Utrikes 14 augusti, 2022

Så förde en familj Sri Lanka till ruinens brant

Efter år av vanskötsel, korruption och populistisk klanpolitik störtade Sri Lankas folk förra månaden sin egen president. I landet som en gång var det rikaste i regionen har krisen gett upphov till en proteströrelse som för första gången har enat de buddhistiska, kristna och muslimska grupperna.

Efter flera månaders demonstrationer flydde Sri Lankas president Gotabaya Rajapaksa landet den 13 juli. Dagen därpå, medan demonstranter firade genom att bada i presidentpalatsets pool, meddelade han att han går med på proteströrelsens huvudkrav: att han avgår. Det var ett dramatiskt slut på över tre månaders politisk turbulens som hade utlösts av en allt värre ekonomisk kris.

Med undantag för ett kort avbrott hade familjen Rajapaksa styrt Sri Lanka i 17 år: först under Mahindas presidentskap mellan 2005 och 2015 och sedan under hans bror Gotabaya sedan 2019. Dynastin hade baserat sin popularitet hos den buddhistiska singalesiska majoriteten, som utgör över 70 procent av befolkningen, på två saker: den militära segern över tamilernas uppror i maj 2009 och användningen av buddhismen som ett slagträ i propagandan om återvändandet till en ”kulturellt autentisk” livsstil, som är baserad på en felaktig föreställning om landets förkoloniala förflutna.

Inskränkningen av inte bara den tamilska minoritetens utan även den singalesiska oppositionens mänskliga rättigheter, disciplineringen av pressen och rättssystemet, arméns allt större plats i det offentliga livet, nepotismen och korruptionen hade fram till nyligen inte urgröpt klanen Rajapaksas förtroendekapital. En bekräftelse på det är Gotabaya Rajapaksas seger i presidentvalet 2019 och parlamentsvalet 2020. Dessa segrar vägde upp hans brors valförlust 2015 mot en allians av aktivister från civilsamhället och det gamla liberalkonservativa partiet som styrs av Ranil Wickremesinghe.

En av orsakerna till Gotabayas framgång var mobiliseringen av extremistiska buddhister som började 2015 och hämtade inspiration från Myanmars förföljelse av muslimer: den muslimska minoriteten utgör åtta procent av befolkningen och började utmålas som en ny intern fiende efter att den tamilska minoriteten besegrats. Terrorattentaten mot kristna kyrkor och hotell under påskhelgen den 21 april 2019 – som ledde till 258 personers död, varav 42 utlänningar – var en läglig bekräftelse på den tesen: de begicks av en islamistisk grupp som övervakades av säkerhetstjänsten och skylldes av många på Wickremesinghe-regeringens släpphänthet, inte minst som utredningen av dåden inte har kunnat avsluta sitt arbete.

Den andra pelaren i Gotabayas regim var armén, som han gick med i på 1980-talet. Han deltog i striderna mot de tamilska separatisterna och singalesiska rebeller innan han flyttade till USA, bara för att snart återvända och bli försvarsminister i sin bror Mahindas regering. Under dennes mandat fick armén, som hade blivit landets största arbetsgivare efter att konflikten med separatisterna tagit slut, ta på sig flera nya uppgifter, såsom polisiära, anläggningsarbeten och övervakning av territorium. Den har grundat kommersiella företag inom till exempel turistbranschen utan någon politisk eller ekonomisk granskning.

Krisen som bröt ut i april 2022, efter att landet tvingats ställa in betalningarna på sin utlandsskuld, fick stödet för Rajapaksa-familjen att gå upp i rök. Bristen på basvaror och prishöjningarna (med över 46 procent på livsmedel på ett år och över 140 procent på olja) ledde till stor social vrede. Hela det politiska systemet ifrågasätts av rörelsen Aragaya (singalesiska för ”kamp”) som uppstod i huvudstaden Colombo när unga människor ockuperade den stora parken Galle Face längs stranden och krävde president Gotabayas avgång. Denna ”by” som kallas GotaGoGama blev snabbt en kreativ kulturell och politisk hubb: där kunde man se banderoller och höra slagord med budskap som ”I toppen finns den korrumperade makten, i botten den orädda kampen”, eller ”Vi har fått nog av de 225”, en referens till antalet ledamöter i parlamentet.

Rörelsen som fortfarande bekämpas av Rajapaksas hejdukar har bara fortsatt att växa och mobilisera större grupper över hela ön i takt med att de våldsamma konfrontationerna med polisen och armén har ökat. Den fick snabbt regeringen att avgå – men inte presidenten, som med sin majoritet i parlamentet i ryggen meddelade att han skulle sitta kvar hela sin mandatperiod till 2024. I stället nöjde han sig med att utse sin gamla fiende Wickremesinghe till ny premiärminister. Denne fick i uppgift att bilda en nationell samlingsregering och uppnå eftergifter från de internationella långivarna, men han är politiskt isolerad. Oppositionen, som företräds av högerpopulisten Sajith Premadasa, det tamilska partiets Mathiaparanan Abraham Sumanthiran och den marxistiska vänsterns Anura Dissanayake, beskriver det som politisk manipulation. Till slut blev trycket så stort att Gotabaya flydde landet och avgick självmant.

Proteströrelsens styrka har kommit från det växande stödet från den urbana och rurala arbetarklassen, som drabbats hårdast av varubristen. Det nya är att den inte tycks påverkas av de etnisk-religiösa motsättningarna. För första gången anslöt sig singalesiska buddhister, inklusive munkar, till de årliga manifestationerna som hålls till minne för de tamiler som dödades maj 2009, vid sidan av representanter för de olika religionerna som tillsammans firade slutet på Ramadan, påsken och den buddhistiska högtiden Vesak. Kardinal Malcolm Ranjith som leder den katolska kyrkan (som representerar ungefär sex procent av befolkningen, såväl singaleser som tamiler) har i hårda ordalag fördömt regimen och krävt att utredningen av attentaten 2019 fördjupas.

Men även om proteströrelsen uppnått sitt mål och fått regeringen att avgå är de ekonomiska problemen som utlöste krisen fortfarande olösta. Frågan om hur landet ska lyckas övertyga de internationella långivarna om att få uppskov på betalningen av skulden är fortfarande öppen.

Sri Lankas svaga ekonomi har visserligen sitt ursprung i den brittiska kolonialeran (1796–1948): stora plantager anlades med arbetskraft som hämtades från södra Indien, med destruktiva konsekvenser för den ekologiska balansen och den inhemska livsmedelsproduktionen. Kolonialstatens inkomster kom enbart från denna sektor, och prissvängningarna på världsmarknaderna för te och gummi fick stora konsekvenser för landet, inte minst under depressionen på 1930-talet. Efter självständigheten 1948 användes dessa resurser i stället för att återuppbygga risodlingarna, upprättandet av ett utbildnings- och hälsovårdssystem och subventionering av basvaror. Sri Lanka lyckades snart bli det mest utvecklade landet i Sydasien ifråga om levnadsstandard och livskvalitet. Men under 1970-talet fick de minskande intäkterna från plantagerna och den misslyckade ekonomiska planeringen mer nyliberalt inriktade regeringar att satsa på massturism, tillverkningsindustrier i särskilda exportfria zoner med låg företagsskatt samt utvandring till länder i Persiska viken. De drömde om att förvandla ön till ett nytt Singapore genom att locka till sig internationella investeringar. Den tamilska separatismen och den singalesiska etnonationalismen som båda fick vind i seglen under samma period mot bakgrund av eskalerande socialt våld underminerade det projektet.

Krossandet av den tamilska rebellarmén stärkte dock illusionen att dessa mål skulle gå att uppnå efter 2009, inte minst med hjälp av de internationella finansmarknadernas hjälp och de investeringar som bland andra Kina erbjöd. Men jordbrukssektorn visade redan flera svaghetstecken, och de offentliga finanserna fortsatte att försämras. Anläggningen av stora bevattningsprojekt avbröts samtidigt som risbönderna fortsatte åtnjuta garanterade priser och subventionerade råvaror, och konsumenterna fortsatte att gynnas av billiga produkter.

De små och mellanstora producenter som hade ersatt de stora teplantagerna, som hade förstatligats på 1970-talet i ett försök att bekämpa imperialismen, drabbades liksom risbönderna i april 2021 av åtgärderna som regeringen vidtog för att minska utsläppen: importstopp av kemiska gödningsmedel och påtvingad omställning till ekologiskt jordbruk. Det ledde till att teproduktionen minskade med 40 procent och råriset med 20 procent, och att landet som fram till dess varit självförsörjande tvingades börja importera ris. Reformen rullades tillbaka sju månader senare, men skadan var redan skedd.

Den katastrofala hanteringen av de offentliga finanserna förvärrade bara situationen. Enligt ekonomen Umesh Moramudali 2 gick skatteandelen av landets BNP från 19 procent 1990 till 11,5 procent 2019, innan den sjönk till 7,7 procent 2021 – vilket är den lägsta skattenivån i hela Asien (i Indien är den 16 procent). Denna långsiktiga minskning av skatteuppbörden beror enligt Moramudali på de återkommande skatteamnestierna, att myndigheterna paralyserats av politikernas ständiga ingrepp, skattelättnaderna för stora infrastrukturprojekt samt president Gotabaya Rajapaksas populistiska reformer, såsom en reducering av antalet skattepliktiga från 1,5 miljoner till 412 000 hushåll, och en sänkning av momsen från 15 till 8 procent. Landet har blivit ett skatteparadis, vilket inte hindrar kapital som uppstått genom korruption eller drogsmuggling att söka skydd på mer lukrativa platser, som Singapore eller Dubai.

På utgiftssidan har, utöver den omfördelande socialpolitiken och subventionerna, kriget och upprätthållandet av en stor armé i fredstid visat sig vara dyra utgiftsposter. För att inte nämna de stora infrastrukturprojekten. 2021 uppgick försvarsutgifternas del av den disponibla budgeten till över 15 procent, jämfört med 8 procent för utbildning och 10 för sjukvård. Enligt uppgifter från Världsbanken ökade de militära utgifterna från 761 miljoner dollar 2006 till 1,7 miljarder 2011, och stabiliserade sig runt 1,57 miljarder 2020 – motsvarande 1,9 procent av BNP, medan de sociala omfördelningsprogrammen knappt utgör 0,9 procent. Dessutom beräknar Internationella valutafonden (IMF) att över hälften av socialbidragen (samurdhi) på grund av korruptionen går till hushåll vars inkomster är långt över fattigdomsgränsen, medan hälften av de familjer som har rätt till dem inte får några bidrag. 3

Det faktum att den allt sämre betalningsbalansen sammanfaller med att löptiden på flera lån från de internationella finansmarknaderna går ut har gjort att statsskulden blivit ohållbar. I brist på utländska valutareserver har landet blivit oförmöget att betala för import av basvaror som olja, livsmedel och medicin. Turismen har kollapsat, från 5,6 procent av BNP 2018 till 0,8 procent 2020, på grund av pandemin som följde på påskattentaten 2019. Återremitteringarna som den lankesiska diasporan skickar hem från utlandet har också minskat, från
7,2 miljarder dollar 2020 till 5,5 miljarder året därpå. Prishöjningarna på energi och livsmedel har förvärrats av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Enligt IMF uppgick den totala skulden i slutet av 2020 till ungefär 80 miljarder dollar, varav nästan hälften är valutaskulder. De officiella siffrorna 4 utgörs av utlandsskulden och centralbankens skuld: 47 procent är lån från de internationella finansmarknaderna, 22 procent multilaterala lån (13 procent från Asiatiska utvecklingsbanken, 9 procent från Världsbanken), och 29 procent är lån från enskilda länder (10 procent från Japan, 10 från Kina och 2 från Indien). Enligt nyhetsbyrån Reuters beräkningar 5 är landet dock mest beroende av Kina, vars låneandel enligt dem uppgår till 19 procent.

Lånen från de internationella finansmarknaderna utgörs av statsobligationer som placerats av ett bankkonsortium bestående av Standard Chartered, HSBC och Citibank, och som anses riskabla (klassade i kategori B+) av kreditvärderingsinstituten. De började säljas 2007 under president Mahinda Rajapaksa, utökades 2010 och förlängdes under Wickremesinghes regering. Efter att ha bidragit till att finansiera de sista åren av kriget mot de tamilska separatisterna, mellan 2007 och 2009, blev målet med denna politik att finansiera återlanseringen av ekonomin, utan att den för den sakens skull kopplades till några konkreta projekt. Det blev omöjligt för regeringen att fortsätta betala tillbaka skulderna efter betalningen i januari 2022. I ett försök att uppnå en skuldnedskrivning har regeringen kontaktat banken Lazard, medan värdepappersinnehavarna har gjort finansinstitutet Rothschild till representant för sina intressen.

De multi- och bilaterala lånen från offentliga banker och stater, som utgör den andra delen av skulden, har längre löptid och är kopplade till utvecklings- och handelsprojekt. En stor del de multilaterala och indiska lånen gick till återuppbyggnaden av de tamilska regionerna i de norra och östra delarna av landet som ödelades av kriget. Det projektet leds av ett departement som styrs av Basil Rajapaksa, en av presidentens bröder, samt armén som Gotabaya underställde presidentens kontroll när han var försvarsminister. Huvuddelen av de kinesiska investeringarna gick först till de singalesiska regionerna i söder, i synnerhet Rajapaksa-familjens fäste Hambantota, där man lät bygga en internationell flygplats (som i dag står öde), ett väg-järnvägssystem och en containerhamn för stora lastfartyg. Hamnen visade sig snabbt vara ett förlustprojekt och 2017 såldes den till det kinesiska företaget China Merchants Port. Därefter gav regeringen ett annat kinesiskt företag, China Harbour Engineering Company, i uppdrag att anlägga ett stort hamn- och affärskomplex i Colombo.

Denna konkurssituation kan få allvarliga geopolitiska konsekvenser. Ön ligger vid skärningspunkten mellan två inflytandesfärer: en som binder landet till Indien, och en annan som gör den till den naturliga stödpunkten för Kinas expansiva ambitioner. De västerländska långivarnas krav fick regeringen att å ena sidan be om hjälp från IMF, en institution som tvingar den till impopulära reformer, och å den andra från Kina, Indien och Ryssland, som alla försöker stärka sina positioner i regionen. Men vid det laget hade regeringen redan förlorat stödet hos ett folk som nu vill återuppfinna demokratin.

Detta är en uppdaterad version av en artikel som tidigare publicerats i
Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter

1. Professor emeritus vid Nationella institutet för asiatiska språk och civilisationer (Inalco). Senaste boken: Une histoire de l’Inde. Les Indiens face à leur passé, Albin Michel, Paris, 2019.
2. Umesh Moramudali, ”Taxation in Sri Lanka: Issues and challenges”, I Sandaram P. Premaratna, Naveen Wickremeratne och Umesh Moramudali, Economy for all, Colombo-universitetet, februari 2022.
3. ”IMF country report Sri Lanka 22/91”, Internationella valutafonden, Washington DC, 2022.
4. ”Debt stock by major lenders”, april 2021, Sri Lankas finansdepartement, www.erd.gov.lk
5. Jorgelina Do Rosario, ”Analysis: Complex web of creditors, politics threatens Sri Lanka restructuring”, Reuters, 28 april 2022.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se