Han skulle inte vinna. För ett år sedan var Zohran Mamdani i stort sett okänd och hade 1 procent i opinionsundersökningarna. När han vann demokraternas primärval i somras var det en sensation. Nu är den demokratiska socialisten vald till borgmästare.

Mamdanis vinst inspirerar, av många skäl. Här är några:

1. Socialismen

Han är socialist i vad som på många sätt är kapitalismens huvudstad. Det som slagit mig är hur motståndares attacker mot honom för att han är socialist fallit platt. Socialist är inget skällsord och valresultatet visar tydligt att det inte skrämmer bort väljarna med en politiker som ser, erkänner och påtalar att kapitalismen inte fungerar för dem. Tvärt om!

2. Tydligheten

Han har byggt en positiv kampanj inriktad på konkreta förslag. Kampanjen har varit enormt fokuserad på plånboksfrågor. Politikers marknadsfundamentalism har skapat och bibehållit levnadskostnadskrisen. Mamdani står för det enkla budskapet att politiker kan och ska få ekonomin att fungera för vanligt folk. I stället för att som nyliberaler stötta storföretag i hopp om att de kanske ska anställa riktar sig hans förslag direkt till New York-borna.

3. Direktkontakten

Kampanjandet bortom sociala medier. Även om han har haft en otrolig sociala medie-kampanj så har hans vinnande koncept hela tiden varit att kombinera detta med fysiskt kampanjande. Dörrknack, ringande, valmöten. Människor övertygas av dem de litar på. Tillits byggs genom faktiska möten. 

4. Okuvligheten

Han har mötts av konstant rasism och islamofobi, men inte vikt sig. Han har stått upp för det som är rätt och aldrig försökt dölja vem han är. När vissa skulle vilja tona ner det de attackeras för har han släppt kampanjfilmer om islamofobin. När vissa skulle vilja ignorera hatet har han bemött det. Han har stått upp för sitt stöd till Palestina. Han har litat till att New York-borna förstår honom och känner igen sig i honom, även när media och kommentariat påstått annat.

5. Förankringen

Mamdani har en enormt stark förankring i praktisk verksamhet i kamper kring bland annat bostadsfrågor. Både i bemärkelsen att han har en lojal organisation runt sig därifrån, och att han redan på förhand har en historik som rådgivare åt fattiga hyresgäster och ett förtroende hos många potentiella väljare. 

6. Det breda vi:et

Mamdani har fokuserat på ekonomi, men hela tiden genom sina exemplifieringar lyft en bred arbetarklass i stället för att reducera sin målgrupp till  stereotypen av en vit industriarbetarman. Arbetare ser olika ut, har olika bakgrund och möter olika former av förtryck bredvid sin löneexploatering. Enighet byggs inte genom att låtsas att skillnader inte finns, utan genom att synliggöra dem och peka på våra gemensamma intressen.

Vinsten och kampanjen lyfter också en annan fråga. Vad innebär det att vara vänster och styra? Hur navigerar man i situationer där man leder men inte alltid har egen parlamentarisk majoritet?

Förhandlingsstyrkan inuti parlamenten har en direkt koppling till styrkan utanför dem. Mamdani har med sig en enorm gräsrotsorganisation, och jag hoppas att han kan använda den för att driva sin politiska agenda. 

Enighet ger styrka, men enigheten kräver också att vi alla då och då ger efter.

Det bygger på att han och den organisation han är en del av, Democratic socialists of America (DSA), kan få med sig gräsrötterna på återkommande kampanjer. En rörelse som tror att han enkelt kommer vinna varje fråga kommer inte hålla länge. Kampen är lång, och fylld av delsegrar, kompromisser och (viktigt att komma ihåg) även förluster. 

Förhandlingsresultat är kvitton på ens styrka (organisatorisk, juridisk, ekonomisk, och så vidare). En rörelse som vill vinna på sikt måste ta sig igenom detta gång på gång, bygga på sina segrar och lära sig av sina förluster. En rörelse som bara betraktar total kortsiktig vinst som acceptabel kommer inte att hålla. Inte heller rörelsen som aldrig vågar ta risken att förlora, eller den som alltid förlorar. 

Jag är övertygad om att gräsrötterna förstår detta, men att hålla ihop en så stor organisering genom sådana vindelgångar är inte lätt. En rörelse som håller ihop måste vara bred och ha högt i tak. Den måste också genomsyras av insikten att vår gemenskap är viktigare än att alla ska få exakt som de vill varje gång. Enighet ger styrka, men enigheten kräver också att vi alla då och då ger efter.

Någon skrev att denna vinst inte är slutet utan början, och det stämmer. Men i dag tycker jag ändå att vi firar!