När de ryska makthavarna för några år sedan avskaffade det officiella firandet av den 7 november hoppades de antagligen att de därmed skulle slippa de årliga påminnelserna om händelser som än idag skapar nervositet i de härskande klasserna, inte bara i vårt land utan över hela världen.
Under 1990-talet försökte man slå ihjäl dagen på annat sätt. När Boris Jeltsins presidentregim ändrade benämning på dagen och utsåg den 7 november till ”nationella samförståndsdagen” handlade man ungefär som de kristna biskopar under tidig medeltid som förlade sina helgondagar till just de tidigare hedniska högtiderna. Men ”nationella samförståndsdagen” i det nya Ryssland blev inte så lyckad av det enkla skälet att det inte fanns något samförstånd.
Vladimir Putins regim gick radikalare till väga när den inte bara avskaffade benämningen utan också själva dagen. Och för att folket, som var vant att fira något i november, inte skulle bli besviket införde man ett nytt datum att fira: den 4 november förklarades vara den folkiga enhetens dag, till minnet av segern 1612 över de polacker som slagit sig ner i Kreml i Moskva.
Men det ville sig inte heller med den nya högtidsdagen. Den 4 oktober 1612 inträffade ingen seger. Den polska garnisonen kapitulerade den 5 november. Antagligen var det några ämbetsmän som helt enkelt hade räknat fel när de räknat om datumet, eftersom den ryska kalendern har ändrats två gånger sedan 1612. Men historikern Aleksandr Sjubins förklaring är mer sannolik. Han menar att makthavarnas val av dag dikterats av ren pragmatism: om man börjar fira den 5 november blir det svårt att hejda sig nästa dag och följden blir att man även firar revolutionsdagen. Dessutom anammade olika fascistiska grupper genast den nya högtiden med entusiasm.
Men den utvecklingen hade också sina fördelar. Tidigare gick fascistiska och nationalistiska grupper ut samtidigt den 7 november i gemensamma demonstrationer med Gennadij Ziuganovs kommunistparti och utnyttjade den revolutionära solidaritetens dag till att vifta med tsarflaggor och marschera runt i Moskva i kosackmundering och uppmana folk att ge judar och vänsteranhängare på käften (under partiledarnas förbindliga leenden). Nu har de fått sin egen högtidsdag när de genomför sina ”Ryska marscher”. I år har de genast blivit två.
De ryska makthavarnas strävan att ”blockera” den 7 november har inte bara fötts av den politiska konjunkturen. De styrande kretsarna vet verkligen inte vad de ska göra med det revolutionära förflutna. Oberoende av vem som skriver den officiella historien och hur det görs förblir revolutionen 1917 ett ytterst viktigt datum i den ryska 1900-talshistorien, som utgör förutsättningen för landets hela senare utveckling.
Idag genomgår Ryssland och de andra republikerna i det före detta Sovjetunionen en restaurationsetapp. Över landet svävar på nytt tvehövdade örnar och fladdrar tsarens trikolor och staten uppfattar sig som ett traditionellt imperium även om den formellt kallar sig republik.
De styrande klasserna känner sig bekväma i borgerlig skepnad och slåss för sin lagliga plats i styrelsen för aktiebolaget ”Jorden”. Bara historien om revolutionerna i det förgångna skvallrar om att restaurationsregimer ofta visar sig kortvariga och avlöses av nya revolutionära kriser. Dagens generation ryska byråkrater och oligarker minns fortfarande lite från lektionerna i sovjetmarxism och känner därför ett irriterande obehag vid tanken på de revolutionära traditioner som inte vill förblekna utan envist pånyttföds i ständigt föränderliga former.
Som på pin kiv diskuterar hösten 2007 inte bara historiker och politiker klasstriderna i det förflutna utan arbetarna vid en rad företag demonstrerar med strejker och protestaktioner temats aktualitet. Epicentrum för otrevligheterna ligger liksom förr i historien i S:t Petersburg, där en del arbetare än blockerar den egna företagsledningen och andra som på ”Ford” hotar att stoppa produktionen.
I jämförelse med Västeuropa, där strejker för länge sedan blivit en del av vardagen, kan sådana manifestationer framstå som obetydliga episoder, men i de förhållanden som råder i Ryssland uppfattas de helt annorlunda. Det som igår var ett stillastående träsk kan i morgon förvandlas till bubblande lava.
För den överväldigande majoriteten i Ryssland förblir den 7 november en högtidsdag, som idag rentav är större än när denna dag firades officiellt. Man minns revolutionen 1917 som en händelse som en gång radikalt ändrade livet till förmån för dem som hamnat längst ner i den sociala pyramiden. 90 år senare har revolutionen ersatts av restauration och de officiella myterna om dess erövringar av andra – inte mindre officiella – myter om dess förfärliga verkningar. I historien förekommer både det ena och det andra. Till sist uppnåddes inte det som man hade hoppats på och kämpat för. Men det betyder inte att kampen avstannat och att det inte längre finns något hopp.
Så länge det finns sociala motsättningar kommer de också att orsaka konflikter. Revolutionen 1917 är idag historia, men historien har inte avstannat. Det kommer nya försök, gång på gång.
