Utrikes 14 augusti, 2022

Så förde en familj Sri Lanka till ruinens brant

Efter år av vanskötsel, korruption och populistisk klanpolitik störtade Sri Lankas folk förra månaden sin egen president. I landet som en gång var det rikaste i regionen har krisen gett upphov till en proteströrelse som för första gången har enat de buddhistiska, kristna och muslimska grupperna.

Efter flera månaders demonstrationer flydde Sri Lankas president Gotabaya Rajapaksa landet den 13 juli. Dagen därpå, medan demonstranter firade genom att bada i presidentpalatsets pool, meddelade han att han går med på proteströrelsens huvudkrav: att han avgår. Det var ett dramatiskt slut på över tre månaders politisk turbulens som hade utlösts av en allt värre ekonomisk kris.

Med undantag för ett kort avbrott hade familjen Rajapaksa styrt Sri Lanka i 17 år: först under Mahindas presidentskap mellan 2005 och 2015 och sedan under hans bror Gotabaya sedan 2019. Dynastin hade baserat sin popularitet hos den buddhistiska singalesiska majoriteten, som utgör över 70 procent av befolkningen, på två saker: den militära segern över tamilernas uppror i maj 2009 och användningen av buddhismen som ett slagträ i propagandan om återvändandet till en ”kulturellt autentisk” livsstil, som är baserad på en felaktig föreställning om landets förkoloniala förflutna.

Inskränkningen av inte bara den tamilska minoritetens utan även den singalesiska oppositionens mänskliga rättigheter, disciplineringen av pressen och rättssystemet, arméns allt större plats i det offentliga livet, nepotismen och korruptionen hade fram till nyligen inte urgröpt klanen Rajapaksas förtroendekapital. En bekräftelse på det är Gotabaya Rajapaksas seger i presidentvalet 2019 och parlamentsvalet 2020. Dessa segrar vägde upp hans brors valförlust 2015 mot en allians av aktivister från civilsamhället och det gamla liberalkonservativa partiet som styrs av Ranil Wickremesinghe.

En av orsakerna till Gotabayas framgång var mobiliseringen av extremistiska buddhister som började 2015 och hämtade inspiration från Myanmars förföljelse av muslimer: den muslimska minoriteten utgör åtta procent av befolkningen och började utmålas som en ny intern fiende efter att den tamilska minoriteten besegrats. Terrorattentaten mot kristna kyrkor och hotell under påskhelgen den 21 april 2019 – som ledde till 258 personers död, varav 42 utlänningar – var en läglig bekräftelse på den tesen: de begicks av en islamistisk grupp som övervakades av säkerhetstjänsten och skylldes av många på Wickremesinghe-regeringens släpphänthet, inte minst som utredningen av dåden inte har kunnat avsluta sitt arbete.

Den andra pelaren i Gotabayas regim var armén, som han gick med i på 1980-talet. Han deltog i striderna mot de tamilska separatisterna och singalesiska rebeller innan han flyttade till USA, bara för att snart återvända och bli försvarsminister i sin bror Mahindas regering. Under dennes mandat fick armén, som hade blivit landets största arbetsgivare efter att konflikten med separatisterna tagit slut, ta på sig flera nya uppgifter, såsom polisiära, anläggningsarbeten och övervakning av territorium. Den har grundat kommersiella företag inom till exempel turistbranschen utan någon politisk eller ekonomisk granskning.

Krisen som bröt ut i april 2022, efter att landet tvingats ställa in betalningarna på sin utlandsskuld, fick stödet för Rajapaksa-familjen att gå upp i rök. Bristen på basvaror och prishöjningarna (med över 46 procent på livsmedel på ett år och över 140 procent på olja) ledde till stor social vrede. Hela det politiska systemet ifrågasätts av rörelsen Aragaya (singalesiska för ”kamp”) som uppstod i huvudstaden Colombo när unga människor ockuperade den stora parken Galle Face längs stranden och krävde president Gotabayas avgång. Denna ”by” som kallas GotaGoGama blev snabbt en kreativ kulturell och politisk hubb: där kunde man se banderoller och höra slagord med budskap som ”I toppen finns den korrumperade makten, i botten den orädda kampen”, eller ”Vi har fått nog av de 225”, en referens till antalet ledamöter i parlamentet.

Rörelsen som fortfarande bekämpas av Rajapaksas hejdukar har bara fortsatt att växa och mobilisera större grupper över hela ön i takt med att de våldsamma konfrontationerna med polisen och armén har ökat. Den fick snabbt regeringen att avgå – men inte presidenten, som med sin majoritet i parlamentet i ryggen meddelade att han skulle sitta kvar hela sin mandatperiod till 2024. I stället nöjde han sig med att utse sin gamla fiende Wickremesinghe till ny premiärminister. Denne fick i uppgift att bilda en nationell samlingsregering och uppnå eftergifter från de internationella långivarna, men han är politiskt isolerad. Oppositionen, som företräds av högerpopulisten Sajith Premadasa, det tamilska partiets Mathiaparanan Abraham Sumanthiran och den marxistiska vänsterns Anura Dissanayake, beskriver det som politisk manipulation. Till slut blev trycket så stort att Gotabaya flydde landet och avgick självmant.

Proteströrelsens styrka har kommit från det växande stödet från den urbana och rurala arbetarklassen, som drabbats hårdast av varubristen. Det nya är att den inte tycks påverkas av de etnisk-religiösa motsättningarna. För första gången anslöt sig singalesiska buddhister, inklusive munkar, till de årliga manifestationerna som hålls till minne för de tamiler som dödades maj 2009, vid sidan av representanter för de olika religionerna som tillsammans firade slutet på Ramadan, påsken och den buddhistiska högtiden Vesak. Kardinal Malcolm Ranjith som leder den katolska kyrkan (som representerar ungefär sex procent av befolkningen, såväl singaleser som tamiler) har i hårda ordalag fördömt regimen och krävt att utredningen av attentaten 2019 fördjupas.

Men även om proteströrelsen uppnått sitt mål och fått regeringen att avgå är de ekonomiska problemen som utlöste krisen fortfarande olösta. Frågan om hur landet ska lyckas övertyga de internationella långivarna om att få uppskov på betalningen av skulden är fortfarande öppen.

Sri Lankas svaga ekonomi har visserligen sitt ursprung i den brittiska kolonialeran (1796–1948): stora plantager anlades med arbetskraft som hämtades från södra Indien, med destruktiva konsekvenser för den ekologiska balansen och den inhemska livsmedelsproduktionen. Kolonialstatens inkomster kom enbart från denna sektor, och prissvängningarna på världsmarknaderna för te och gummi fick stora konsekvenser för landet, inte minst under depressionen på 1930-talet. Efter självständigheten 1948 användes dessa resurser i stället för att återuppbygga risodlingarna, upprättandet av ett utbildnings- och hälsovårdssystem och subventionering av basvaror. Sri Lanka lyckades snart bli det mest utvecklade landet i Sydasien ifråga om levnadsstandard och livskvalitet. Men under 1970-talet fick de minskande intäkterna från plantagerna och den misslyckade ekonomiska planeringen mer nyliberalt inriktade regeringar att satsa på massturism, tillverkningsindustrier i särskilda exportfria zoner med låg företagsskatt samt utvandring till länder i Persiska viken. De drömde om att förvandla ön till ett nytt Singapore genom att locka till sig internationella investeringar. Den tamilska separatismen och den singalesiska etnonationalismen som båda fick vind i seglen under samma period mot bakgrund av eskalerande socialt våld underminerade det projektet.

Krossandet av den tamilska rebellarmén stärkte dock illusionen att dessa mål skulle gå att uppnå efter 2009, inte minst med hjälp av de internationella finansmarknadernas hjälp och de investeringar som bland andra Kina erbjöd. Men jordbrukssektorn visade redan flera svaghetstecken, och de offentliga finanserna fortsatte att försämras. Anläggningen av stora bevattningsprojekt avbröts samtidigt som risbönderna fortsatte åtnjuta garanterade priser och subventionerade råvaror, och konsumenterna fortsatte att gynnas av billiga produkter.

De små och mellanstora producenter som hade ersatt de stora teplantagerna, som hade förstatligats på 1970-talet i ett försök att bekämpa imperialismen, drabbades liksom risbönderna i april 2021 av åtgärderna som regeringen vidtog för att minska utsläppen: importstopp av kemiska gödningsmedel och påtvingad omställning till ekologiskt jordbruk. Det ledde till att teproduktionen minskade med 40 procent och råriset med 20 procent, och att landet som fram till dess varit självförsörjande tvingades börja importera ris. Reformen rullades tillbaka sju månader senare, men skadan var redan skedd.

Den katastrofala hanteringen av de offentliga finanserna förvärrade bara situationen. Enligt ekonomen Umesh Moramudali 2 gick skatteandelen av landets BNP från 19 procent 1990 till 11,5 procent 2019, innan den sjönk till 7,7 procent 2021 – vilket är den lägsta skattenivån i hela Asien (i Indien är den 16 procent). Denna långsiktiga minskning av skatteuppbörden beror enligt Moramudali på de återkommande skatteamnestierna, att myndigheterna paralyserats av politikernas ständiga ingrepp, skattelättnaderna för stora infrastrukturprojekt samt president Gotabaya Rajapaksas populistiska reformer, såsom en reducering av antalet skattepliktiga från 1,5 miljoner till 412 000 hushåll, och en sänkning av momsen från 15 till 8 procent. Landet har blivit ett skatteparadis, vilket inte hindrar kapital som uppstått genom korruption eller drogsmuggling att söka skydd på mer lukrativa platser, som Singapore eller Dubai.

På utgiftssidan har, utöver den omfördelande socialpolitiken och subventionerna, kriget och upprätthållandet av en stor armé i fredstid visat sig vara dyra utgiftsposter. För att inte nämna de stora infrastrukturprojekten. 2021 uppgick försvarsutgifternas del av den disponibla budgeten till över 15 procent, jämfört med 8 procent för utbildning och 10 för sjukvård. Enligt uppgifter från Världsbanken ökade de militära utgifterna från 761 miljoner dollar 2006 till 1,7 miljarder 2011, och stabiliserade sig runt 1,57 miljarder 2020 – motsvarande 1,9 procent av BNP, medan de sociala omfördelningsprogrammen knappt utgör 0,9 procent. Dessutom beräknar Internationella valutafonden (IMF) att över hälften av socialbidragen (samurdhi) på grund av korruptionen går till hushåll vars inkomster är långt över fattigdomsgränsen, medan hälften av de familjer som har rätt till dem inte får några bidrag. 3

Det faktum att den allt sämre betalningsbalansen sammanfaller med att löptiden på flera lån från de internationella finansmarknaderna går ut har gjort att statsskulden blivit ohållbar. I brist på utländska valutareserver har landet blivit oförmöget att betala för import av basvaror som olja, livsmedel och medicin. Turismen har kollapsat, från 5,6 procent av BNP 2018 till 0,8 procent 2020, på grund av pandemin som följde på påskattentaten 2019. Återremitteringarna som den lankesiska diasporan skickar hem från utlandet har också minskat, från
7,2 miljarder dollar 2020 till 5,5 miljarder året därpå. Prishöjningarna på energi och livsmedel har förvärrats av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Enligt IMF uppgick den totala skulden i slutet av 2020 till ungefär 80 miljarder dollar, varav nästan hälften är valutaskulder. De officiella siffrorna 4 utgörs av utlandsskulden och centralbankens skuld: 47 procent är lån från de internationella finansmarknaderna, 22 procent multilaterala lån (13 procent från Asiatiska utvecklingsbanken, 9 procent från Världsbanken), och 29 procent är lån från enskilda länder (10 procent från Japan, 10 från Kina och 2 från Indien). Enligt nyhetsbyrån Reuters beräkningar 5 är landet dock mest beroende av Kina, vars låneandel enligt dem uppgår till 19 procent.

Lånen från de internationella finansmarknaderna utgörs av statsobligationer som placerats av ett bankkonsortium bestående av Standard Chartered, HSBC och Citibank, och som anses riskabla (klassade i kategori B+) av kreditvärderingsinstituten. De började säljas 2007 under president Mahinda Rajapaksa, utökades 2010 och förlängdes under Wickremesinghes regering. Efter att ha bidragit till att finansiera de sista åren av kriget mot de tamilska separatisterna, mellan 2007 och 2009, blev målet med denna politik att finansiera återlanseringen av ekonomin, utan att den för den sakens skull kopplades till några konkreta projekt. Det blev omöjligt för regeringen att fortsätta betala tillbaka skulderna efter betalningen i januari 2022. I ett försök att uppnå en skuldnedskrivning har regeringen kontaktat banken Lazard, medan värdepappersinnehavarna har gjort finansinstitutet Rothschild till representant för sina intressen.

De multi- och bilaterala lånen från offentliga banker och stater, som utgör den andra delen av skulden, har längre löptid och är kopplade till utvecklings- och handelsprojekt. En stor del de multilaterala och indiska lånen gick till återuppbyggnaden av de tamilska regionerna i de norra och östra delarna av landet som ödelades av kriget. Det projektet leds av ett departement som styrs av Basil Rajapaksa, en av presidentens bröder, samt armén som Gotabaya underställde presidentens kontroll när han var försvarsminister. Huvuddelen av de kinesiska investeringarna gick först till de singalesiska regionerna i söder, i synnerhet Rajapaksa-familjens fäste Hambantota, där man lät bygga en internationell flygplats (som i dag står öde), ett väg-järnvägssystem och en containerhamn för stora lastfartyg. Hamnen visade sig snabbt vara ett förlustprojekt och 2017 såldes den till det kinesiska företaget China Merchants Port. Därefter gav regeringen ett annat kinesiskt företag, China Harbour Engineering Company, i uppdrag att anlägga ett stort hamn- och affärskomplex i Colombo.

Denna konkurssituation kan få allvarliga geopolitiska konsekvenser. Ön ligger vid skärningspunkten mellan två inflytandesfärer: en som binder landet till Indien, och en annan som gör den till den naturliga stödpunkten för Kinas expansiva ambitioner. De västerländska långivarnas krav fick regeringen att å ena sidan be om hjälp från IMF, en institution som tvingar den till impopulära reformer, och å den andra från Kina, Indien och Ryssland, som alla försöker stärka sina positioner i regionen. Men vid det laget hade regeringen redan förlorat stödet hos ett folk som nu vill återuppfinna demokratin.

Detta är en uppdaterad version av en artikel som tidigare publicerats i
Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter

1. Professor emeritus vid Nationella institutet för asiatiska språk och civilisationer (Inalco). Senaste boken: Une histoire de l’Inde. Les Indiens face à leur passé, Albin Michel, Paris, 2019.
2. Umesh Moramudali, ”Taxation in Sri Lanka: Issues and challenges”, I Sandaram P. Premaratna, Naveen Wickremeratne och Umesh Moramudali, Economy for all, Colombo-universitetet, februari 2022.
3. ”IMF country report Sri Lanka 22/91”, Internationella valutafonden, Washington DC, 2022.
4. ”Debt stock by major lenders”, april 2021, Sri Lankas finansdepartement, www.erd.gov.lk
5. Jorgelina Do Rosario, ”Analysis: Complex web of creditors, politics threatens Sri Lanka restructuring”, Reuters, 28 april 2022.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)