Inrikes 27 februari, 2021

Så gick det till när skoldebatten vände

Allt fler kritiserar nu de marknadsskolor som äter upp kommunernas resurser. Hur lyckades den lilla tanke­smedjan Balans förändra debatten? Och räcker deras idéer för att skapa politisk förändring?

Det är frustrerad stämning i Facebook­gruppen för Mölnlyckes föräldrar. Under rubriken ”Bygg nya skolor där nya skolor behövs” diskuteras de lokala allianspolitikernas kampanj för att locka dit Internationella Engelska skolan (IES). Friskolekoncernen vill anlägga en ny skolbyggnad mitt på en kommunal skolas idrottsplats, trots att befolkningsprognoser pekar på att någon ny skola över huvud taget inte behövs. Föräldrarna samlar offentliga handlingar, mejlar journalister och skriver arga insändare.

I Partille, en och en halv mil därifrån, pågår en liknande etablering. Alexander Köhn, ordförande i ortens Lärarförbundet-avdelning, avslutar sitt replikskifte med en kommunal KD-politiker på gratistidningen Lokalpressen Partilles debattsidor: ”Förespråkandet av att elevers utbildningspeng används till bolagsexpansion för nationella och internationella riskkapitalister är ett mandat vi inom snar framtid hoppas den lagstiftande församlingen tar ifrån er politiker.”
Samma diskussion pågår i Österåker, Solna, Stenkullen och Landskrona. IES och andra aktiebolagsskolor är inne i en expansiv fas, men de möts inte längre enbart av storögda lokalreportrar och föräldrar som vill ställa sina barn i kö. De möts av aktivt, organiserat motstånd. Vad har hänt?

Friskolefrågan är lätt att fördunkla. Budskapet från borgerligheten, Miljöpartiet och delar av socialdemokratin har länge varit okomplicerat: ”Vi är för valfrihet”. Motståndare har haft svårt att få genomslag för sin poäng. Vad spelar det egentligen för roll om en skola går med några miljoner i vinst? Hatar vänstern entreprenörskap så mycket? Och är det inte bra med en mångfald, så att lovande elever kan söka sig till mer ambitiösa skolor?

Men så, under 2020, började tonen bit för bit att ändras. Regeringsutredaren Björn Åstrand slog fast att skolsegregationen växer och föreslog bland annat ett slopande av de privata köerna. Medier som Östersunds-Posten och Svenska Dagbladet började granska hur friskoleetableringar påverkar de kommunala skolornas resurser. Och i november slog läraren Filippa Mannerheims storslaget formulerade anklagelseakt mot Sveriges skolpolitiker ned som en bomb på Expressens kultursida. Alla partier utom M och KD kände sig manade att svara.

Förändringen i debattklimatet drivs framåt av en huvudsaklig poäng: att problemet med friskolor inte är att de gör vinst genom att spara på sina egna kostnader, utan att vinsterna uppstår genom att kommunala skolor tvingas till nedskärningar. Den grupp som mer än någon annan har spridit information om detta är Balans, en halvt ideell tankesmedja bestående av två lärare. Deras argumentation är teknisk, men avgörande för att förstå konsekvenserna av den svenska friskoleexplosionen. I korthet lyder den såhär:
När en friskola etablerar sig på en ort lockar den till sig elever som annars hade gått i någon av de kommunala skolorna. Eftersom friskolor avgör vilka elever som släpps in baserat på när deras föräldrar ställde dem i kö, snarare än vem som bor närmast skolan, är det svårt för kommunpolitiker och kommunala skolchefer att veta hur många elever som kommer välja friskolan och vilka elever det kommer vara. Ofta rör det sig dock om studiemotiverade barn till föräldrar med hög utbildning. Särskilt när det gäller skolor med en särskild pedagogisk profil, som Internationella Engelska skolan.

När elever väljer friskolan tappar den kommunala skolan elever. Tanken är då att den kommunala skolchefen ska ”anpassa kostnaderna” efter det lägre elevantalet. Som regel har inte hela klasser försvunnit från den kommunala skolan. I stället har varje klass nu ett par elever färre än innan friskolan etablerades. Det blir alltså svårt att minska kostnaderna – skolbyggnaden behövs, eleverna är fortsatt i olika åldrar och kan därför inte slås ihop i större klasser med färre lärare. Och även om man skulle försöka avyttra en del av lokalerna är det svårt att hyra ut en tiondel av en skolbyggnad. Den kommunala skolans ”kostnadsanpassning” landar därför ofta i att man gör sig av med speciallärare, kuratorer och SYV-konsulenter.
Som regel räcker dock inte nedskärningarna hela vägen. Den kommunala skolan står kvar med ungefär samma kostnader som tidigare, trots att man har färre elever. Det innebär att skolans kostnad per elev blir högre.

Kostnaden per elev är samma sak som den så kallade ”skolpengen”. En av friskolereformens huvudpunkter är att man ska räkna skolors kostnader på detta invididbaserade sätt, och att friskolor sedan har rätt till samma skolpeng som har räknats fram i den kommunala skolan. När den kommunala skolan inte lyckas skära ned tillräckligt höjs alltså skolpengen – inte för att man har satsat mer på skolan, utan för att man har blivit tvungen att räkna om – och fri­skolan får sedan rätt till samma ersättning per elev. Eftersom friskolan inte har fått ökade kostnader, och eftersom man har en högre koncentration av billiga elever utan specialbehov, förvandlas den ökade skolpengen till vinst.
Alltså: friskolan, som har rätt att anta och neka vilka elever den vill, lockar billiga elever från den kommunala skolan. Den kommunala skolans minskade elevantal innebär nedskärningar och en budgetomräkning som leder till höjd skolpeng. Friskolan får höjd skolpeng. Den höjda skolpengen blir till vinst.
Friskolornas vinster genereras inte av att de håller nere sina egna kostnader. Den uppstår genom att de tvingar fram nedskärningar hos andra.

Marcus Larsson och Åsa Plesner bildade Balans i januari 2017. Till en början fokuserade de på hur kommuners nedskärningsbudgetar långsamt gröper ur välfärdens resurser och förstör dess arbetsmiljö. Det var därigenom de fick syn på hur marknadsskolan faktiskt fungerar.
– Januariöverenskommelsen låg som en blöt filt över hela frågan fram till i somras. Man ska vara försiktig med att peka ut vem som har bidragit till vad, det finns ett antal debattörer som har gett sig in i den här frågan, men jag tror att vi har gjort det på ett lite nytt sätt, säger Marcus Larsson till Flamman.
Han pekar ut Ilmar Reepalus omtalade utredning om vinster i välfärden och vänsterns efterföljande argumentation, som enligt Marcus Larsson var alltför fokuserad på ”elaka kapitalister”. Balans använder sig i stället av ett icke-ideologiskt, sifferdrivet språk. Som ett slags kommunal förvaltning med högre megafon.
– Förra hösten skrev jag en granskning utifrån några konkreta exempel, om vad som skedde i budgeten i Skellefteå efter att IES hade etablerat sig. Jag tror inte att någon hade gjort ett sådant nedslag i budget förut. Det visade sig att valfriheten kommer med ett pris. Så har man inte riktigt diskuterat friskolereformen tidigare. Jag tror att den nya vinkeln har gjort att frågan mött ett större intresse, och jag tror att vi har bidragit till att det pratas om saken på det sättet.

Den återuppväckta friskoledebatten har stöpts i samma form. Diskussionen handlar ofta om riskkapitalbolag, utländska särintressen och skolpengssystemet. Inte om friskolan som idé och konsekvenserna av att kunna välja sitt barns klasskamrater. I Liberalernas ”mea culpa”-svar till Filippa Mannerheim talas om att ”reformera skolans finansieringssystem”. Miljöpartiet svarar att de vid sin medverkan till friskolereformen inte kunde föreställa sig hur ”börsnoterade skolkoncerner skulle plocka hundramiljonersvinster ur skolan till egen ficka”, men att de nu vill ”göra skolvalet fritt och rättvist för alla”. Skolvalet står alltså kvar som en självklar mittpunkt i debatten.

Balans hållning är att privata skolköer måste avskaffas, och att skolpengssystemet måste reformeras genom att ersättningen till aktiebolagsskolor sänks.
– Vi behöver hamna i ett läge där skolor inte konkurrerar med varandra. Vi kan acceptera, och tycka att det är bra, att det finns komplement. En förälder eller ett barn kan välja en annan sorts pedagogik, om man exempelvis trivs med Montessori-idén och vill engagera sig och driva en skola. Om lönsamhetsincitamentet tas bort kommer det inte finnas en önskan hos en sådan skola att växa på kommunens bekostnad, säger Marcus Larsson.

Men kan inte det fria skolvalet ha en segregerande effekt även om man ändrar incitamenten kring skolpeng och kö?
– Jo. Det vet jag som har jobbat i över 20 år på ett kooperativ, och statistiken visar samma sak. Det blir engagerade föräldrar, de som kan tänka sig att gå dit och städa på eftermiddagarna, som söker sig till sådana skolor. Men det är inte tankesmedjan Balans uppgift att jobba mot segregation. Det har inte särskilt mycket med frågan om balans mellan krav och resurser att göra, och den frågan är anledningen till att vi existerar. Om politikerna lyckas hitta ett sätt att behålla dagens system som inte leder till nedskärningskrav för lärare så är vi inte emot det. Men jag tvivlar på att de kommer lyckas med det. Så länge aktiebolagen finns kvar blir det exakt samma konsekvenser.
Så vad är strategin? Marcus Larsson talar om en löst sammansatt folkrörelse som kan påverka partierna inför valet 2022. Ett slags förlängning av de föräldragrupper som vänder sig mot IES etablering i sina hemkommuner. Själv har han som mål att genomföra 50 gratisföreläsningar hos olika fackklubbar före valet.
– Än så länge är det för långt kvar, politikerna måste först få grotta ned sig i Åstrand-utredningen och inte komma överens. Sedan kan sossarna gå ut och säga ”det blev ingenting, nu kör vi stenhårt på att stoppa marknadsskolan i valet”. MP har börjat ändra sig också. Och fackförbunden har tvingats ut på banan.

Samtidigt har du skrivit i bland annat Dagens ETC att arbetarrörelsen borde akta sig för en retorik som är ”för vänster” i den här frågan. Vad menar du med det?
– Vänsterpartiet behöver positionera sig mot Socialdemokraterna för att få valframgångar, Socialdemokraterna måste positionera sig som något annat än Liberalerna i skolfrågor, och så vidare. Jag förstår att alla de där partistrategiska frågorna finns. Men om man lämnar dem därhän och bara tänker på hur man ska få igenom ett riksdagsbeslut som innebär förändring så är det mittenpersoner som behöver ändra åsikt. Det är Liberaler och Centerpartister som behöver acceptera att friskolereformen har blivit något annat än de trodde. Och ska man hitta den majoriteten, och inte bara få vänstermänniskor att bli ännu mer emot, så måste man lätta på argumentationen.

Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Diskutera på forumet (1 svar)
Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

Jon Weman: Den uruguayanska krigaren förtjänar sin vila

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Niklas Altermark: Skit i partierna – det är arbetet som räknas

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr