Inrikes/Nyheter 21 maj, 2022

Så har vänsterns fredspolitik förändrats

Både en radikalare vänster och svensk socialdemokrati har nyligen beskrivit sin historia som en av obruten fredssträvan. Det är i stort sant, men vägen dit har inte alltid varit pacifistisk.

För det svenska Vänsterpartiet orsakade frågan om stödet till Ukraina en anmärkningsvärd vändning där partiet först röstade nej till vapenleveranser, för att sedan – efter ett krismöte – förklara att man ändrat sig och i framtiden tänkte rösta för.

I den amerikanska vänstertidningen Jacobin hävdar Ben Burgis att den socialistiska internationalismens signum alltid har varit att motsätta sig alla krig. Stödet till Ukraina bör därför främst bestå i humanitärt bistånd, appellationer om fredsförhandlingar och mottagande av flyktingar, menar han. Han får dock mothugg av vänsterskribenten John Ganz som på sin blogg Unpopular front i stället lyfter fram hur Första internationalen, som verkade mellan 1864 och 1876, grundades av franska och engelska fackliga aktivister bland annat som stöd till Polens frihetskamp från rysk överhöghet, och hur Marx själv försökte grunda en tysk bataljon med arbetare till stöd för polackerna.

Oenigheten visar hur olika socialister har sett på antimilitarism, ett begrepp som har rötter i Marx och Engels skrifter men som också har vidareutvecklats. Den visar också på hur begreppet skiljer sig från pacifism, som myntades 1901 i en borgerlig kristen-liberal kontext av advokaten Émile Arnaud. För socialister är det inte bara viktigt hur fredskampen förs utan även av vem.

Som i så många andra frågor har arbetarrörelsens linje förändrats över åren. Första internationalen präglades av strider mellan marxister och anarkister och föll slutligen samman med fredsfrågan olöst. Andra internationalen, som grundades 1889, fick därför ta över den. Under deras kongress i London 1896 tillsattes rentav en Krigskommission som skulle mejsla ut arbetarrörelsens position i fredskampen. Denna konstaterade att endast arbetarklassen hade styrka nog att skapa världsfred, och föreslog att alla stående eller professionella arméer skulle ersättas med nationella medborgarmiliser. Vidare ville man uppföra skiljedomstolar för att lösa tvister mellan stater. Slutligen ansåg man att om regeringar vägrade acceptera domstolarnas beslut skulle frågan om krigshandlingar hänskjutas direkt till folken. Programförklaringen låg nära den borgerliga fredsrörelsens agenda vid tidpunkten, men det berördes inte av kommissionen. I stället betonades vikten av att alla arbetare förenade sig i den internationella arbetarrörelsen och tog makten över lagstiftningen. Bara så kunde broderskapet mellan världens folk bli verklighet.

Utåt fördömde arbetarrörelsen ofta den borgerliga fredsrörelsen och de internationella fredskonferenser som den propagerade för, men den interna debatten gav en delvis annan bild. Den ledande franska socialisten Jean Jaurès hade sedan 1890-talet försökt att förena socialister och liberaler i en gemensam ”Europeisk fredsliga”. Men trots att Jaurès efter 1905 gjort fredsfrågan till sin kanske mest prioriterade fråga var han ändå direkt avvisande till de båda fredskonferenserna i Haag 1899 och 1907, där företrädare för den dåvarande makteliten i form av regeringsföreträdare för olika länder, samlats för att diskutera freds- och nedrustningsfrågor, något som han betraktade som ”komedier” eller ”magnifika skenheligheter”. Men likväl såg han utrymme för samarbete med liberalerna i fredsfrågan.

Två ledande aktivister inom Andra internationalens vänsterflygel hade motsatt syn. Både Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg diskuterade återkommande skillnaderna mellan socialistisk antimilitarism och liberal pacifism. I sitt magnum opus Militarism & anti-militarism från 1907 skrev Liebknecht att den anarkistiska och den borgerliga fredskampen förenades i en humanitär och idealistisk ingång, där folk förmodades vara emot krig av samvetsskäl och engagera sig individuellt. Socialdemokrater däremot såg kriget som ett resultat av ekonomiska och sociala lagar, där antimilitarismen var ett led i kampen mot kapitalismen.

I en artikel från 1911, ”Fredsutopier”, ställde Luxemburg i sin tur en retorisk fråga: Vad är vår uppgift när det gäller fredsfrågan? Svaret var inte bara att visa på socialisters kärlek till freden, utan att åskådliggöra militarismens natur för massorna och fastställa skillnaderna mellan socialdemokrati och borgerlig fredsentusiasm. Medan pacifisterna trodde att världsfreden kunde uppnås inom den rådande samhällsordningen, ansåg hennes rörelse att det bara kunde ske genom störtandet av den kapitalistiska klasstaten. Detta för att den kapitalistiska utvecklingen krävde ständigt nya avsättningsmöjligheter och den imperiella jakten inte skulle avstanna förrän det klasslösa samhället infunnit sig.

För den klassmedvetna antimilitarismen var det oklart i vilken mån den ”goda” delen av bourgeoisien kunde hjälpa till, då deras fredskamp av många ansågs som skenhelig. Halvhjärtade borgerliga åtgärder behövde alltså avslöjas som otillräckliga.

Den svenska antimilitarismen byggde under samma formativa period länge på två insikter, som båda existerade i den internationella debatten men kom att få en särställning här.

Den första betonade oförmågan att stå upp mot en stormakt i det långa loppet. Oavsett hur stor andel av stadsbudgeten man investerade – och vid tiden före kriget steg denna andel till uppemot 50 procent av den totala budgeten – skulle det ändå inte räcka. I den vitt spridda skriften Det befästa fattighuset – antimilitaristisk och socialistisk handbok från 1913 agiterade de unga socialdemokratiska påläggs­kalvarna Zäta Höglund, Hannes Sköld och Fredrik Ström – som snart skulle bryta sig ur och bilda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som nu heter Vänsterpartiet – utförligt för vansinnet i att investera gigantiska summor i en krigsmakt som ändå var chanslös mot Ryssland och som i stället kunde ha gått till sociala satsningar.
Ännu längre gick syndikalisten Albert Jensen som i den provokativa skriften ”Låt ryssen ta oss! Ofosterländsk broschyr för gratisspridning” från 1914 påtalade att arbetaren inte hade något fosterland och inte heller borde offras i dess namn. Marx aforism om att ”arbetaren inte kan förlora något den inte har” var en ofta återkommande propagandaslogan inom såväl den svenska som internationella vänstern under många år.

Den andra linjen inom svensk antimilitarism fokuserade på risken för att militären sätts in mot den egna befolkningen, även det en fråga som diskuterades internationellt. De flesta svenska arbetare kom i kontakt med inhemsk militär när de som ynglingar motvilligt tvingades göra ettårig värnplikt sedan den ”nya härordningen” införts 1901. Tidigare hade ”rekryten” klarats av på några sommarmånader av marschövningar och prickskytte. Nu blev hierarkin striktare och pennalism mer regel än undantag. Det gick fortfarande att döma rekryter till ”mörk cell” som innebar upp emot en veckas bestraffning i en cell utan ljus och madrass och med bara vatten och bröd som proviant. Det andra sättet att komma i kontakt med militären var att se den slå ned strejker och demonstrationer. I det fallet sågs den, tillsammans med poliskåren, som upprätthållare av en orättvis samhällsordning och som maktens väpnade gren i samband med konflikter.

Det hjälpte inte heller att Sverige i och med de så kallade ”Staafflagarna” från 1906, alltså genom en stärkning i Ordningslagen, hade fått en av Europas hårdaste lagstiftningar mot antimilitaristisk propaganda. Flera kända aktivister inom arbetarrörelsens vänsterfraktion tillbringade uppemot ett år i fängelse för artiklar, pamfletter eller tal med antimilitaristisk propaganda.

Såväl den internationella som den svenska arbetarrörelsens antimilitarism kom att förändras efter det första världskriget och under 1900-talets gång. Det ”omöjliga” skedde trots allt 1914, när de europeiska socialdemokratiska partierna slöt upp bakom sina regeringar och sanktionerade en aldrig tidigare skådad masslakt. Om anledningarna till detta svek kan man till exempel läsa i min avhandling Gränslösa rörelser för fred 1889–1914: Aktörskap, strategi och begreppsvärld hos socialistisk och liberal fredsaktivism, men när arbetarrörelsen formerade sig igen var den dels splittrad i flera olika delar och dels mindre fokuserad på den internationalism som varit så central tidigare.

I Sverige rustade Socialdemokraterna ned under 1920-talet när de hamnade i regeringsställning, men efter ytterligare ett världskrig kom försvaret i stället att utgöra en viktig budgetpost för socialdemokratiska regeringar under nästan ett halvt sekel. Detta då man ansåg att den neutralitet som man hävdade hade hållit Sverige utanför krig i 150 år behövdes försvaras med ett omfattande försvar. En pendang till den linje som förts fram i Höglunds, Skölds och Ströms pamflett från 1913, skulle man kunna säga. Men få protesterade trots allt under Kalla krigets frostiga decennier. Efter hjälpen till Finland i samband med Vinterkriget 1940, aktade man sig dessutom noga för att bistå andra länder med militärt stöd. Det var aldrig tal om att backa upp det verbala stödet till forna koloniers frihetskamp, eller till Nordvietnam, som Erlander eller Palme framförde med militärt stöd. Däremot understödde man gärna den svenska vapenindustrins exporter från regeringshåll. Från övrigt vänsterhåll har det dock funnits flera exempel på kampanjer för vapenstöd, som KFML(r):s ”En luftvärnskanon till Nordvietnam” från 1973. Den svenska linjen var annars länge att det gick bra att medverka i militära expeditioner under FN-flagg, vilket också hände vid ett flertal gånger. Sedan millennieskiftet har vi dock sett en glidning där svenska trupper agerat direkt under Nato­-ledning i Afghanistan eller nu senast under franskt befäl i Mali.

Var är vi då i dag? Det torde stå klart att de flesta inom den svenska vänstern, oavsett om man är bekant med begreppet antimilitarism eller inte, anser att det är förenligt med ens ideologiska utgångspunkter att stödja Ukraina efter Rysslands anfall, även med vapen när detta begärts. Detta är alltså inte unikt historisk sett och inte heller oförenligt med ett marxistiskt arv. Däremot är det ett brott med svensk praxis vilket har lett till konvulsioner, främst inom Vänsterpartiet men även inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men sannolikt var det ett korrekt beslut, även utifrån en antimilitaristisk ståndpunkt.

Ett värre brott med svensk praxis torde dock vara det stundande Nato-medlemskapet, som knappast skulle gagna den antimilitaristiska kampen. Det internationella kapitalet delar tydligen den här synen: den senaste månaden har den svenska vapenindustrins flaggskepp Saabs aktier stigit med 80 procent. Det är goda tider för det militärindustriella komplexet. Flera av de grundpelare som burit upp antimilitarismen blir nu svårare att bejaka: att fritt kunna kritisera de militära rustningarna och visa på alternativa förhållningssätt, att bidra till avspänning i sitt närområde snarare än till att öka den militära konfliktnivån, att fortsätta kritisera kärn­vapenmakterna.

Sverige har inte varit en antimilitaristisk stat under de 200 år som vi fått leva i fred, men vi har inte heller bidragit till att öka anspänningen i världen. Som en neutral part har vi kunnat rikta hård kritik mot såväl USA som Sovjetunionen och Ryssland, samtidigt som vi verkat för nedrustning och kärnvapenfria zoner. Tiden med ett avmilitariserat Tyskland i Europas centrum och ett utrymme för neutrala stater att göra sig hörda är uppenbarligen över. Hur en framtida socialistisk antimilitarism ska se ut är i nuläget skrivet i stjärnorna, men det är alltjämt livsviktigt att den internationella arbetarrörelsen formerar sig, att man fortsätter kämpa för en solidarisk internationell arbetarorganisering och att man ständigt påtalar farorna med en stegrande militarisering och det militärindustriella komplexets samverkan med statsledningarna. Kanske kan det ske i samarbete med de ”goda borgare” som omnämnts ovan, men i nuläget verkar det dessvärre osannolikt.

Fredrik Egefur är historiker och har bland annat forskat om fredsrörelsernas historia.

Inrikes 23 april, 2025

Förening vill köpa fängelse: ”Började som en galen idé”

Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 23 april, 2025

Skyddsombudet som målade socialismen i pastell

Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr