Jag är van vid det att det är trångt på läktaren och att man får räkna med en och annan öldusch. Men något har hänt. Efter pandemins slut är det allsvenska publiksnittet återigen uppe i toppsiffror, och många nya besökare ser det som vilken underhållning som helst, som bio eller en konsert. Som fotbollssupporter sedan drygt 30 år så är jag givetvis glad över att så många hittar till det ”gröna fältets schack” – men som arkitekt är jag förstås särskilt intresserad av själva brädet.
En ny avhandling visar nämligen att arenorna numera byggs på ett annat sätt än tidigare, vilket också gör upplevelsen till en annan.
I Arenaboom: En arkitekturstudie av idrottsarenor i Sverige under 2000-talets första decennier visar Oskar Nordell att den nyliberala våg som svepte över Sverige från 1980-talet och framåt är en viktig förklaring till att så många arenor har byggts, och till hur de har formgivits.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Förr om åren spelades fotboll ofta på slitna arenor av betong och på riktigt gräs. Tjejtoaletterna var få och här och var stack armeringsjärn ut som metallisk skäggstubb. Fotbollsklubbarna ville erbjuda sina supportrar det bästa genom att rusta upp och förnya. Intresset för fotboll växte och då plockade kommunerna upp bollen. Här fanns det snart också pengar att tjäna.
De gamla arenorna var i stor utsträckning byggda för en sak: att sporta. Detsamma går inte att säga om den så kallade arenaboomen. De nya arenorna skulle nu vara ”destinationer” och en del i en ”evenemangsstad”. Det ska inte bara spelas fotboll där, utan måste finnas utrymme för allt från monstertruckar till glittriga melodifestivalfinaler. Detta har ställt krav på arenornas utformning, i allt från kulör på stolar till om man ska ha naturgräs – som regelbundet måste bytas ut – eller konstgräs. Arenorna ska inte längre bara vara det tempel dit fotbollssupportrar vallfärdar för att heja fram sitt lag, utan mer utåtriktade och inhysa festlokaler, butiker och gokartbanor.
Visst är det rimligt att en byggnad som tar så stor plats i staden också är tillgänglig för fler och har fler användningsområden än ett. Problemet är bara när kommersen konkurrerar ut det som borde vara arenans huvudfunktion: att vara en plats för idrott. Men vill man, som det så ofta heter numera, sälja en upplevelse så måste arenan stå sig i konkurrensen med stadens övriga utbud. Man vill helt enkelt sälja in fotbollsmatcherna som vilket skådespel som helst, och därför har man även byggt in vip-lounger och restauranger, något som var otänkbart tidigare.
Förut var det främst på fotbollsläktaren som man bidrog till skådespelet, snarare än att stillatigande betrakta det från ”exklusiva premiumytor” som kan skräddarsys med ”egen design och inredning”. Fotbollen har blivit en vara bland andra och arenan är skyltfönstret. Den sätter inte längre supportrar och fotbollsspelare i centrum, utan kringförsäljningen och iscensättandet av en upplevelse.
De supportrar som får sporten att leva blir ytterligare en vara att locka med. Så länge de håller sig till arenabolagets tankar om vad som är säljbart. Inte konstigt att supportrarna tröttnat och fyller städerna med klistermärken med budskapet ”MDMF” – mot den moderna fotbollen.
