Efter år av vanskötsel, korruption och populistisk klanpolitik störtade Sri Lankas folk förra månaden sin egen president. I landet som en gång var det rikaste i regionen har krisen gett upphov till en proteströrelse som för första gången har enat de buddhistiska, kristna och muslimska grupperna.
Efter flera månaders demonstrationer flydde Sri Lankas president Gotabaya Rajapaksa landet den 13 juli. Dagen därpå, medan demonstranter firade genom att bada i presidentpalatsets pool, meddelade han att han går med på proteströrelsens huvudkrav: att han avgår. Det var ett dramatiskt slut på över tre månaders politisk turbulens som hade utlösts av en allt värre ekonomisk kris.
Med undantag för ett kort avbrott hade familjen Rajapaksa styrt Sri Lanka i 17 år: först under Mahindas presidentskap mellan 2005 och 2015 och sedan under hans bror Gotabaya sedan 2019. Dynastin hade baserat sin popularitet hos den buddhistiska singalesiska majoriteten, som utgör över 70 procent av befolkningen, på två saker: den militära segern över tamilernas uppror i maj 2009 och användningen av buddhismen som ett slagträ i propagandan om återvändandet till en ”kulturellt autentisk” livsstil, som är baserad på en felaktig föreställning om landets förkoloniala förflutna.
Inskränkningen av inte bara den tamilska minoritetens utan även den singalesiska oppositionens mänskliga rättigheter, disciplineringen av pressen och rättssystemet, arméns allt större plats i det offentliga livet, nepotismen och korruptionen hade fram till nyligen inte urgröpt klanen Rajapaksas förtroendekapital. En bekräftelse på det är Gotabaya Rajapaksas seger i presidentvalet 2019 och parlamentsvalet 2020. Dessa segrar vägde upp hans brors valförlust 2015 mot en allians av aktivister från civilsamhället och det gamla liberalkonservativa partiet som styrs av Ranil Wickremesinghe.
En av orsakerna till Gotabayas framgång var mobiliseringen av extremistiska buddhister som började 2015 och hämtade inspiration från Myanmars förföljelse av muslimer: den muslimska minoriteten utgör åtta procent av befolkningen och började utmålas som en ny intern fiende efter att den tamilska minoriteten besegrats. Terrorattentaten mot kristna kyrkor och hotell under påskhelgen den 21 april 2019 – som ledde till 258 personers död, varav 42 utlänningar – var en läglig bekräftelse på den tesen: de begicks av en islamistisk grupp som övervakades av säkerhetstjänsten och skylldes av många på Wickremesinghe-regeringens släpphänthet, inte minst som utredningen av dåden inte har kunnat avsluta sitt arbete.
Den andra pelaren i Gotabayas regim var armén, som han gick med i på 1980-talet. Han deltog i striderna mot de tamilska separatisterna och singalesiska rebeller innan han flyttade till USA, bara för att snart återvända och bli försvarsminister i sin bror Mahindas regering. Under dennes mandat fick armén, som hade blivit landets största arbetsgivare efter att konflikten med separatisterna tagit slut, ta på sig flera nya uppgifter, såsom polisiära, anläggningsarbeten och övervakning av territorium. Den har grundat kommersiella företag inom till exempel turistbranschen utan någon politisk eller ekonomisk granskning.
Krisen som bröt ut i april 2022, efter att landet tvingats ställa in betalningarna på sin utlandsskuld, fick stödet för Rajapaksa-familjen att gå upp i rök. Bristen på basvaror och prishöjningarna (med över 46 procent på livsmedel på ett år och över 140 procent på olja) ledde till stor social vrede. Hela det politiska systemet ifrågasätts av rörelsen Aragaya (singalesiska för ”kamp”) som uppstod i huvudstaden Colombo när unga människor ockuperade den stora parken Galle Face längs stranden och krävde president Gotabayas avgång. Denna ”by” som kallas GotaGoGama blev snabbt en kreativ kulturell och politisk hubb: där kunde man se banderoller och höra slagord med budskap som ”I toppen finns den korrumperade makten, i botten den orädda kampen”, eller ”Vi har fått nog av de 225”, en referens till antalet ledamöter i parlamentet.
Rörelsen som fortfarande bekämpas av Rajapaksas hejdukar har bara fortsatt att växa och mobilisera större grupper över hela ön i takt med att de våldsamma konfrontationerna med polisen och armén har ökat. Den fick snabbt regeringen att avgå – men inte presidenten, som med sin majoritet i parlamentet i ryggen meddelade att han skulle sitta kvar hela sin mandatperiod till 2024. I stället nöjde han sig med att utse sin gamla fiende Wickremesinghe till ny premiärminister. Denne fick i uppgift att bilda en nationell samlingsregering och uppnå eftergifter från de internationella långivarna, men han är politiskt isolerad. Oppositionen, som företräds av högerpopulisten Sajith Premadasa, det tamilska partiets Mathiaparanan Abraham Sumanthiran och den marxistiska vänsterns Anura Dissanayake, beskriver det som politisk manipulation. Till slut blev trycket så stort att Gotabaya flydde landet och avgick självmant.
Proteströrelsens styrka har kommit från det växande stödet från den urbana och rurala arbetarklassen, som drabbats hårdast av varubristen. Det nya är att den inte tycks påverkas av de etnisk-religiösa motsättningarna. För första gången anslöt sig singalesiska buddhister, inklusive munkar, till de årliga manifestationerna som hålls till minne för de tamiler som dödades maj 2009, vid sidan av representanter för de olika religionerna som tillsammans firade slutet på Ramadan, påsken och den buddhistiska högtiden Vesak. Kardinal Malcolm Ranjith som leder den katolska kyrkan (som representerar ungefär sex procent av befolkningen, såväl singaleser som tamiler) har i hårda ordalag fördömt regimen och krävt att utredningen av attentaten 2019 fördjupas.
Men även om proteströrelsen uppnått sitt mål och fått regeringen att avgå är de ekonomiska problemen som utlöste krisen fortfarande olösta. Frågan om hur landet ska lyckas övertyga de internationella långivarna om att få uppskov på betalningen av skulden är fortfarande öppen.
Sri Lankas svaga ekonomi har visserligen sitt ursprung i den brittiska kolonialeran (1796–1948): stora plantager anlades med arbetskraft som hämtades från södra Indien, med destruktiva konsekvenser för den ekologiska balansen och den inhemska livsmedelsproduktionen. Kolonialstatens inkomster kom enbart från denna sektor, och prissvängningarna på världsmarknaderna för te och gummi fick stora konsekvenser för landet, inte minst under depressionen på 1930-talet. Efter självständigheten 1948 användes dessa resurser i stället för att återuppbygga risodlingarna, upprättandet av ett utbildnings- och hälsovårdssystem och subventionering av basvaror. Sri Lanka lyckades snart bli det mest utvecklade landet i Sydasien ifråga om levnadsstandard och livskvalitet. Men under 1970-talet fick de minskande intäkterna från plantagerna och den misslyckade ekonomiska planeringen mer nyliberalt inriktade regeringar att satsa på massturism, tillverkningsindustrier i särskilda exportfria zoner med låg företagsskatt samt utvandring till länder i Persiska viken. De drömde om att förvandla ön till ett nytt Singapore genom att locka till sig internationella investeringar. Den tamilska separatismen och den singalesiska etnonationalismen som båda fick vind i seglen under samma period mot bakgrund av eskalerande socialt våld underminerade det projektet.
Krossandet av den tamilska rebellarmén stärkte dock illusionen att dessa mål skulle gå att uppnå efter 2009, inte minst med hjälp av de internationella finansmarknadernas hjälp och de investeringar som bland andra Kina erbjöd. Men jordbrukssektorn visade redan flera svaghetstecken, och de offentliga finanserna fortsatte att försämras. Anläggningen av stora bevattningsprojekt avbröts samtidigt som risbönderna fortsatte åtnjuta garanterade priser och subventionerade råvaror, och konsumenterna fortsatte att gynnas av billiga produkter.
De små och mellanstora producenter som hade ersatt de stora teplantagerna, som hade förstatligats på 1970-talet i ett försök att bekämpa imperialismen, drabbades liksom risbönderna i april 2021 av åtgärderna som regeringen vidtog för att minska utsläppen: importstopp av kemiska gödningsmedel och påtvingad omställning till ekologiskt jordbruk. Det ledde till att teproduktionen minskade med 40 procent och råriset med 20 procent, och att landet som fram till dess varit självförsörjande tvingades börja importera ris. Reformen rullades tillbaka sju månader senare, men skadan var redan skedd.
Den katastrofala hanteringen av de offentliga finanserna förvärrade bara situationen. Enligt ekonomen Umesh Moramudali 2 gick skatteandelen av landets BNP från 19 procent 1990 till 11,5 procent 2019, innan den sjönk till 7,7 procent 2021 – vilket är den lägsta skattenivån i hela Asien (i Indien är den 16 procent). Denna långsiktiga minskning av skatteuppbörden beror enligt Moramudali på de återkommande skatteamnestierna, att myndigheterna paralyserats av politikernas ständiga ingrepp, skattelättnaderna för stora infrastrukturprojekt samt president Gotabaya Rajapaksas populistiska reformer, såsom en reducering av antalet skattepliktiga från 1,5 miljoner till 412 000 hushåll, och en sänkning av momsen från 15 till 8 procent. Landet har blivit ett skatteparadis, vilket inte hindrar kapital som uppstått genom korruption eller drogsmuggling att söka skydd på mer lukrativa platser, som Singapore eller Dubai.
På utgiftssidan har, utöver den omfördelande socialpolitiken och subventionerna, kriget och upprätthållandet av en stor armé i fredstid visat sig vara dyra utgiftsposter. För att inte nämna de stora infrastrukturprojekten. 2021 uppgick försvarsutgifternas del av den disponibla budgeten till över 15 procent, jämfört med 8 procent för utbildning och 10 för sjukvård. Enligt uppgifter från Världsbanken ökade de militära utgifterna från 761 miljoner dollar 2006 till 1,7 miljarder 2011, och stabiliserade sig runt 1,57 miljarder 2020 – motsvarande 1,9 procent av BNP, medan de sociala omfördelningsprogrammen knappt utgör 0,9 procent. Dessutom beräknar Internationella valutafonden (IMF) att över hälften av socialbidragen (samurdhi) på grund av korruptionen går till hushåll vars inkomster är långt över fattigdomsgränsen, medan hälften av de familjer som har rätt till dem inte får några bidrag. 3
Det faktum att den allt sämre betalningsbalansen sammanfaller med att löptiden på flera lån från de internationella finansmarknaderna går ut har gjort att statsskulden blivit ohållbar. I brist på utländska valutareserver har landet blivit oförmöget att betala för import av basvaror som olja, livsmedel och medicin. Turismen har kollapsat, från 5,6 procent av BNP 2018 till 0,8 procent 2020, på grund av pandemin som följde på påskattentaten 2019. Återremitteringarna som den lankesiska diasporan skickar hem från utlandet har också minskat, från
7,2 miljarder dollar 2020 till 5,5 miljarder året därpå. Prishöjningarna på energi och livsmedel har förvärrats av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Enligt IMF uppgick den totala skulden i slutet av 2020 till ungefär 80 miljarder dollar, varav nästan hälften är valutaskulder. De officiella siffrorna 4 utgörs av utlandsskulden och centralbankens skuld: 47 procent är lån från de internationella finansmarknaderna, 22 procent multilaterala lån (13 procent från Asiatiska utvecklingsbanken, 9 procent från Världsbanken), och 29 procent är lån från enskilda länder (10 procent från Japan, 10 från Kina och 2 från Indien). Enligt nyhetsbyrån Reuters beräkningar 5 är landet dock mest beroende av Kina, vars låneandel enligt dem uppgår till 19 procent.
Lånen från de internationella finansmarknaderna utgörs av statsobligationer som placerats av ett bankkonsortium bestående av Standard Chartered, HSBC och Citibank, och som anses riskabla (klassade i kategori B+) av kreditvärderingsinstituten. De började säljas 2007 under president Mahinda Rajapaksa, utökades 2010 och förlängdes under Wickremesinghes regering. Efter att ha bidragit till att finansiera de sista åren av kriget mot de tamilska separatisterna, mellan 2007 och 2009, blev målet med denna politik att finansiera återlanseringen av ekonomin, utan att den för den sakens skull kopplades till några konkreta projekt. Det blev omöjligt för regeringen att fortsätta betala tillbaka skulderna efter betalningen i januari 2022. I ett försök att uppnå en skuldnedskrivning har regeringen kontaktat banken Lazard, medan värdepappersinnehavarna har gjort finansinstitutet Rothschild till representant för sina intressen.
De multi- och bilaterala lånen från offentliga banker och stater, som utgör den andra delen av skulden, har längre löptid och är kopplade till utvecklings- och handelsprojekt. En stor del de multilaterala och indiska lånen gick till återuppbyggnaden av de tamilska regionerna i de norra och östra delarna av landet som ödelades av kriget. Det projektet leds av ett departement som styrs av Basil Rajapaksa, en av presidentens bröder, samt armén som Gotabaya underställde presidentens kontroll när han var försvarsminister. Huvuddelen av de kinesiska investeringarna gick först till de singalesiska regionerna i söder, i synnerhet Rajapaksa-familjens fäste Hambantota, där man lät bygga en internationell flygplats (som i dag står öde), ett väg-järnvägssystem och en containerhamn för stora lastfartyg. Hamnen visade sig snabbt vara ett förlustprojekt och 2017 såldes den till det kinesiska företaget China Merchants Port. Därefter gav regeringen ett annat kinesiskt företag, China Harbour Engineering Company, i uppdrag att anlägga ett stort hamn- och affärskomplex i Colombo.
Denna konkurssituation kan få allvarliga geopolitiska konsekvenser. Ön ligger vid skärningspunkten mellan två inflytandesfärer: en som binder landet till Indien, och en annan som gör den till den naturliga stödpunkten för Kinas expansiva ambitioner. De västerländska långivarnas krav fick regeringen att å ena sidan be om hjälp från IMF, en institution som tvingar den till impopulära reformer, och å den andra från Kina, Indien och Ryssland, som alla försöker stärka sina positioner i regionen. Men vid det laget hade regeringen redan förlorat stödet hos ett folk som nu vill återuppfinna demokratin.
Detta är en uppdaterad version av en artikel som tidigare publicerats i
Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander