella institutet för asiatiska språk och civilisationer (Inalco). Senaste boken: Une histoire de l’Inde. Les Indiens face à leur passé, Albin Michel, Paris, 2019.
2. Umesh Moramudali, ”Taxation in Sri Lanka: Issues and challenges”, I Sandaram P. Premaratna, Naveen Wickremeratne och Umesh Moramudali, Economy for all, Colombo-universitetet, februari 2022.
3. ”IMF country report Sri Lanka 22/91”, Internationella valutafonden, Washington DC, 2022.
4. ”Debt stock by major lenders”, april 2021, Sri Lankas finansdepartement, www.erd.gov.lk
5. Jorgelina Do Rosario, ”Analysis: Complex web of creditors, politics threatens Sri Lanka restructuring”, Reuters, 28 april 2022.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 29 november, 2023

Hyresgästerna kokar över förslag på hyreshöjningar

Hyresgästerna tycker att politikerna måste göra mer för att det ska bli fler billiga hyresrätter i Stockholm. Foto: Oscar Harvey Westerlund.

Hyresförhandlingarna är i gång, och allmännyttan i Stockholm har yrkat på 7,8 procents hyreshöjning. Som ordförande för två av tre allmännyttiga bolag i Stockholm sitter Clara Lindblom från Vänsterpartiet, som menar att politikerna inte bör lägga sig i hyrorna.

Klockan är halv fem på eftermiddagen, och trots att det är höstens kanske hittills kallaste dag har en större grupp människor samlats utanför stadshuset i Stockholm. Parallellt med budgetfullmäktiges sammanträde demonstrerar Stockholm stads tio hyresgästföreningar. Under ett partytält hålls tal och däremellan får rytmerna från västafrikanska trummor de täckjacksklädda åskådarna att svänga på höfterna.

Hyresgästerna vill att den rödgröna majoriteten ska visa att de menar allvar när de säger sig värna om att ”Stockholm ska vara en stad där vanliga människor kan bo” som finansborgarrådet Karin Wanngård (S) formulerar det i budgetförslaget inför 2024.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Nyheter 28 november, 2023

Veckan som gått

Fittja moské bjuder in Jimmie Åkesson och hans parti på fika. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Sveriges statsminister Ulf Kristersson bjuder in till pubkväll på klubben Pustervik i Göteborg. Utanför pågår en demonstration till stöd för Palestina, och några av demonstranterna ansluter sig till regeringens kvällsaktivitet.

I ett uppmärksammat klipp avbryter sig statsministern mitt i en mening. ”Israel har rätt till folk… försvar”, säger han – och avbryts av personer i publiken, som anklagar honom för att ha varit på väg att säga att Israel har rätt till folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 27 november, 2023

I kampen mot ondskan är alla medel tillåtna

Utsatt? Israels FN-ambassadör Gilad Erdan talar på ett möte i New York den 6 november. Foto: Peter K. Afriyie/AP.

När Susanna Popova kallar Greta Thunberg för ”tjej-Hitler” ansluter hon sig till en lång tradition av att framställa palestinierna och deras försvarare som nazister. Men är det verkligen palestinierna som står i begrepp att genomdriva ett folkmord?

Sedan en månad tillbaka bär Gilad Erdan, Israels ambassadör till FN, en gul davidsstjärna på kavajslaget. Men i stället för texten ”Jude”, som fanns på den förlaga som Europas judar tvingades bära under Förintelsen, står det ”Never again” på Erdans stjärna. ”Vissa medlemsstater har inte lärt sig något under de senaste 80 åren”, sade han inför FN:s säkerhetsråd den 30 oktober, samtidigt som han fäste märket på kavajen. ”Vissa av er har glömt varför denna organisation skapades. Därför kommer jag att påminna er. Från och med i dag, varje gång ni ser på mig, kommer ni att minnas vad det innebär att förbli tyst i mötet med ondskan. […] Från och med i dag kommer jag och mina kollegor att bära gula stjärnor.”

De historiska parallellerna har haglat sedan den 7 oktober, när Hamas bröt sig igenom de stängsel och militära posteringar som omringar Gaza och urskillningslöst gav sig på israeliska civila. Dagarna efter attacken försökte många israeler sätta ord på upplevelsen av chock och utsatthet genom att dra historiska paralleller till det oväntade japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941, eller al-Qaidas terrorattacker mot civila mål i New York den 11 september 2001. Men kreativiteten avtog snabbt. Sedan en tid tillbaka är parallellerna med europeisk antisemitism, pogromer och Förintelsen helt dominerande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Petter Hellström
Forskare och idéhistoriker.
Rörelsen 27 november, 2023

Vänstern måste fortsätta slåss för ett EU-utträde!

Europeiska centralbanken i Frankfurt – mäktigare än Europaparlamentet, enligt skribenten. Foto: Michael Probst/AP.

Högerpolitiken är inskriven i EU:s konstitution. Att behålla utträdeskravet är det enda rimliga, skriver Robert Zackrisson från Vänsterpartiet Vänersborg.

Vänsterpartiets förslag på nytt partiprogram har väckt idel negativa kommentarer för sin ljumma hållning kring en socialistisk systemkritik av hur vårt samhälle ska organiseras. Ett av de förslag som programmet innehåller är att stryka kravet om svenskt EU-utträde. 

Som partimedlem blir vederbörande djupt besviken när Leonidas Aretakis (20/11) ställer sig bakom denna drastiska förändring. Som argument hänvisar Aretakis till en polsk författare i en vänsterskrift från slutet av 60-talet, det italienska kommunistpartiet och Tage Erlander – men ingenstans i texten föreslår han rent konkret hur Vänsterpartiet ska arbeta för att socialisera unionen. Vad skulle Isaac Deutscher säga om EU:s överstatlighet som unionen ser ut här och nu? 

Leonidas Aretakis föreslår Europaparlamentet som en tänkbar arena för vänsterpolitik, men missar helt att parlamentet är underställt EU-kommissionen, centralbanken och EG-domstolen vars makt är mycket mer omfattande än parlamentets. Dessutom missar Aretakis hur unionens själva konstitution slår vakt om högerpolitiken (bland annat den heliga rätten att fritt flytta kapital och arbetskraft över gränserna). 

Att ändra konstitutionen är mycket svårt, och kräver enhällighet från samtliga av unionens medlemmar. 27 socialistiska regeringar ska i samförstånd rösta fram en ny grundlag som kommer ta flera år i anspråk. Hur har Leonidas Aretakis tänkt sig att mobilisera ett folkligt stöd till detta projekt, när bara hälften av den svenska väljarkåren röstar till EU-parlamentet? 

Den brittiska Brexitomröstningen 2016 visade med all tydlighet att det finns en EU-kritisk opinion att uppvigla, men också vad som händer när en högerextrem rörelse kapar utträdeskravet och gör den till sin egen. Ska riksdagen helt sakna partier som vill lämna unionen? Det blir nämligen effekten om Leonidas Aretakis får igenom sin linje och Vänsterpartiet släpper utträdeskravet. 

Vilka vindar kommer V vända kappan efter härnäst? Ja till EMU och NATO? Låt oss hoppas att partimedlemmarna tar sitt förnuft till fånga och kräver att partiet behåller utträdeskravet – och profilerar det än mer, i en tid när EU sväller på alla fronter.  

Rörelsen 27 november, 2023

Att lämna EU finns fortfarande på bordet

Vänsterpartiets valvaka under EU-valet 2019. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vänsterpartiet har varken övergett antikapitalismen eller EU-kritiken, skriver Jens Börjesson från Vänsterpartiets programkommission som replik på Leonidas Aretakis ledare i Flamman nr 45/2023.

Leonidas Aretakis argumenterar för en mer optimistisk syn på vänsterns möjligheter att förändra EU i sin ledare i Flamman (45/2023). Det är inget orimligt resonemang, men det förs utifrån ett påstående om att förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet skulle ”stryka formuleringarna om antikapitalism och att lämna EU” – något som helt enkelt inte stämmer.

Vi skriver fortfarande om att lämna EU i förslaget till partiprogram. Ett av skälen till det är att vi inte delar Leonidas Aretakis optimistiska hållning. Det finns starka strukturella skäl till att EU exempelvis begränsar medlemsländernas demokratiska möjligheter att föra vänsterpolitik. Den nyktra förståelsen av förutsättningarna är en avgörande skillnad mot exempelvis Miljöpartiet, som ser EU mer som en neutral institution.

Det som är nytt med programförslaget är en strategi för att bli fler som ser de problemen. Konflikten kring Sverigepriser är ett bra exempel på hur det kan se ut. När populära förslag krockar med EU:s regelverk har det ett helt annat genomslag än vad hundra föreläsningar om Maastrichtfördraget kan åstadkomma.

I de situationerna är det enklare för oss att samla stöd om vi visar en öppenhet för olika vägar framåt. Det kan till exempel handla om att förhandla om undantag, som många andra medlemsländer har gjort. Alternativet att lämna unionen är en av de vägar vi är beredda att pröva, om så krävs. Den öppenheten visar att vi sätter vänsterpolitiken i första rummet, samtidigt som vi samlar för en bredare vänsterkritik av EU.

Jag hoppas också att varje läsare märker att kritiken av kapitalet är en av programförslagets starkaste röda trådar. Vi har velat knyta ihop grundläggande socialistisk teori med att visa hur enkel, självklar och vardaglig den kritiken redan kan vara i människors liv. Vem är ens för marknadsskolan längre? 

Genom att lyfta fram ägandefrågorna vill vi visa att det är i konflikt med kapitalet som vi skapar förutsättningarna för ett friare liv. Den frihetssträvan verkar vi dela med Leonidas Aretakis.

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Utrikes 26 november, 2023

Så kväste Kina arbetarkampen i Hongkong

Upplösningstillstånd. Ledningen för fackfederationen CTU håller handen för ett sista foto den 3 oktober 2021. Denny To sitter närmast i bild på främre raden, och fyra steg bort syns Leo Tang. Foto: Tsz Yuk Alex Chan/SOPA Images/Sipa USA.

För två år sedan upplöstes Hongkongs oberoende fackfederation CTU och demokratirörelsen krossades. Nu trycks varje försök till organisering ned av staten. Flamman pratar med aktivisterna som tog kamp mot världens största antifackliga stat: Kina.

Klockan halv åtta på morgonen den 26 april larmade familjemedlemmar till John Wong, tidigare ordförande för den numera upplösta oberoende fackfederationen CTU, om att han var försvunnen. Det var fem dagar kvar till första maj, och han var en av två som stod som ansvariga på ansökan om att demonstrera.

Snart visade det sig att polisen i hemlighet hade fört bort honom för förhör. När han återlämnades vittnade han om ett ”känslomässigt sammanbrott”, medan polisen meddelade att han varit ”ansvarsfull” nog att dra tillbaka sin ansökan. Vad som hände under de fyra timmarna får han inte berätta om, med hänvisning till artikel 63 i landets säkerhetslag som rör rättsväsendets ”konfidentialitet”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 25 november, 2023

Ekonomins kvinnliga revolutionärer

Mariana Mazzucato är en av fyra kvinnliga ekonomer som är på väg att vända det ekonomiska samtalet. Foto: Vanni Jung Ståhle/DN/TT.

Apokalypsens fyra ryttare är här – för att dra ned brallorna på de neoklassiska ekonomerna. I det tysta pågår en revolution inom det ekonomiska fältet, och längst fram på barrikaderna står en grupp kvinnliga forskare.

Det kan vara svårt att känna hopp när både höstens och den reaktionära samtidens mörker lägger sig över oss. Därför vill jag lyfta något som ger mig politiskt d-vitamin. Det handlar om en pågående ekonomisk-politisk revolution, som leds av fyra stencoola kvinnliga ekonomer.

Glöm gubbar som Karl Polanyi, Ernst Wigforss, John Maynard Keynes och John Kenneth Galbraith. Vår tids ekonomiska superstjärnor heter Mariana Mazzucato, Stephanie Kelton, Isabella Weber och Clara Mattei. Alla fyra är akademiker som med sin forskning på senare år lyckats utmana det rådande neoklassiska paradigmet inom ekonomin, som säger att marknaden alltid vet bättre än staten var resurser gör mest nytta.

Mariana Mazzucato har allt sedan sin första bok Entreprenörsstaten (2016) lyft fram statens viktiga roll när det kommer till innovation och teknisk utveckling. Hon har varit rådgivare åt regeringar över hela världen och kallats ”en av världens mest inflytelserika ekonomer”.
I sin senaste bok The big con (2023) drar hon, tillsammans med medförfattaren Rosie Collington, av brallorna på konsultföretagens miljardindustri. De visar vilken otrolig skada dessa neoklassiskt skolade rådgivare åsamkar både företag, myndigheter och ekonomin i stort med sina lika dyra som dåliga råd.

Stephanie Kelton har i sin forskning undersökt i detalj hur obligationsmarknader, centralbanker och penningsystem faktiskt fungerar i verkligheten. I USA är hon känd som en av de ledande förespråkarna för modern monetary theory (MMT). Hon har varit chefsekonom för Demokraternas budgetkommitté i senaten, och var ekonomisk rådgivare åt Bernie Sanders valkampanjer 2016 och 2020.

Genom att undersöka hur verkligheten faktiskt ter sig lyckas dessa fyra ekonomer att sten för sten montera ned det neoklassiska luftslottet.

I sin hyllade bok Underskottsmyten (2020) slår hon hål på den myt om det farliga budgetunderskottet som fortsätter hämma det offentliga från att ta en ledande roll i ekonomin.

Isabella Weber är den senaste fixstjärnan på ekonomihimlen. Hon har med sin bok How China escaped shock therapy (2021) vänt upp och ned på den neoklassiska förståelsen av vad som driver på och kan motverka inflation. Hon har forskat om priskontroller i Tyskland efter andra världskriget och i Kina under dess ekonomiska reformperiod. När hon nyligen kartlade vilka flaskhalsar som drev på den nuvarande inflationen och vad finanspolitiken kan göra åt det blev hon först hånad och utskrattad. Sedan anslöt sig självaste Internationella valutafonden till hennes tes om att övervinster drev på inflationen. Det visade sig att Isabella Weber haft rätt hela tiden – skratta bäst den som skrattar sist!

Sist men inte minst har vi Clara Mattei, som i sin bok Kapitalets ordning (Verbal, 2023) grävt djupt i de ekonomisk-historiska arkiven för att visa hur ekonomer och eliter i mellankrigstidens Storbritannien och Italien skapade den ekonomiska åtstramningsdoktrin som senare banade väg för fascismen. Mattei visar förtjänstfullt att den svångremspolitik som det nu rådande ekonomiska paradigmet vilar på inte kom till av en slump och inte är ett misstag – utan en medveten strategi för att befästa arbetarklassens underordning.

Genom att undersöka hur verkligheten faktiskt ter sig lyckas dessa fyra ekonomer att sten för sten montera ned det neoklassiska luftslottet, och visa att dess grund bygger på felaktiga teoretiska antaganden och abstrakta modeller som har lite att göra med den reella ekonomin.

Trots att de är forskare så räds de inte för att ta plats i samhällsdebatten och att högljutt driva på för de praktiska och politiska implikationerna av sina analyser. Det är inspirerande. Nu väntar vi på svenska vänsterekonomer som kan driva på revolutionen även här.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Kultur 25 november, 2023

Vi är inte ”vi” med vikingarna

Många järnåldersmän tänkte på romarriket oftare än vi gör nu. Foto: SVT.

Låt åsikterna hagla! Historien om Sverige är högklassig folkbildning om de krafter som format vårt land, men verkar se den svenska nationen som evig.

Det hade varit så lätt om jag hade tyckt verkligt illa om SVT-satsningen Historien om Sverige. Och vem vet, när alla tio avsnitt har visats så kanske jag gör det. Men efter tre avsnitt, och efter att ha följt hur diskussionen utvecklar sig, från kultursidor till Flashback – så måste jag säga att jag gillar den.

Det är inte drönarvyerna som förför. Inte heller den svulstiga musiken eller Simon J Bergers leende och lena speakerröst – även om programledaren fungerar bra som seriens ciceron, talandes till kameran mitt i de dramatiserade scenerna bland skådespelare som ligger ned och ska föreställa slaktade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ann Ighe
Litteraturkritiker och ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet.
Rörelsen 25 november, 2023

Fegt att inte utreda legalisering

Flera länder har legaliserat cannabis och sett gängens intäkter försvinna. Foto: Elaine Thompson/AP.

Ett nytt förslag på partiprogram för Vänsterpartiet är lagt. Medan många frågor hanteras och bemöts väl i förslaget så är en fråga uppenbart frånvarande: narkotikapolitiken. Med en av Europas högsta överdödligheter bland brukare, och med gäng som gör Sverige otryggt i kampen om en mångmiljardmarknad, behöver partiet inte bara bemöta frågan, utan också göra det med en evidensbaserad politik.

I Europa står Sverige ut med en av kontinentens tuffaste narkotikalagstiftningar. Det är en misslyckad politik, som lämnats orörd i decennier. Konsekvenserna har varit förödande. 2010–2022 dog nästan 5 000 människor i överdoser enligt Socialstyrelsen. Bland de döda är personer med gymnasial eller lägre utbildning överrepresenterade, tillsammans med de som bor i Norrland. De dödliga konsekvenserna av kriminalisering av eget bruk drabbar i huvudsak arbetarklass på landsbygden.

Alla dödsfall hade troligtvis inte kunnat undvikas. Men det är utom tvivel att en annan politik hade kunnat rädda livet på flera av dem som nu dött. Medan svensk narkotikapolitik lunkar på som inget hänt håvar gängen in blodspengar.

Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp.

Valet 2022 sade vi i Vänsterpartiet att människors trygghet är politikens ansvar. Det borde också betyda att politiken har ett ansvar att lösa krisen i narkotikapolitiken. Det handlar om att rädda liv och stoppa gängens blodiga intäkter. Om vi i Vänsterpartiet menar allvar i att politiken har ett ansvar finns det inga skäl att undvika denna fråga i partiprogrammet. Tvärtom så kräver det att frågan lyfts.

Utifrån andra länder vet vi att antalet döda går att minska genom avkriminalisering. Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp. Både i och utanför partiet pekar många på att det är sjukvården, socialtjänsten och psykiatrin som behöver stärkas som svar på denna kris. Och det stämmer. Det står däremot inte i motsättning till en avkriminalisering. Tvärtom hjälper en avkriminalisering investeringarna att få full effekt, då fler vågar söka vård.

Många pekar på riskerna med legalisering. Det stämmer att risker finns. Det är därför den enda rimliga vägen framåt är en utredning för att få all fakta på bordet, i stället för ett godtyckligt ja eller nej till en outredd fråga.

Decennier av misslyckad narkotikapolitik behöver hanteras av partiet. Vi lovade politiskt ansvar 2022 och behöver nu ta det. Det handlar dels om att utreda alla möjligheter att strypa gängens inkomster, men också om att hjälpa människor från beroende till friskhet. Varje människa som kunde räddats från narkotikaberoende men som inte räddats på grund av Sveriges politik är ett misslyckande.

Vänsterpartiet kan bli en kraft som ändrar på det. Därför måste avkriminalisering in i partiprogrammet, tillsammans med en utredning av legalisering.

Per Markus Risman
Tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Uppsala län.
Rörelsen 24 november, 2023

Handlingsutrymmet nu beror på starka offentliga finanser

Johan Lönnroth i samtal med Göran Persson 1997. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX.

Vänsterpartister som har att hantera stora, hotande budgetunderskott kommer ha lätt att ta till sig Clara Matteis budskap i hennes färska bok Kapitalets ordning, som i höst kommer på svenska. Mattei är inbjuden till Vänsterdagarna i Göteborg den 26 november.

Jag och resten av Vänsterpartiets ledning fick kritik från vänster 1994, då vi ihop med S-regeringen hösten förhandlade fram ett budgetsaneringsprogram som innehöll både skattehöjningar och besparingar. Därför är jag misstänksam. 

Men boken är inte dålig. Den innehåller en stark historisk berättelse: under första världskriget stärktes arbetarklassens makt gentemot staten och industrikapitalisterna på grund av arbetskraftsbristen. I Italien ockuperades fabriker. Antonio Gramsci skrev att arbetarklassen nu byggde sin egen stat och sina egna råd i fabrikerna, vilket han såg som början på en ny era i mänsklighetens historia. 

I Storbritannien fanns åren 1919 och 1920 liknande strömningar, om än något mindre revolutionära. Kolgruvearbetarna krävde förstatliganden och arbetarkontroll. Varvsarbetarna i Glasgow krävde självförvaltning. 

Snart kom dock bakslagen. Europa gick in i en depression. Arbetslöshet och budgetunderskott möttes av åtstramande finanspolitik och sänkta löner. I Italien var det fascisterna som genomförde den nya politiken. I ett tal 1922 sa Mussolini att ledorden var flit, disciplin och arbete. Men även i Storbritannien genomfördes samma sorts politik. Finansminister Churchill sa att den italienska fascismen gjort världen en tjänst.

Vi som i likhet med Marx är materialister inser att det var förändringar i kapitalismen som var motorn bakom den nya politiken

John Maynard Keynes skulle hävda att en depression borde mötas med expansiv finanspolitik som upprätthöll den samlade efterfrågan i paritet med produktionskapaciteten. Men Mattei har inte mycket till övers för Keynes, vars politik gick ut på att rädda kvar den kapitalistiska produktionsordningen.

Kritiken mot politiken under tjugotalskrisen var berättigad. Men när Mattei vill tillämpa samma kritik på nutiden hamnar hon snett. 

Hon har visserligen rätt i att åtstramningsidéerna kom tillbaka under 70-talet. Men var omsvängningen styrd av nyliberal ideologi? Kanske till liten del. Men vi som i likhet med Marx är historiematerialister inser att det var förändringar i kapitalismen som var motorn bakom den nya politiken. Den gränslösa globala finansmarknadens omsättning ökade efter sammanbrottet för dollarmyntfoten 1971 från storleksordningen 10 kronor till många tusen gånger mer per dag och världsmedborgare. Nationella kredit- och valutaregleringar läckte som såll. Försök att driva expansionspolitik möttes av kapitalflykt. 

Mattei refererar till Stephanie Keltons Underskottsmyten, som recenserats i Flamman (#1/2021). Hennes tes är att stater i princip kan låna hur mycket som helst. Fast teorin gäller bara i en ”monetärt suverän stat” – i klartext handlar det om USA. Där har de under lång tid kunnat hålla sig med stora underskott i bytesbalansen, eftersom stater med dollaröverskott placerar tillbaka sina valutareserver i amerikanska banker. Möjligen skulle en liknande politik kunna föras i ett federalt EU.

I dag bedriver högerregeringen en alltför åtstramande politik. Det är fullt möjligt att ge mer pengar till välfärden och låna stort till gröna investeringar. Men att handlingsutrymmet över huvud taget finns beror på att rödgröna majoriteter åren 1994 till 2006 förvandlade Sverige från ett tungt skuldsatt land till att ha en av Europas starkaste offentliga finanser.

Johan Lönnroth
var vice partiledare för Vänsterpartiet 1993–2003.