Hälften av mina bröst skars bort av en man när jag var 21 år. Det skedde på mitt initiativ. Efter att han ritat på min bara hud med en tjock, svart tuschpenna rullades jag in i operationssalen och sövdes.
Det hade varit förvånansvärt enkelt att få tid. Till skillnad från mina transmaskulina vänner, som ville operera bort en lika stor mängd vävnad, hade jag inte behövt stå i kö för att sedan utredas av ett team med kuratorer, psykologer och läkare. Man hade bara mätt volymen på mina bröst, som ansågs tillräckligt överdriven för att möta kriterierna. Och så hade jag svarat ja på frågan om jag hade ont i ryggen. Tre månader senare fick jag en operationstid, bekostad av landstinget.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!