I min bokhylla står Ho Chi Minhs Selected Works i fyra band. Jag köpte böckerna i Hanoi 1962 och gjorde senare ett urval som översattes till svenska och gavs ut av Norstedts. Som avslutning skrev jag en kort biografi om onkel Ho med rubriken: En revolutionär kommunist.
Den slutade så här:
”Han och många med honom vet att Förenta staterna aldrig kan gå segrande ur ett växande landkrig i Asien. Valet står mellan att retirera eller förblöda på den asiatiska kontinenten. Förenta staternas position i världen blir starkt reducerad, oavsett vilket alternativ som väljs…

I går var England och Frankrike mäktigast, i dag är det Förenta staterna och Sovjetunionen. Men även deras makt har nått sin gräns. Tyngdpunkten pendlar än en gång, som förr, mot Asien; mot nästa sekels supermakter: Kina och Indien.
Mellan dem finns Indokina. Vietnam ligger mitt i världen. (24.8.67).”
Politikerna i Washington förmådde inte fatta innebörden av nederlaget i Vietnam 1975 eller av de besegrade ryssarnas uttåg ur Afghanistan 1989. I stället dundrade de in med bomber och trupper i Afghanistan 2001. Nu är de besegrade även där och tvingade att retirera.
Lasse Berg skrev i sin och fotografen Stig T. Karlssons omvälvande reportagebok I Asiens tid (Ordfront, 2000): ”När jag sätter mig och tittar igenom reseskildringarna, de politiska och ekonomiska analyserna – både biståndsgivarnas och de inhemska – så är det slående hur fel alla skulle få om framtiden.”
Ja, vi hade alla i stort sett fel, både om den indiska och den kinesiska utvecklingen. När jag bodde i Beijing 1961-63 kunde jag inte föreställa mig en framtida kinesisk aktiebörs!
Flertalet kineser och indier arbetar fortfarande med jordbruk. Trots det har Kina fler stadsbor än något annat land, 570 miljoner och den årliga ökningen är tiotals miljoner.

Jag tror inte på yttrande- och tryckfrihet eller omfattande medborgerliga rättigheter i Kina inom överskådlig tid. Landet har aldrig varit en parlamentarisk demokrati, staten har alltid varit auktoritär. I gengäld har kulturen varit stabil mycket längre än någon annanstans.
Den avgörande framtidsfrågan handlar förmodligen om klimatet. När is smälter stiger havsytan. Antarktis är större än Europa med ett istäcke upp till fyra kilometer tjockt. Smälter några procent av denna ofantliga ismassa kommer oerhörda resurser att krävas för att bygga vallar mot havet. Mälaren kan bli en havsvik med stora delar av Gamla stan under vatten och debatten om Slussens utformning i Stockholm överflödig. Även havsströmmarna ändras. Minskar Golfströmmen blir det kallt här i Norden.
FN räcker uppenbart inte till för att tackla klimatfrågan. På klimatmötet i Köpenhamn sa Hugo Chavez att om klimatet varit en bank hade det räddats för längesen. Men så enkelt är det tyvärr inte.
Antag att en majoritet av mänskligheten, för att lösa frågan om klimatet, fattigdomen och ojämlikheten i världen, vill göra om FN till ett världsparlament med ett mandat för varje miljon invånare. Av de 7 000 ledamöterna skulle Kina få 1 360 och Indien 1 250, USA 305, Indonesien 240, Frankrike 62 och Sverige 9 – så mycket demokrati tror jag inte vi vill vara med om.

Till stor del speglar FN en värld som inte finns längre. Kina väntas passera USA som världens största ekonomi 2014. Med nuvarande tempo kommer Kinas ekonomi att vara dubbelt så stor som USA:s redan 2027. Indiens tillväxt är också mycket snabb. Frågan är hur USA med sin väldiga militärmakt ställer sig till att bli akterseglad?
Tredje världens många stater bildar kan-
ske sitt eget FN om första och andra världens privilegierade länder vägrar att ge upp sina gamla maktpositioner.